Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 5 januari, 2012

Mamma och jag började titta på Mission Impossible 2 på TV4, men ingen av oss orkade sitta uppe. Så under nyheterna borstade jag tanden och bäddade upp. Nu sitter jag i sängen med ett öga på leksaksdatorn och ett på filmen på sovrums-TV:n Jag tror att filmen är tillräckligt spännande för mig att somna till.

Har irriterande tics i höger ögonlock, för att jag är så übertrött, antagligen. Skulle nog egentligen behöva vila ögonen för såväl TV som dator och böcker, men kanske blir det så att jag läser lite i nästa julklappsbok i alla fall.

Och skulle det vara så att jag somnar lämnar jag dig med den vackra amaryllisen som jag fick av Den lika vackra Annan dan före julafton. Nu börjar den slå ut…


En vacker amaryllis från en vacker Anna!

Read Full Post »

När Annika Östbergs första egna bok, Ögonblick som förändrar livet, kom ut i augusti 2011 skrev jag genast upp den på min önskelista. Och så fick jag den av mamma till julen 2011. Den första bok jag har läst år 2012 är denna som gick rakt in i mitt hjärta. Tack mamma  för att du gav mig boken och tack Annika för att du skrev boken!


Den här boken kanske inte förändrade mitt liv, men den gav mig väldigt, väldigt mycket.


Redan när jag hade läst ett tiotal sidor
föll jag pladask. OK, jag var positivt inställd innan, men Annika Östberg kan skriva så det går rakt in i hjärtat – utan att det blir patetiskt. Annika Östberg berättar här om sitt liv i USA och vägen genom missbruk som ledde till mord och fängelse. Även om Annika Östberg inte personligen mördade, gjorde hon inget för att stoppa mördaren. Därför döms hon till ett långt fängelsestraff som egentligen inte är tidsbestämt. Hon tillbringar 28 år av sitt liv i fängelse i USA innan hon kommer till Sverige för att avtjäna ytterligare ett par år och för att under tiden få hjälp att slussas ut i vårt samhälle. I maj förra året blev Annika Östberg fri.

Detta är en vidunderlig bok! Jag fascineras, som sagt, mycket av språket. Den här boken är väldigt välskriven. Författaren går rakt på sak, förskönar inget, inte ens de svåra sakerna eller de saker som är mindre vackra. Jag kanske hade önskat att få veta mer om vissa svåra upplevelser och stunder, men samtidigt förstår jag knappt hur Annika Östberg orka skriva om dem överhuvudtaget…

Det här är en viktig och engagerande bok som dessutom är mycket välskriven. Jag kan bara rekommendera ”alla” att läsa den! Och så blir det högsta betyg, förstås! Ett litet grattis i förskott på födelsedagen i morgon den 6 januari till Annika Östberg! Du har lyckats!

Read Full Post »

USCH vilken eftermiddag! I ett svagt ögonblick lovade jag mamma en shoppingtur på Stormarknaden. Först gjorde vi ett par småärenden utanför Helvetet Stormarknaden, men sen halkade vi dit.

Massor av folk och vi hade ärenden i flera affärer. Jag blev kissnödig rätt tidigt på rundan, men sånt tas ingen hänsyn till när man är på shopping! Alla som var där tycktes tro att de var ensamma och vi osynliga. Jag fattar faktiskt inte hur folk kan vara så jädra klumpiga att de går på min mamma hela tiden – hon som går med rollator och allt! För mig är hon inte osynlig, men uppenbarligen för andra.

Faktum är att jag faktiskt hade handlat lite redan innan vi kom dit. Jag hade hoppat in på en av affärerna intill Tokerian för att köpa låsspray. Men där fanns ingen spray utan bara olja. Det fick det bli till mitt garagelås som jag fajtades med i morse! Jag hade med mig en liten cylinderformad låsspray i hopp om att kunna spraya lite i låset, men den var helt tom. Duktiga Tofflan slängde därför den tomma låssprayen – trodde hon! – i en papperskorg på väg ut ur affären.


Låsolja.


Fast det vara bara det att jag egentligen slängde
– mitt lypsyl, också det i cylinderformad behållare, dock inte tom. Det upptäckte jag inte förrän jag behövde smörja läpparna och fann – en tom, cylinderformad låsspray…


Lypsyl – som jag inte förstår stavningen på – och mitt håriga pekfinger! Kolla vid pilen! Usch, varulvsvarning, juh!


Fick därför shoppa en gång till
idag och inhandla ett nytt lypsyl på apoteket, för svindyra 25 kronor. Onödiga pengar! Dessutom hittade jag koksalt i sprayform hos min optiker och köpte en flaska. Jättebra att ha hemma när det kommer skit på linserna om morgnarna. Eller kvällarna, dårå.

Mamma shoppade inte heller så mycket, men två klädespersedlar slank med hem. Hon var faktiskt och kollade på nåt randigt först, Anna, men det blev nåt enfärgat!

Jag var trött och behövde väldigt mycket gå på toa, men tyvärr skulle vi in på både ICA och Coop. Ingen höjdare nåt av ställena, fast vi behövde ju nån middagsmat. PÅ ICA Kvantum hittar jag ingenting längre efter deras ombyggnation – servetter och DVD-filmer är där kexen var förut, för att ge ett exempel. Och på Coop hittar jag inte heller eftersom jag handlar där så sällan.

I kväll tänkte jag steka kalkonfilé och servera potatisklyftor och vitlökssmör till samt hot béarnaisesås. Mamma ville prompt ha färdiggrillade fläskkotletter, men Coop hade inte det idag så nu får hon hålla till godo med vad huset lagar till.

Så styrde vi äntligen kosan hemåt. Min spolarvätska hade tagit slut och jag ville fylla på den när jag hade kört in i garaget. Mamma ville inte gå i förväg utan skulle sitta och vänta inne i bilen eftersom det var kallt. I stället för att använda spaken till motorhuven ryckte jag i spaken till ratten – varpå den senare fastnade i ett läge som jag först inte kunde rubba den ifrån. Mamma satt och kommenterade hela tiden, jag blev ilsknare och ilsknare och kom åt tutan några gånger. OCH SA JAG ATT JAG VAR KISSNÖDIG??? Till slut fick jag fatt i rätt spak. Sen gällde det bara att hitta spärren under huvens framkant så jag kunde ställa upp den. Då hade mamma bestämt sig för att hon inte orkade vänta. Fick därför släppa allting och försöka baxa ut hennes rollator och henne själv. Hej å hå! 

När jag hörde skvalet av spolarvätska rinna ner i behållaren hade jag fullt sjå att hålla tätt – men jag lyckades, det gjorde jag! Och jag hann in på toa i tid, allt medan mamma stod i vägen i hallen och försökta sträcka mig mitt koksalt.

Inte nu!

vrålade jag.

Jag måste in här!

Sen kokade jag kaffe och vi tog några bitar julgodis och choklad och friden sänkte sig åter över New Village. För ett tag, i alla fall…

Read Full Post »

Ha ha ha, jaa, det är ju en otroligt intressant fråga – tycker somliga! Rubriken är från Svenska Dagbladet som har besökt ett höghus vid Danvikstull. Där har journalisterna intervjuat en del boende och jag kan ju inte låta bli att referera lite:

  • En äldre farbror säger sig känna till ett par grannars efternamn. Han har bott i huset i 14 år och hälsar och pratar med grannar när han träffar dem. Men han har aldrig varit hemma hos nån granne.
  • En man i 30-årsåldern kanske kan högst tre grannars efternamn och känner ingen. Men hälsar på några. Han känner inget behov av att få komma hem till sina grannar för han har vänner.
  • En kvinna i 30-årsåldern, lite mer närmare 40, känner kanske till 15 grannars efternamn. Men så jobbar hon i bostadsrättsföreningens styrelse. Hon har bott i huset i två år och har en fem, sex grannar som hon stannar och pratar länge med.
  • En äldre kvinna säger sig kunna ungefär fem grannars efternamn, men vill inte ha nån kontakt med grannarna. Men hon hälsar på alla. Hon har bott i huset sen 1955 och på den tiden var alla som en enda stor familj.
  • En kvinna i yngre 70-årsåldern känner till tre grannars efternamn. Hon har en hyfsad relation med grannarna, hon hälsar, men vill inte ha mer kontakt.
  • En kvinna i 50-årsålder kan ungefär fem grannars efternamn och pratar med ungefär tio. Några brukar hon fika med.

Jag har bott i mitt hus i 17 och ett halvt år. I min trappuppgång finns det fyra lägenheter och pratar jag med en av grannfamiljerna. Jag vet vad två av de andra familjerna heter i efternamn. Jag har varit hemma hos alla – utom de nyinflyttade (fast jag har varit hemma hos dem som bodde där innan). En grannfamilj bara glor, men hälsar inte och då hälsar förstås inte jag heller. Att glo på dem är jag inte heller intresserad av. Den tredje familjen håller på att renovera och har inte flyttat in än. Jag hejar på dem som jobbar i lägenheten när jag har mött dem i trappuppgången, men jag vet inte vem eller vilka som ska bo där mer än att det står ett mansnamn och ett kvinnonamn på postboxen.

Vet du vad dina närmaste grannar heter i efternamn och brukar du heja, prata eller kanske till och med umgås med dem???

Read Full Post »

Uppdaterat: Det här är min rätta Twinglyrankning!

 

Trööött i morse! Samma mörka morgon som resten av veckan, men inget regn idag utan tre minusgrader och knastrande steg. Mindre katastrof med stort trauma vid garaget – jag kom inte in! Nyckeln gick inte att vrida runt. Faktum är att när jag väl hade fått in nyckeln fick jag inte ut den igen… Detta kunde möjligen bero på fukt i låset som frusit. Hur som helst, paniken var nära. Jag vred och stönade, gick ner på knä, fick ut nyckeln, körde in den igen, lirkade, vädjade, bankade. Till slut öppnade sig Sesam, men det var baske mig inte på grund av några ord utan ren råstyrka och kraft! Såna krafter att ett trauma uppstod – jag skadade mig i tumvecket. Detta upptäckte jag emellertid inte förrän jag hade kommit till jobbet och tog av mig handskarna. Och tur var väl det, jag hade väl svimmat vid garaget annars… (har ju en tendens att göra det när jag ser blod – du kan ju bara föreställa dig hur… intressanta mina lingonveckor är…)


Svimningsorsak för mig. 


Inte en själ såg jag på jobbet
när jag kom, men en efter en har S och J kommit hit och så väntar jag på Lisbeth, förstås. Hon kom tillbaka efter julledighet igår och det blev ett kärt återseende. Hon får mig alltid att skratta, hon är så cool!

Jag har inlett morgonen på jobbet med att mejla till Twingly igen för det visade sig att man bara tillfälligt tycktes ha fått ordning på buggen igår kväll. Nu är jag rankad både som ett och som sex igen. Högst irriterande och förvirrande…

Vidare har jag utnyttjat jobbkopiatorn till att dra cirka tio kopior på betyg. För en gångs skull har en presumtiv arbetsgivare bett att få kopior på betyg och intyg! Jag tycker att det är jättekonstigt att inte fler efterfrågar det! Man kan ju ljuga om vad som helst på ett CV, liksom! Tvingade S att vidimera kopiorna också, så nu är allt klart inför intervjun i nästa vecka.

Idag blir det fyra timmars jobb. Sen blir det en mugg java hemma innan mamma och jag åker på shoppingtur till Stormarknaden. Jag kommer liksom inte undan längre…

I morgon, fredag, har vi pratat om att göra ett besök på Maestro. Tyvärr är det lite för långt att gå för mamma – rullstolen står hemma i hennes källare – så vi får ta taxi. Ska bara ringa och kolla så att det finns bord först! Och att det är öppet – det är ju röd dag i morgon.

Read Full Post »

Torsdag och dags för årets första höjning (moreller) respektive sänkning (lingon). Här kommer det:

Moreller

 

Lingon

Read Full Post »