Glömsk och arg – och asgarv

Jag har väl skrivit ett antal gånger att jag är glömsk? (Eller har jag glömt det?) Jag har blivit glömsk på senare år och ett skäl till det är de brister jag har i mitt blod. Det blir liksom ett symtom och det är därför jag medicinerar. Under det första året tyckte jag att jag blev både piggare och bättre på att komma ihåg saker, men den senaste tiden håller jag på att falla tillbaka i glömska, så att säga. Att andra glömmer mig fort fick jag erfara på det där jobbmötet jag var på strax före jul. Den gången kunde jag inte hålla masken för mamma när jag kom hem.

Men också jag själv börjar glömma nu igen och det är inte bra! Jag har börjat tappa ord och jag hittar dem inte – eller så tar det väldigt lång tid innan jag hittar dem. Och under den tiden hinner jag få lite småpanik. Idag hade jag till exempel jättesvårt att komma på ordet

arbetsmoral.

Ja, jag skojar inte, jag hade verkligen svårt att hitta ordet! Det är emellertid inte bara ord jag glömmer. Jag glömmer vad jag ska handla, vem jag har lovat mejla till, vem jag har lovat ringa till och sånt. I morse glömde jag mitt armbandsur hemma. Hur irriterande var inte det?! (retorisk fråga)

På en av mina köksbänkar ligger ett stort block som fungerar som min privata kom-ihåg-lapp. Jag noterade idag att jag trots allt kan stryka en del saker, som att plocka bort julprylar. Det gick nämligen inte att låta bli stakarna när jag kom hem. Men inte hade jag en aning om att jag hade så många stakar… Nu återstår bara gröngölingen och den åker ut i morgon kväll eller lördag förmiddag.

Några saker har jag kunnat pricka för på kom-ihåg-listan i alla fall.

Idag var jag så arg och okoncentrerad på jobbet att jag vet inte vad och hur jag skrev. Det är liksom omöjligt att skriva när nån pratar i telefonen alldeles intill eller avbryter när man som bäst sitter och skriver. Men situationen är ju som den är och det är bara att försöka härda ut. Jag känner mig redan uppträngd i ett hörn, mer eller mindre, och skulle föredra att lämna min stol och min dator redan nu. Fast det är ju det där med pengarna… Dem behöver jag ju. Januarilönen är ju det jag har att leva på tills… jag vet inte när. Ja, livet är verkligen stenkul – NOT! – och det är inte längre med glädje jag åker iväg om morgnarna. Tur att jag har så fantastiskt roliga kollegor! Tack vare dem får jag asgarva rejält på fikarasterna. Sen att det skrattet i vissa sammanhang är tillbakahållen gråt – eller hånskratt – är en annan femma. Och det vet ju inte mina kollegor, eller hur?! (JA, jag är utnyttjig!)

Jag har fått veta i förrgår och idag att företaget som jag blev intervjuad av i måndags har kontaktat flera referenter. Det låter ju väldigt positivt. Men några förhoppningar vågar jag förstås inte ha. (Fast det klart att jag får ändå…) Ett par trådar till har jag att dra i den närmaste framtiden och en av dessa är synnerligen intressant. Tänk om…

I badrummet mullrar den näst sista maskinen tvätt på ett tag. Den rena och torra tvätten är vikt och sorterad och väntar på att Nån ska stryka den. Jag ska försöka sätta mig och göra en hushållsbudget för 2012. Fatta vilket hästjobb det är, dårå, med tanke på att jag enbart kan lägga in en enda lön, den i januari?!  Jag känner hur trött jag blir redan innan jag har börjat…

Postboxen innehöll dessutom bara irriterande post idag. Jag menar hur kul är det att få Dimsyn, eller vad det nu är min facktidning heter, en uppgift på hur många tusenlappar försäkringsbolaget tänker autodra i slutet av månaden för blirförsäkringen och hemförsäkringen, reklam och så ett %&¤#/ brev från Pisskitlotteriet. Nä, nu går jag och sätter mig på toa bara för det!

F*n så arg och sur och irriterad jag är. Fortfarande. Trots att pappa tog bilden för ungefär 49 år sen. (Jag är cirka ett år.)