Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 20 januari, 2012

Idag är jag underbart härligt bokbombad! När man kommer hem och gräver i postboxen och hittar reklam, räkningar och årsbesked – och ett hårt paket med en bekant handstil… Då blir man lite glad så här, den sista fredagen. Då spelar man Magnus Carlsson, Shirley Clamp och några såna på högsta volym, random, fem skivor. Städningen går som en bugg dans till musiken! Tack snälla Siv!!! Och Bokoholisten!!!


Isak & Billy har väntat länge på min bok-önskelista!!!

Read Full Post »

Fredagsfikorna är nåt jag ska sakna också! Idag var det M som stod för kalaset. Kan bara säga att dotter L:s chokladbollar var precis lika goda som de såg ut…


M:s dotter L hade gjort ett bra jobb vad gäller chokladbollarna! 


Och till lunch, ett trevligt och väldigt öppenhjärtligt samtal
med kollegan L. Det är synd att våra vägar skiljs åt, vi skulle nog kunna ha rätt skojsiga ”sammanträden”! Jag fick en bok av L, en bok som enligt L var

Den senaste som berörde mig!

Det bådar gott! Det är också så roligt och omtänksamt att vilja dela med sig. Dessutom fick jag en månad med Svenska Dagbladet! Det passar alldeles utmärkt snart eftersom jag inte tänker fortsätta prenumerera på lokalblaskan när abonnemangstiden går ut.


En bok som berörde L! 


I övrigt har dan bjudit på ett mobilsamtal
kring övningen på tisdag morgon, ett samtal som gör mig mycket, mycket fundersam och inte längre lika positivt inställd. Tyvärr. Och, ja just det, så har jag jobbat lite också…

 

Read Full Post »

Jag kan inte låta bli att höja på ögonbrynen, dem jag alltså inte rivit av mig med silvertejp än. (Hett internt modetips i familjen.) Uttrycket

Ja se karlar…

är det som dyker upp i skallen när jag läser om Marcus Birros tjolahopp i Dagen . Men hallå! Om du skriver nånting så provocerande, Marcus Birro, då får du räkna med att alla inte håller med. Ställ undan den där tjurige lille pojken och ägna dig åt att skriva böcker och krönikor som inte är homofoba. För det är du jäkligt bra på! (Och oavsett vad jag tycker om dina åsikter, Marcus Birro, så läser jag din senaste bok just nu och tänker recensera den för det verk den är, inte för vad jag tycker om dig! Lita på det!)

Daniel Grahn, ansvarig utgivare på Dagen, försvarar Marcus Birro och menar att tidningen inte tänker ge vika för näthatet. Han skriver bland annat :

[…] Som ansvarig utgivare menar jag att det skulle vara ett förfärligt nederlag om ”näthatet” tvingar oss att förlora Birro. […]Att förlora Birro i Dagen, innan vi ens hunnit börja jobba ihop, är otänkbart. […]Vi svenskar vill gärna vara toleranta och vidsynta, men när det kommer till en kändis som tror på Gud, ja då krymper respekten till ett knappnålshuvud. Skrämmande! […] På 24 timmar har Marcus Birro lyckats skapa mer rabalder än jag personligen lyckats med på tio år. […]

För mig handlar protesterna mot Marcus Birro inte om näthat utan det är just protester mot hans åsikter. Att ansvarig utgivare för Dagen eldar på Marcus Birro och börjar ta upp näthat förstår jag inte. Om Marcus Birro tillåts ha åsikter ska väl ”alla andra” tillåtas ha det också. Eller..? Sluta att göra skillnad på skit (media, bloggare med flera) och pannkaka (kändisar). För övrigt kan jag inte låta bli att undra om Daniel Grahn är släkt med Bo Grahn som ständigt och jämt försöker skriva homofoba kommentarer på min blogg..? Såna kommentarer publiceras inte, för det är Näthat med stort N.

Sen kan jag ju inte hjälpa att skriva ett par rader om Håkan Ljugholt, f’låt Juholt. Media med flera är rätt taskiga mot honom just nu, men ärligt talat, är det inte dags för lite självinsikt och lämna partiledarposten? Till och med partiorganet (mer eller mindre) Pravda rapporterar att man diskuterar Juholts framtid. Det kan inte vara möjligt att nån har nåt förtroende kvar för en person som flera gånger bevisligen inte har talat sanning.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Idag är det den sista fredagen jag jobbar här. Det känns… jag vet inte hur det känns. Mentalt har jag förberett mig för det här ”avskedet” sen jag började jobba efter nyår. Jag har medvetet skärmat av mig från kollegor, för det är just den biten som gör mest ont i skrivande stund. Jag kom nämligen hit ganska skadeskjuten och med den erfarenheten att kollegor är såna som går bakom ryggen för att sen, när man minst ana det, hugga till i samma kroppsdel –  i gott samarbete med en chef som först utnyttjar en maximalt för de kunskaper man har, sen förgiftar en som en orm. Jaa, jag har jobbat i Paradiset både en och två gånger. Den första gången blev jag utdriven för att jag hade kunskaper som kunde ställa till besvär, den andra gången därför att jag har blivit bortvald och överträffad. Och vilken stjärna det sen är! I will say no more. Men jag vet att jag ska sakna alla snälla här, alla varma människor som nånstans har anat min nöd och försett mig med bröd – literary spoken – i de svåraste stunder.


Träden runt omkring var också en tröst i svarta stunder! Jag älskar nämligen att fota träd!


Det klart att jag lär sakna arbetet som sådant också!
Det har varit otroligt stimulerande för intellektet att jobba i en akademisk miljö! Och nånstans kan jag ångra att jag aldrig sökte den där forskarutbildning och ägnade mig åt det område som ligger mig varmast om hjärtat – litteraturen. Nej, jag var dum nog att nöja mig med en kandidatexamen med litteraturvetenskap som huvudämne – och sen fick jag jobb i Stadens sandlåda. Det var där jag grävde och grävde och grävde tills jag en dag inte var välkommen längre. Alla år jag har grävt i den sanden suddades ut av en våg som kom och gick. Men livet fortsatte ändå.

Vi människor tror så ofta att vi gör avtryck bara genom att vara i ett sammanhang. Det är fel. Det tar nån vecka eller två, sen är vi glömda. Vi passerar  – och passeras av – dem vi hade intill oss utan att visa nåt som helst igenkännande.  Jag upplevde det tydligt och klart under en begravning jag bevistade i början av hösten. Vi är de bortglömda.  Vi är också lite… paria.


Det här trädet har mött mig på mitt datorskrivbord varje dag. 


Och det är också ett av flera skäl till att jag startade den här bloggen!
För att mina ord för alltid ska finnas i cyberspace även när jag inte finns eller blir ihågkommen. Mina ord är skrivna i evighet, vilket väl alltid retar gallfeber på nån… Samtidigt önskar jag att mina ord också har gett och ger en viss tröst och ett visst hopp till andra. Inte bara skadeglädje att se Tofflan som en gubbe med rund botten slås ner för att resa sig igen, gång på gång. Du vet, jag består av en del gamla soldatgener, en del gammalt bergatroll och såna har man inte ihjäl i första taget.

Idag väntar en lunch med L som jag har lärt känna här och som jag tror att jag hade kunnat ha väldigt roligt med om jag hade varit kvar. En underbar och ganska rå humor döljer sig nämligen under den väna ytan, liksom ett mod. Ett mod att våga göra nåt för nån vars liv i en sekund blev totalsvart.

I kväll ska jag hämta Fästmön efter jobbet klockan 21. En härlig jobbarhelg väntar henne med kvällsjobb idag, samt lördag och söndag från 12 till 21. Tuffa pass!  Vi rundar av kvällen med ost och kex och vin, lite lagom att sova på till lördag morgon.

Read Full Post »