Idag är det torsdag och jag har en julsemesterdag. Eftersom jag trodde att jag skulle sluta redan den 31 december tog jag ut alla semesterdar jag hade innestående. Det innebär semester från och med idag till och med nyårsdagen. Nu blir jag ju kvar på jobbet i januari också, så det kanske var dumt. Det är inte så lätt att gå hemma med mamma. Igår kväll blev det kollision. Jag orkar liksom inte gå omkring och vara en sol när det regnar hela tiden inuti. Och det får hon lov att acceptera eftersom hon ju bjudit hit sig själv. Jag hade helst velat vara ensam, men det har hon ju inte velat höra.
På agendan idag står att åka och inhandla en gran samt nåt att äta. Mamma gapade igår kväll att hon
inte får veta nånting
Jag undrar vad exakt det är hon inte får veta. Jag har sagt att jag ska åka och köpa en gran idag och att hon inte kan följa med då för att jag måste fälla sätena i bilen. Vilket klockslag jag åker och gör detta är inte fastslaget än. Jag vet inte vad det är med vissa människor, men varför måste allting planeras exakt på minuten? Det är inte så att detta har uppstått nu, så här har det varit hela min uppväxt också. Bara det att jag snart är 50 nu och gör som jag tycker.
På agendan idag står att införskaffa en sån här.
Jag förstod att det skulle bli så här. Det har inte ens gått en vecka och mamma ska stanna till den 9 januari.
Men det jag inte förstår är varför jag ska prövas så här som jag gör. Är inte min skuld sonad snart? Har jag inte fått tillräckligt straff?
Igår kväll ringde mamma mammakusinen B och jag tycker att det vore så roligt om vi kunde träffas nån gång i mellandagarna. Till skillnad från mamma är hennes kusin en doer, medan mamma bara sätter sig ner och klagar. Och så har det alltid varit! Alla andra har alltid fått göra allt för mamma. Jag har liiite svårt att orka med det just nu eftersom all min egen kraft går åt till att själv försöka stå på benen.
Natten blev sisådär. Sömnen var ryckig och jag slumrade in då och då för att vakna – och vara besviken på att jag vaknade.
Lite glad blev jag för ett mejl från den vänliga Stattinskan som har uppfattat det här med vilken hjälp jag behöver på helt rätt sätt! Tack! Men så har hon också varit, delvis, där jag befinner mig. Har man inte det kan man aldrig förstå. Men kan spela empati och man kan säga att man fattar, men man varken känner eller vet.
Värms gör jag också när Fästmön kallar mig sin Stjärna. Det är väl vad jag minst av allt känner mig som, men Anna har en tro på mig som har burit mig hela vägen. Frågan är hur länge hon orkar…
Huuuu vale. Jag beundrar dej som (nästan) står ut. Jag tror lite att det där med föräldragenerationen är så att de vill gärna att lampan lyser endast över dem och ingen annan. Och allt ska vara tidsplanlagt, det räcker inte med att säga -på eftermiddagen… Det ska helst vara klockan 15.03.16. Då är det korrekt. Nu har jag inte mina föräldrar kvar i livet, men jag minns hur det var, hur man bet ihop, och fick sen dåligt samvete. Hur som haver, det går…
Det var bra formulerat – ”lampan lyser endast över dem och ingen annan”. Exakt så är det! Jag pyser på bloggen och till Anna via sms. Jag älskar min mamma, men över tre veckor är… jobbigt… Speciellt när jag är ganska deppo…
Jag känner igen mig och min mamma. 😦 Och det kan jag säga, jag skulle aldrig stå ut under samma tak som min mor mer än möjligen 2-3 dagar. Du är verkligen godhjärtad och bjuder till. Det känns fördj**ligt att du får ta ”skit” av din mamma också. Kramen!
Förut, när jag hade jobb och allt var frid och fröjd, var det liksom lättare att låta det elaka rinna av sig. Nu, när jag mår så här, är det skitjobbigt! Men det får lov att gå och, som sagt, jag pyser på bloggen…
Kram!
Jobbigt, men tur att du ”biter ihop”.
Känner så väl igen det där att allt ska vara tidsbestämt och att det tamejsjutton inte går att rucka på!
På nåt vis så verkar de flesta äldre vara så enormt självfixerade, hela världen ska ”trippa på tå” och göra som de säger, tycker och tänker!
Var rädd om dig!
Ha dé!/Kram
Självfixerade var ordet! Inte en gnutta tanke på att man kanske inte är så glad eller vill skratta när livet är tufft. Jag försöker bita ihop, men lyckas inte alltid…
Nu ska vi åka och handla, men tack och lov inte på Stormarknaden! Var där nyss och köpte gran och det tog en kvart innan jag fick parkeringsplats…
Kram!
Åh fy! Jag står inte ut med min mamma mer än några timmar, ditt tålamod är fantastiskt!
Det (= tålamodet) ska räcka ända till den 9 januari… Jag känner mig INTE fantastisk…
Käraste tofflan du har min fulla beundran som ska umgås med din mamma så länge .
Jag ska umgås med min på julafton börjar redan nu att föbereda mig mentalt så att jag inte kommer fråsa/ skälla/gråta mm
Kramkram
Giv oss kraft! Nån…
Kraaaamar!
fråsa=fräsa
Fråsa var annars en bra ihopdragning av gråta och fräsa! 😀
När man har kommit in i ett ”vant” mönster och personen det gäller dessutom är ens mamma får man nog vackert ta situationen där den befinner sig. Däremot tycker jag inte att man någonsin ska sluta säga vad man tycker – kanske får man bita sig i tungan och tänka på ”hur”, men att tiga hjälper föga framåt heller.
Tack för dina fina ord, det värmer så här i juletid – fast det värmer faktiskt alltid 🙂 Ser fram emot ditt samtal med ”du vet vem” … lova att hålla mig informerad? Jag träffar regionchefen den 9:e och då lovar jag att jag tar upp dig på agendan … hur roligt vore det inte om vi blev kollegor? Kramar
Det gäller att välja striderna…
Ja så kul!!! 😛 Jag börjar jobba den 2:a igen och då ska jag ringa dem eller skriva/mejla!
Du är snäll!!!
Kram!
… fast nu kom jag på en sak … Vet jag egentligen vad du heter i efternamn??? Jaja, jag är kanske disträ, men just nu finns inget efternamn som smakar rätt på tungspetsen ;-D
Det vet jag inte, men jag kan mejla dig! 😀
Märkligt det här med mor-dotter relationer. Jag ser ju att det är fler än du och jag. Min egen dotter är nu 26, Hon tycker om att vara med mej, fortfarande. Men jag misstänker att det blir så där när hon är 50 och jag 75. Eller är det så att man kommer att försöka komma i håg hur det var och inte vara så egocentrerad och sitta under lampan….
Alltså det är mycket bakåt som ligger i vår relation och som jag inte vill skriva om öppet. Sen är det ju svårt när jag helst vill vara nån annanstans än här, typ…