Hittade en recension av en intressant bok hos lokalblaskan, en bok med titeln Sluta älta och grubbla. Författtaren, psykologen Olle Wadström, menar att det är fel strategi att leta efter ord som tröstar när oron mal inuti oss. Eh jaha… Nej, i stället ska vi acceptera att vi inte kan styra vissa saker. Eh… ännu mera jaha.??
Snurrigt värre blir det ibland… Men för det mesta hjälper det att ta fram det svåra och inte förtränga det – tycker jag.
Jag förstår inte varför det är fel strategi att leta efter en lösning när man blir orolig. Hittar man en lösning sker det förhoppningsvis en förändring till det bättre och då blir det ju inte enbart till tröst. För är det inte så att problem är till för att lösas? Ursäkta mig, men jag blir liiite förvirrad!
Olle Wadström menar att vi, för att hitta de tröstande tankarna, måste leta fram de jobbiga tankarna, ångesttankarna, och det tycker han inte är bra. Själv är jag för att inte förtränga. Jag tror på att bördan blir lättare för varje gång man tar upp den till ytan. OK, vissa saker och skeenden kan man inte styra över, men för min del funkar det att till exempel skriva om det som är jobbigt. Det försvinner inte alltid, men för det mesta försvinner de negativa tankarna och jaa, jag känner mig tröstad av mig själv och ofta gladare – även när det är som svartast.
Samtidigt kan jag hålla med om att ältande inte är nyttigt i längden. Det får inte bli ett ältande för ältandets skull. Och tänker man bara i cirklar leder ju vägen aldrig framåt. Men ibland behöver vi få älta också, även det är en del av den läkande processen – framför allt när det gäller trauman som vi inte har kunnat undvika. Tycker jag, dårå… Vad tycker du???
PS Den här boken kom ut redan 2007 och jag kan inte hjälpa att jag undrar varför lokalblaskan tar in en recension nu, flera år senare. Finns det inga aktuella böcker att recensera???
Gå till Toffelprofilen
Hmm. Till viss mån håller jag med, men bara när det gäller saker som man inte kan göra något åt – och det gäller inte oro, utan ångest. Ångest som i oro som finns kvar efter att stressmomentet (som skapar oro) är borta. Jag tror att vanlig oro över saker är ganska nyttigt, det gör att man letar lösningar.
Fast min ståndpunkt är att om man sätter sig ner och inte utför nåt konstruktivt tänkande… Nej, jag köper inte riktigt resonemanget…
Man måste få älta ”lite lagom”! Det är en säkerhetsventil att få gnälla lite och lufta det som trycker en – men det gäller att sätta ner foten när det är nog. Och när är det nog då…? Ja, det är väl när det inte känns lättare fast att man gnällt och ältat gissar jag.
På jobbet har jag o rumskompisen ”gnällkvart” ibland när vi pratat med för många som inte förstår oss. Då köper vi en påse godis, och så får vi helt fritt gnälla, älta och käka godis i en kvart, se’n är vi nöjda och återgår till ordningen :-). Vi är lite knäppa, men glada ändå!
(På våra skärmar har vi tejpat upp den s k Sinnesrobönen, den är bra!
”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden” AMEN!)
Jamen detta är väl ett utmärkt exempel! Gnälla och älta en stund, i sällskap. Sen är en del av det som skaver borta!
Kramen, smart Agneta!