När man är med om nånting svårt, till exempel en separation eller att förlora jobbet, följs detta av en sorgeperiod. Det är en period när man ältar och bearbetar det som har skett och det som gör ont. Efter ett tag kommer man förhoppningsvis ur detta tillstånd – en del som nya människor, knäckta eller starkare. En del människor kommer inte igenom perioden alls.
I morse ringde telefonen strax efter klockan tio. Det var en svägerska eller en brorsdotter till min förra sambo. Hur kul är det att bli påmind om ett sånt misstag? Och man kan ju undra hur fina kontakter de har i den familjen, det var liksom nio år sen hon flyttade…
Men den tyngsta påminnelsen om nåt som gör ont fick jag av lokalblaskan vid frukostbordet. Rubriken
Utköpt chef åter på toppjobb
på tidningens förstasida drog till sig mina ögon. Och jag läste artikeln. Jag läste den högt för stackars Fästmön, som säkert inte var ett dugg intresserad. Den som vill läsa artikeln på nätet hittar den med rubriken Kränkte kollegor – fick ny tjänst. Jag är inte förvånad över att det inte går att lämna kommentarer på artikeln!
Jag kände till att den år 2010 från Svenska Kyrkan utköpta chefen var tillbaka på Sjukstugan i Backen sen ett bra tag. Personen har arbetat deltid där. Jorå, jag har flera personer inne i organisationen som förser mig med information om chefen i fråga utan att jag efterfrågar den. Jag vill nämligen så gärna gå vidare, men det blir lite svårt när jag ständigt blir påmind om sånt som gör ont.
Därför kan jag säga att jag inte är ett dugg förvånad att Sjukstugan i Backen tar tillbaka chefen. (Jag och några till slog nästan vad om detta för ett år sen. Trodde man att det var safe nu, efter ett år, att anställa honom utan att nån skulle reagera? Nu har vi nästan slagit vad om vem han ska peta härnäst…) Denna person som arbetade på Sjukstugan i Backen i samma befattning som han nu har återfått fram till 2005. Därefter arbetade han centralt inom organisationen fram till hösten 2009 då han tillträdde en tjänst vid Svenska Kyrkan.
Journalisten Hannah Davidsson har frågat nuvarande högste tjänsteman på Sjukstugan i Backen hur man tänker när man anställer en person som har kränkt medarbetare. Han svarade:
Man förvissar sig om att den bilden inte är den som man delar. Jag har själv jobbat ihop med honom (chefen) så jag känner honom, och jag har även förankrat att rekryteringen skulle ske […]
Om jag tolkar svaret rätt letar man efter avvikande åsikter tills man hittar några som stämmer överens med sina egna. Eller vad menar karl’n???
Hannah Davidsson frågar också vad den högste tjänstemannen tror att personalen på Sjukstugan tycker om att få en chef som tidigare har betett sig illa. Han svarar:
Det får du fråga dem om.
Och det är synd att Hannah Davidsson inte har frågat personalen eller grävt lite mer och frågat personalen som var underställd honom när han jobbade centralt i organisationen, alltså tjänsten han innehade före tjänsten på Svenska Kyrkan. Hannah Davidsson kunde till exempel ha studerat personalomsättningen åren 2007, 2008 och 2009 och enbart med dessa siffror kunnat få intressanta trådar att rycka i.
För en sak är ganska klar och det är att en person som beter sig kränkande mot kollegor och medarbetare inte bara plötsligt gör det. Genom att studera historien skulle Hannah Davidsson ha hittat ett och annat. Jag själv kunde ha berättat om chefens nämnande av min homosexualitet i jobbsamtal, till exempel. Vad har sexuell läggning med arbetet att göra, liksom? På Svenska Kyrkan handlade det tydligen om att chefen skulle ha
[…] skrivit mejl till några anställda kvinnor där han kommenterade deras utseende och klädsel. […]
Nu blev det emellertid utrett att detta inte var kränkande. Ändå blev chefen utköpt. (Så vad var det då, undrar man?)
Under år 2007 slutade, köptes ut eller omplacerades cirka 50 procent av avdelningen som chefen då basade över centralt inom den organisation varunder Sjukstugan i Backen sorterar. Hade det inte varit lite… intressant att undersöka varför? Och två år senare var det dags igen, men då handlade det om cirka 20 procent av avdelningen som slutade eller som köptes ut. Varför personalen ifråga köptes ut fick varken de drabbade eller fackombuden svar på. Vad som sades till övriga kollegor och personal kan man bara spekulera om…
Skälen till att personal slutar kan ju vara allt ifrån att man har hittat ett nytt och bättre jobb till att man inte trivs. Och den som blir omplacerad vågar nog inte säga varför h*n gick med på det – att stå bredvid och se kollegor bli utköpta utan anledning är tillräckliga skäl att tiga.
Ja, Hannah Davidsson, det var synd att du inte grävde lite mer. Men genom att skriva det här inlägget har jag grävt i gömmor i mitt inre som jag hade täppt till. Trodde jag. Att bli påmind om sånt som gör ont… gör väldigt, väldigt ont…
Jag förstår att det gör ont.
Att ha blivit utsatt för en sådan kränkning som du har blivit gör nästan mer ont än en förlorad relation med en människa man älskar. Jag har erfarenhet av båda. Men inte alls i närheten av vad du fått utstå från arbetsgivare.
Jag beundrar dig som vågar peta i det onda. Många bara förtränger och låter bli att bearbeta. Sorg gör ont, men renar också.
Kram
Det är jobbigt att ständigt bli påmind om detta, men samtidigt är det en del av mitt liv och jag kommer aldrig ifrån det. Det var dumt av mig att tro att det går att stänga nån dörr.
Det helvete jag lever i just nu tycks vara för evigt. Men att förlora den man älskar mest går över, det vet jag. Jag vet också att man kan älska nån ny ÄNNU MER!
Men som sagt, det som har skett har ju en gång skett och går aldrig att sudda ut, trots tidens gång.
Kram!
Bamsekram!
Tack Rippe!
Jag har skrivit fritt ur hjärtat utan att nämna personen vid namn. Tycker du att jag ska våga göra det nu? Jag är rädd…
Kram!
Nja, jag vet inte… Hur var skriverierna när han fick gå från kyrkan? I deras tidning nämndes han vid namn i alla fall, du kan ju länka dit kanske?
Ja i alla kyrkliga tidningar nämndes han vid namn, men UNT har av nån anledning valt att inte namnge honom en enda gång, varken då eller nu. Det kan man ju bara spekulera om vad det betyder… Har han makt och kontakter där också?
Så är det säkert, och Sjukstugan i Backen eller Organisationen kan ha ställt vissa krav på anonymitet. Bra i alla fall att det lyftes idag i UNT, men möjlighet att kommentera hade suttit fint!
Ja det är inte bara så att han inte namnges, som läsare har man ingen möjlighet att kommentera på UNT:s hemsida. Så nånstans måste det handla om makt och kontakter eller vad?
Det är klart det är makt och kontakter! Men, det finns möjlighet att kommentera med en insändare i papperstidningen…
Fast det blir ju ingen chans till debatt då, på nätet sker ju dialogen ganska direkt.
Jerry twittrar – men namn… Han skrev ju även inlägg då det begav sig – med namn (Google är ju kanon, man hittar allt där). Så varför inte du också?
Jo jag vet. Jerry är modigare än jag, men han är inte i min situation heller som arbetssökande. Men visst är han modig – Jerry jobbar ju inom kyrkan!
Kram till dig !
Kram tebax!