När man lever i ett helvete går det åt mycket kraft att bara stå på benen en hel dag. Att ta sig ur sängen, att göra det som anses normalt, att fungera ihop med andra människor, att skratta, att älska. Den som aldrig har varit här nere förstår inte. Kan inte förstå hur det är att ständigt gå på reservtanken eller hur minsta avvikelse blir enorm och kan få en helt ur balans.
Minsta avvikelse blir enorm.
Jag begär inte att du ska förstå, för har du aldrig varit här nere och vänt, så vet du inte. Det händer att folk tar sig här ifrån, men jag är verkligen Sisyfos. Jag rullar stenen uppför berget, uppför, uppför… Och sen trillar den ner igen.
Tre stenar har rullats halvvägs upp på graven.
Ett sätt att överleva till nästa dag är att sätta upp delmål och mål. Att lura sig själv till att orka rulla den där stenen en jävla gång till.
Men nu börjar målen och orken tryta. Jag är trött. Min kropp är trött. Det är den som får ta smällarna när jag stänger av känslor. När jag placerar mig långt borta i tanken för att orka.
Långt borta i tanken.
Det finns emellertid några saker kvar att göra, några delmål till att uppnå innan jag blir fri. Den dagen ska jag också släppa fria alla ord som finns bakom lås och bom. De skyldiga ska pekas ut och tro mig, jag är inte nådig. Var och en av er slog in en spik. Jag ska visa världen era namn och jag hoppas ni får känna ett uns av den skam jag har känt. Ett uns. För då har jag inget att förlora alls.
Jag ska bara ordna några saker först. Sen ska jag lägga mig ner och vila ut. Äntligen!
Sen ska jag äntligen vila.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 