Att leva och dö som Joe Strummer

Att leva och dö som Joe Strummer av Marcus Birro kom inte i min ägo förrän den kommit ut i pocket. Men det spelar ingen roll, det är innehållet som är viktigt och den var värd att vänta på. Tack, Fästmön, för julklappen 2011!

Värd att vänta på!

Bokens jag återvänder till Göteborg och de gamla polarna för att en av dem har dött. Frank Öster har både levt och dött som Joe Strummer i The Clash. Kompisarna bestämmer sig för att dra ihop sitt gamla band The Christer Petterssons och lira på begravningen. Under tågresan passerar det som har varit för jaget – en kille som levt på socialbidrag och som inte haft nån större framgång med förhållanden. Och så småningom flyter dåtid och nutid ihop. I Göteborg, som sagt.

Det här är en grabbig bok. Den handlar om fylla, polare, pissa i handfat och svårigheten att komma nån av motsatta könet nära. Den handlar också om vänskap och relationer och en mans långsamma mognande. Det är vad jag tror, i alla fall. För kvinnorna i boken är bifigurer och skymtar endast då och då. Samtidigt är det kvinnorna som gör det möjligt för pojken att bli man, så att säga.

Jag gillar den här boken. Jag gillar Marcus Birros ibland lite staccatoartade sätt att skriva. Boken är lättläst även om det den handlar om inte är några lätta teman. Bara det att begrava en vän… Men det kan hända vem som helst i morgon eller varför inte nu. Och då kanske vi också drar ihop nåt gammalt kompisgäng och lirar en av de där fruktansvärda låtarna jag eller nån annan skrev som tonåring…

Detta är inte en roman i Nobelprisklass, men av mig får den högt betyg!

Read Full Post »

Shopping och diverse förtret

Nä, som sagt, jag brukar inte laga mat när jag är ensam, men nyss gick jag med bestämda steg över till Tokerian i rondellen för att inhandla söndagsmiddag. Eftersom det var en skittråkig dag tänkte jag mig en liten shoppingrunda. I rondellen finns nämligen, förutom Tokerian med apotek tre andra affärer: en bildelsaffär, en djuraffär och Järnia. Bildelsaffären var stängd, djuraffären var jag inte intresserad av så valet föll på Järnia.

På Järnia var det som vanligt inga kunder och två uttråkade människor som tjänstgjorde. Den ena blev emellertid så där irriterande skuttigt glad framåt 16-tiden när h*n upplyste mig om att affären stängde om typ tre minuter. Då hade jag irrat runt i en kvart och letat efter packningar till kranarna över handfatet på toa. Det var den shoppingturen.

På Tokerian såg jag snart ett bekant ansikte, M från mitt snart före detta arbete var där med en av döttrarna. Annars var där bara kufar som vanligt. En unge såg inte klok ut, stackarn. Pappan, gissningsvis, hade tryckt på ungen en blå monstermössa och det var sååå nära att jag bad att få fota eländet. Fast då hade jag väl fått en smäll på käften. Men va fan, ungen var ful ändå, glasögonorm, och såna blir retade. Tro mig, jag vet! Kunde inte pappan ha tänkt lite???

Jag kom i stället för ett foto på ett troligt mobboffer ut med en kasse söndagsmiddag – två kycklingklubbor och en potatisgratäng med paprika och ost. Tack mamma, som lämnade 2 000 kronor i matpeng!

Min söndagsmiddag består idag inte av mackor och chokladbitar utan av detta!

Jag fick inte tag i min kompis M per telefon, men i stället träffade jag Fästmöns kompis med samma namn på vägen ut från Tokerian. Tyvärr pratade hon i mobilen, annars hade jag stannat och kacklat en stund.

På parkeringen… nej, nu ljuger jag! INTE på nån parkeringsplats utan utanför djuraffären stod en bil och blockerade. Varför är det så jävla svårt att använda parkeringsplatserna? Det fanns massor av lediga såna. Jag tror knappast att det var hunden som satt i förarstolen som hade kört fram bilen… Men den var söt och den tänkte jag också fota. Tyvärr var ljuset för dåligt.

Nu står gratängen i ugnen och jag inser att jag har glömt att rapportera att Anna hittade den första förtretliga tomten. Den satt på ett värmeljusfat i bokhyllan i köket. (Hade säkert krupit dit för att lyssna på Magnus Carlsson med mig.)

Ett stycke förtretlig tomte upphittades av Anna och ska snart förpassas till jullådan i förrådet.

Själv har jag bara hittat granbarr – precis som plastgransivrerskan L sa till mig när jag kämpade med gröngölingen och Barry. Men det är OK. Det var en fin gran och det blev en ganska fin jul, trots allt…

 

Read Full Post »

Snösöndag

Det snöar idag. Det snöar inte måttligt idag. Det snöar som fan idag, för att prata svenska. Och jag som bara vill ha vår! Jag till och med vårpiffade bloggen häromdan i vårens tecken. Vad händer? Det blir vinter igen… Igår var det ganska kallt här, idag mitt på dan när jag skulle skjutsa Fästmön till jobbet var det slask och runt nollan. Och sen nån timma eller två kommer det alltså sånt där vitt skit från himlen… Till och med min Mårbackapelargon vill ha vår – jag fotade en liten, liten knopp i morse idag på förmiddagen…

Det knoppas i Tofflans köksfönster.

För ett tag sen hade jag faktiskt två pelargoner i mitt köksfönster. Tantvarning? Kanske det. Men en gång, i ett annat liv, fick jag en yttepyttepelargon av numera fröken Flängört*. Det skulle vara en apple blossom. Men det blev typ… en pinne med två små pelargonblad på. Jag slängde den i höstas.

Två dagar i rad har jag vaknat och känt mig bakfull. Och det kan liksom inte vara sant! I morse hade jag sån klumpvärk att jag fick skutta upp och ta ett piller vid åttatiden. Då hade jag druckit en (1) starköl på lördagskvällen. Och igår morse vaknade jag och var så yr att jag gick in i sovrumsväggen. Kvällen innan, alltså på fredagen, hade jag druckit två glas rödvin. Det blir man liksom varken full eller uppkäftig av, än mindre bakis.

När vi ändå är inne på krämpor är jag mindre bekymrad över mina bakissymtom och mer bekymrad över Annas onda fot. I morse Idag på förmiddagen när hon vaknade hade hon ont redan innan hon hade belastat den – hon hade ju liksom legat och sovit en helt natt. Jag tjatar:

Doktor, doktor!

Anna svarar:

Internet, internet!

Vi får se var detta slutar, jag kan ju inte tvångsskjutsa henne till vården, precis…

Vad händer idag? Inte mycket. Jag har sökt två jobb. Mamma har ringt och jag borde ha tankat på vägen hem från Annas jobb. Jag borde också ha tänkt på mat, men middag har jag inte ätit sen… Tja, jag vet inte när. Sista gången jag åt ett mål lagad mat var i fredags till lunch. Jag har ingen lust. Jag äter kanske ett par mackor och så fyller jag på med choklad – det finns massor här efter julen! Kanske ringer jag en vän.

I kväll klockan 19 blir det andra tillfället för mig att delta i distanshealing. Första gången var i onsdags kväll. Jag ska inte berätta allt jag kände och allt som hände under de 20 minuterna, men dessa inleddes och avslutades med hjärtklappning och hög puls. Är du intresserad av att delta? Kontakta Hortellskan!

Igår var det årsdagen av Fadime Sahindals död. Detta fick stor uppmärksamhet i media och Fadimes egen plats i Uppsala, ett litet torg, invigdes. Många skrev om det  på bloggar och i media. Jag skrev inte om Fadime. Jag ser Fadimes mamma och en syster ganska ofta. Men jag har också sett Fadimes grav – utan en enda blomma, utan nåt brinnande ljus, utan nån som helst utsmyckning. Var finns alla som tycker att årsdagen och invigningen av en plats är så viktiga i vanliga fall? Varför lägger inte nån en blomma eller tänder ett ljus på Fadimes grav

en vanlig dag?

Jag har jobbat i närheten av Fadimes grav. Jag har med egna ögon sett det bedrövliga skick den har varit i – och stundtals är i. Och jag ska gå dit – en vanlig dag.

Vad händer i veckan? I morgon jobbar jag min sista måndag på nuvarande ställe. På torsdag jobbar jag min allra sista dag på nuvarande ställe. På tisdag ska jag åka iväg på en anställningsintervju på förmiddagen för ett jobb jag mer och mer känner att jag inte vill ha. På fredag ska jag ha en liten mini-föreläsning om bloggande.

Vad ska du göra i veckan??? Skriv en rad eller flera och berätta!

*Fröken Flängört var tidigare fru, men hon var egentligen lika fläng då. Varken skilsmässa eller namnbyte har gjort nån större skillnad. En del människor är liksom inte utvecklingsbara.

Read Full Post »

Brottsplats Edinburgh: Del 1

Jorå! Jag är svag för brittiska deckare. Under mellandagarna har en serie om tre avsnitt visats på SvT1. Det är lagom längd på en serie, tycker jag! Men att varje avsnitt är två timmar långt kan bli tungt. Igår bänkade Fästmön och jag oss för att se den första delen av Brottsplats Edinburgh.

Privatdeckaren Jackson Brodie  har ett förflutet som polis.

Jackson Brodie är före detta polis, men driver nu en detektivbyrå. Han är frånskild och har den liten dotter. En del av fallen han får ger ingen inkomst – som att leta efter Binkys försvunna katter. I detta första avsnitt får Jackson emellertid nästan för många fall på sitt bord: en försvunnen liten syster, en försvunnen dotter, en mördad dotter med mera. Samtidigt plågas han av minnen av sin systers död. Ja, det är ganska tufft för Jackson.

Två timmar utan reklam borde jag gilla! Men det här är i längsta laget. Det blir till och med väldigt drygt… Det blir också väldigt rörigt med alla fall och så privatlivets strul. För som vanligt är det en slitsam skilsmässa, otrohet och sånt med i spelet. Och som vanligt pratar nästan ingen eller väldigt få den dialekt som talas i Edinburgh. Jackson har lämnat jobbet som polis sedan han troligen har satt dit två före detta kollegor. Men en sak är ovanlig: han har inga alkoholproblem!

Jag tänker titta på de två andra avsnitten som jag också har spelat in på min DVD-spelares hårddisk. Men det här första avsnittet får lågt betyg. Det som inte ger det bottenbetyg är att det är snyggt filmat.

Read Full Post »

Stjärnorna på Slottet: Johan Rabaeus dag

Igår lördag gick säsongens sista Stjärnorna på Slottet. Det är konstigt, men varje gång säger jag ungefär

Å vilket häftigt gäng! Och som min bild av var och en av stjärnorna har förändrats!

Den där förändringen har för min del för det mesta varit positiv. Jag tror bara en enda stjärna har gjort bort sig forever and ever för min del… Men igår var det Johan Rabaeus dag – och hans stjärna steg i mina ögon!

Johan Rabaeus stjärna steg i mina ögon.

Jag ska erkänna att jag hade lite förutfattade meningar om herr Rabaeus. Jag tyckte att han var ganska tramsig och ytlig och att han flamsade med Snusk-Fian i gänget hela tiden. Men igår fick både jag och andra som tittare se andra sidor.

Dagen inleddes med sedvanlig frukost där Johan Rabaeus delade ut färg på sprayflaskor till var och en. Förmiddagen bjöd sen vidare på en åktur i ett segelflygplan – nåt som inte alla uppskattade lika mycket. Därefter fick deltagarna i uppdrag att spraya ner en folkabuss, ikläda sig 70-talsstass och ge sig ut på jakt i Stockholm efter ledtrådar. Ledtrådar som ledde fram till en isterbandslunch på Dramatens tak! Det var riktigt häftigt!

Johan Rabaeus föddes i en diplomatfamilj och sina tre första år tillbringade han i Prag. Familjen flyttade ofta, Paris blev en annan hemstad, men till sist hamnade Johan Rabaeus på Lundsbergs internatskola i Sverige. Framtiden var ganska utstakad för honom – han skulle gå Handelshögskolan – men liksom av en tillfällighet halkade han in på teaterbanan och där blev han kvar. Detta ledde bland annat till en brytning mellan honom och fadern. Jag tror vi alla satt stumma när Johan Rabaeus berättade om hur han och hans ena bror möttes på en gata i Stockholm och inte hälsade på varandra, utan bara passerade. Fadern och Johan Rabaeus försonades först långt senare.

Kvällens middag gick i österländsk-turkisk stil. Rummet var mycket vackert dekorerat och det bjöds på meze. Avrundningen på Johan Rabaeus dag blev presentutdelning vid kaffet – var sitt skyddande öga, inköpt i Turkiet.

Stjärnorna på Slottet är riktigt bra, svensk TV! Mer sånt här! Jag är hjärtligt trött på alla musiktävlingsprogram med folk som tror att de är eller kan bli stjärnor. När SvT visar Stjärnorna på Slottet får vi tittare se verkliga stjärnor!

Högsta betyg!

 

Read Full Post »

Tofflan undrar: Håkan Juholt avgick – rätt eller fel?

I lördags blev det klart att sossarnas partiledare Håkan Juholt avgick med omedelbar verkan. Därför undrar Tofflan den här veckan om du tycker att det var rätt eller fel.

Stort TACK till dig som tar dig tid att klicka ett svar! Och frågan hittar du som vanligt här intill i högerspalten!

Read Full Post »

Tofflan undrade: Kan du simma?

Den gångna veckans fråga var kort och koncis. Tofflan undrade om du kan simma. Totalt svarade 38 personer på frågan och så här fördelade sig svaren, som jag hoppas var ärliga:

92,11 procent (35 personer) svarade: Ja.

5,26 procent (två personer) svarade: Kanske. Det var länge sen… 

2,63 procent (en person) svarade: Nej. 

Stort TACK till dig som svarade! Och självklart hoppas jag att du kollar in den nya frågan, som vanligt i högerspalten!

Read Full Post »