Nu är det gjort

Så! Nu är det gjort! Det står små tomte¤%&/(#* lite här och var och en massa röda juldukar ligger utspridda – och skär sig totalt mot övriga färger i inredningen. Det enda jag njuter av är mina fina Stockholms-figurer som hänger från köksgardinen.

Snögubben hänger i köksfönstret. (Bilden är från förra året.)

                                                                                                                                                      Snögubben var den allra första av figurerna och den fick jag. Sen har jag köpt en figur för varje ny jul, utom de senaste jularna eftersom jag inte vill längre. För det är tyvärr så att jag har två meningar som jag ältar i huvudet hela tiden, som nån sorts negativt mantra:

Jag vill inte!

och

Det är meningslöst.

Det är bara så det känns. Jag går omkring här hemma och är allmänt håglös. Fästmön hjälpte mig med julgardinen till vardagsrummet innan jag skjutsade henne till jobbet. Sen har jag slängt fram resten utan varken känsla eller glädje. Jag orkade inte ens skratta åt min julkrubba – jag är nog nämligen den enda som har sex vise män. (Finns det ens så många vise män, totalt sett? 😉 )

Tre vise män till vänster i bild och tre vise män på kameler till höger i bild. (Bilden är från förra året.)

                                                                                                                                                                  Lite har jag emellertid ansträngt mig och putsat banansilverfatet, det som Birger och Dagny fick på bröllopsdagen. Vilka Birger och Dagny är har jag ingen aning om. Jag köpte fatet i en antikaffär för några år sen för att ha det på jobbet, det där helvetesstället som jag knappt kan passera utan att må fysiskt illa. Arbetsgivaren var nämligen så snål där att vi bara fick ta en frukt om dan. En. Och det blev oftast banan eftersom jag hatar att skala apelsiner och min mage tål inte äpplen periodvis.

Bananfatet. (Bilden är gammal, just idag är fatet nämligen upputsat och glänsande.)

                                                                                                                                                               Min enda vettiga granne kom och lånade dammsugaren förut. Stackars dem! De har en ganska ny dammsugare och nu har den pajat. Och en dammsugare måste man ju liksom ha om man är en familj på fyra personer.

De nyinflyttade, som väl egentligen inte har flyttat in än, renoverar för fullt så hela huset vibrerar av oljud. Men jag ska inte klaga, jag minns hur det var när vi flyttade hit. Vi var så fulla av drömmar och planer om hur vackert vi skulle göra vårt hem. Sen gick det som det gick. I krasch.

Jag vill åter igen passa på och tacka för mejl och säga att jag tills vidare inte svarar på mejl från andra än familjen. Det samma gäller telefon och sms. Jag orkar inte just nu. Men jag värms av att ni bryr er. Att ni orkar bry er om Sorgebarnet Tofflan.

Avslutningsvis en bild från Bibbi som jag fick idag via mejl. Den ser väldigt söt ut.

Söta tomtar.

                                                                                                                                                              *¤%&/(# = byt ut mot ett fult ord som börjar på jä och slutar på lar