Julsemesterdag

Idag är det torsdag och jag har en julsemesterdag. Eftersom jag trodde att jag skulle sluta redan den 31 december tog jag ut alla semesterdar jag hade innestående. Det innebär semester från och med idag till och med nyårsdagen. Nu blir jag ju kvar på jobbet i januari också, så det kanske var dumt. Det är inte så lätt att gå hemma med mamma. Igår kväll blev det kollision. Jag orkar liksom inte gå omkring och vara en sol när det regnar hela tiden inuti. Och det får hon lov att acceptera eftersom hon ju bjudit hit sig själv. Jag hade helst velat vara ensam, men det har hon ju inte velat höra.

På agendan idag står att åka och inhandla en gran samt nåt att äta. Mamma gapade igår kväll att hon

inte får veta nånting

Jag undrar vad exakt det är hon inte får veta. Jag har sagt att jag ska åka och köpa en gran idag och att hon inte kan följa med då för att jag måste fälla sätena i bilen. Vilket klockslag jag åker och gör detta är inte fastslaget än. Jag vet inte vad det är med vissa människor, men varför måste allting planeras exakt på minuten? Det är inte så att detta har uppstått nu, så här har det varit hela min uppväxt också. Bara det att jag snart är 50 nu och gör som jag tycker.

På agendan idag står att införskaffa en sån här.

                                                                                                                                                                 Jag förstod att det skulle bli så här. Det har inte ens gått en vecka och mamma ska stanna till den 9 januari.

Men det jag inte förstår är varför jag ska prövas så här som jag gör. Är inte min skuld sonad snart? Har jag inte fått tillräckligt straff?

Igår kväll ringde mamma mammakusinen B och jag tycker att det vore så roligt om vi kunde träffas nån gång i mellandagarna. Till skillnad från mamma är hennes kusin en doer, medan mamma bara sätter sig ner och klagar. Och så har det alltid varit! Alla andra har alltid fått göra allt för mamma. Jag har liiite svårt att orka med det just nu eftersom all min egen kraft går åt till att själv försöka stå på benen.

Natten blev sisådär. Sömnen var ryckig och jag slumrade in då och då för att vakna – och vara besviken på att jag vaknade.

Lite glad blev jag för ett mejl från den vänliga Stattinskan som har uppfattat det här med vilken hjälp jag behöver på helt rätt sätt! Tack! Men så har hon också varit, delvis, där jag befinner mig. Har man inte det kan man aldrig förstå. Men kan spela empati och man kan säga att man fattar, men man varken känner eller vet.

Värms gör jag också när Fästmön kallar mig sin Stjärna. Det är väl vad jag minst av allt känner mig som, men Anna har en tro på mig som har burit mig hela vägen. Frågan är hur länge hon orkar…