Tungt och sammanbitet, men bra avslut

Det har varit en otroligt tung dag, på många sätt och vis. Jag orkar inte gå in på detaljer, men du som läser här kanske förstår att det inte är så lätt att dela kontor med den som fått ens drömjobb. Det är väldigt, väldigt tufft och tårarna har hängt i klasar i ögonfransarna flera gånger idag. Ja, jag har visat en del kollegor hur det känns, för helt och hållet har jag inte kunnat vara sammanbiten, men jag har INTE brutit ihop.

Idag på eftermiddag var jag så iväg på en anställningsintervju på ett bemanningsföretag. Jag träffade en urtrevlig tjej som bemötte mig med öppenhet, glädje, nyfikenhet och respekt, så troligen var jag för ärlig… Trots det fick jag intrycket att jag inte var riktigt körd…

Och när jag klev innanför dörren här i New Village stod min älskade Fästmö i hallen! Jag hade inte riktigt fattat att hon hade tid och lust att komma hit i kväll, men det gjorde hon. I skrivande stund är hon på Tokerian och köper sig lite mat, för nåt sånt har jag inte hemma.

Min ros var hos mig när jag kom hem i kväll!

Mamma skulle bli hämtad av Riksfärdtjänsten klockan 13 idag. Jag har ännu inte fått nåt telefonsamtal från henne att hon har kommit fram, men jag vet hur hon är – att hon måste landa först. Precis som sin dotter. Så ännu är jag inte orolig.

Det har varit en tung dag och jag har bitit samman. Jag är helt slut och nu först känner jag att jag kan släppa fram tårarna. Inte så kul för Anna, men jag orkar inte behärska mig längre. Och jag är så glad att hon kom hit och gör ett bra avslut på denna ganska hemska dag! (Förutom mötet med den trevliga tjejen som intervjuade mig, dårå!)

Förutom alla känslor har jag djävulusiskt med smutstvätt och har kört igång maskin nummer ett… När Anna har ätit ska vi fika och äta Tokerians smarriga kanelbullar!