Jag ska säga som det är: Nää, jag orkar inte med folk! Framför allt orkar jag inte med folk som kommer med oombedda råd, särskilt när det gäller sånt de tycker att jag ska göra eller testa – som jag redan gjorde eller testade för två, tre år sen. Jag orkar inte få ingnuggat i huvet att jag är dum i det. För det är ju känslan jag får. Att jag är dum. Dum och elak och otrevlig. Och jag orkar inte ta mer jävla hänsyn till folk än vad jag redan gör. Att stå med mössan i handen och huka för överheten ger mig ont i ryggen – och självkänslan.
Den som inte har förstått vilket desperat läge jag befinner mig tror säkert att den är snäll som kommer med råd. Ja, det klart att man kan kosta på sig att vara snäll när man själv har sitt på det torra. Men det är inte råd jag behöver, det är ett jobb. Så att jag kan försörja mig. Så att jag kan bo nånstans. Oron gnaver hela tiden och jag laddar inför telefonsamtalet med SKTF:s a-kassa i morgon. Ett samtal som kanske försätter mig i en, om möjligt, ännu mer utsatt position ifall det är så att de kräver pengar tillbaka.
Och du som tror att du känner mig bara för att du har läst några av mina blogginlägg, du gör verkligen inte det. Jag har bloggat om min situation sen maj 2009 och hade du orkat läsa allt så kanske, kanske du kunde förstå en itsybitsy del. Men jag kan inte begära det av nån och framför allt bloggar jag inte för andra utan för mig själv. Nej, det är bara du som har träffat mig i verkliga livet, som vet vem jag verkligen är, som känner mig. Bloggen är en roll. En roll där jag häver ur mig allt det svarta som annars skulle fastna inuti och förgifta mig själv och min familj.
Den som verkligen vill hjälpa mig gör det med handling, inte med ord. Det kan vara L, som pratade med min chef. Det kan vara R, som har gett mig bensinpengar en gång, det kan vara LE, som gav mig en påse bröd, det kan vara den som ger mig en kram och en axel att gråta mot. Det kan vara Fästmön, som är den enda som förstår mig och som känner mig och som har erbjudit mig sin kärlek och sitt hem, tro inte annat! Ett hem som redan är knökfullt med barn.
Så ursäkta mig och jag är lite jävla otrevlig just nu. Dum och elak är jag ju alltid, det kan jag inte göra nåt åt.
Mamma kom igår och ska stanna i över tre veckor. Jag älskar min mamma, men det är inte alltid lätt att kampera ihop. Jag, som är så jävla otrevlig, och mamma som är sjuk, handikappad, gammal och lite vimsig. Men det får gå. Inte låter jag mamma sitta ensam 30 mil bort över alla storhelgerna. DET hade VERKLIGEN varit… otrevligt.
Just nu är jag så ledsen, så ledsen, så ledsen, men jag försöker bita ihop och inte visa mamma hur jag mår. Hon vet det ändå. Det är tillräckligt jobbigt för henne att veta att hennes snart 50-åriga dotter har varit långtidsarbetslös. Skämmigt är det också inför släkt och vänner.
Lite jävla snäll tycks jag emellertid ha varit, för det har landat två paket i min postbox. Det ena är från Tomten i Metropolen Byhålan och jättestort, det andra från släkten i England och ganska litet och hårt. Tänk, Tomten i Metropolen Byhålan och i England kanske inte vet hur jävla otrevlig jag är…
Klappar som har landat i den otrevligas postbox.
Nu ska jag fixa lite adventsfika till mamma och medan tårarna droppar i diskhon kanske de tillfälligt har droppat klart när jag ska servera. Det är bara inuti som jag inte kan sluta gråta. Inte nånsin.
KäraTofflan, det är så FRUSTRERANDE att inte kunna göra nåt konkret för att hjälpa dig, jag menar nåt som verkligen skulle hjälpa dig framåt.
Att skicka en kram känns så fjuttigt, men jag gör det ändå!
Men snälla Rippe, du om nån har gjort massor!!! Du vet precis vad du har gjort, så jag tänker inte berätta det för alla! Och dessutom har du bjudit mig på lunch och du ska ge mig en kålrotslåda. Du är så snäll!!! Du har räddat mig många gånger, bara så du vet!!!
Kram!
Det är svårt när man vill hjälpa, men inte kan.
Om jag hade haft ett jobba att erbjuda hade jag gjort det för länge sedan. Nu kan du bara få min omtanke och digitala kramar från andra sidan landet.
KRAMAR
Kramar räcker långt. Tack! Och kram tillbaka!
Blev tydligen dubbelnamn. Sitter vid Macen och vi är inte alltid på samma våglängd =)
När jag satt vid en Mac häromdan hade jag svårt med musen. Den var så tung!
Som sagt. Ett missförstånd. Jag uppfattade det som en direkt fråga. Jag är dessutom en doer som hatar att behöver förlita mig till att ngn annan fixar alla problem som finns i världen.
Och jag tror verkligen inte att jag känner dig. Knappt en smula ens. Och precis lika lite vet du om mig och vad jag har för uppfattning om dig. Jag är uppriktig förvånad över det som du tor att jag gjorde och varför.
Men i ditt liv just nu så är det här en parantes om ens det, så jag tänker inte stanna kvar vid missförståndet utan stångas vidare med mins egna problem.
Om jag inte skriver här innan dess så önskar jag dig en God Jul!
Det är väldigt hårt här ute. Bloggen är min ventil när jag inte vill belasta nära och kära med mina svarta tankar. För mig funkar det att få ur sig det svarta innan det får fäste. Det löser inga problem men hjälper mig att orka gå vidare och bekämpa mina demoner. Läget är otroligt pressat just nu.
God jul till dig!