Vi traskar för det mesta iväg på våra morgonmöten, jag och L. Det blir promenader när vi pratar om högt och lågt och det är både omväxlande och stimulerande. Efter ett par promenader blir det ju så att man lär känna varandra på ett sätt som man kanske inte lär känna alla på en arbetsplats. Igår när vi kom till mötet möttes vi av en stor chokladask på mötesbordet. Bara det att i den gigantiska asken låg det… två bitar kvar… vi fick helt enkelt ta en frukt i stället. Just det här äpplet tyckte jag mer påminde om en paprika till formen.
När sötsakerna är slut får man bita i det sura äpplet.
Ingen rolig dag idag alls igår. Fästmön var stressad och rastlös och det känns som om jag är en black om hennes fot. Jag vill inte vara nån tärande, jag vill inte vara i beroendeställning, men jag är det redan så tillvida att jag lutar mig tungt mot henne nu när det viner om öronen. Det kanske är dags för mig att bita i det sura äpplet – igen – och låta henne få ett liv utan en gnällspik som jag. Allt jag vill är att göra henne lycklig, men det kan jag inte som läget är. Jag kan fortfarande knappt fungera om dagarna, ärligt talat begriper jag inte hur jag kommer ur sängen. Endera dan gör jag nog inte det. Men inte riktigt än. Snart.
Det var som vanligt långa bilköer till jobbet idag. Eftersom jag jobbar på en byggarbetsplats stängs gator, vägar och infarter av rätt som det är. Det blir inte köerna kortare av. Men jag klagar egentligen inte, jag är glad att jag har ett jobb att åka till – ytterligare några veckor.
Bilköer framåt och bakåt…
Idag ska jag sitta i sammanträde två gånger – hoppa lite in och ut som en annan hoppjerka. Detta för att jag ska få underlag till den artikel jag ska skriva i morgon, förhoppningsvis. En annan grund är förstås intervjun med fru Chef1 som jag ska göra efter arbetstid idag. Det blir spännande! Fru Chef1 har en otroligt skarp hjärna och jag skulle inte vilja ge mig i nåt vetenskapligt gräl med henne…
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 