Jag läste i lokalblaskan i morse att eleverna på Vaksalaskolan i Uppsala får gå hungriga. Skolmaten som serveras till lunch räcker inte. På bilden som illustrerar artikeln ser man ett gäng välnärda tonårsgrabbar.
Jag betvivlar inte ett dugg att dessa grabbar är hungriga. Och om skolmaten inte räcker är det ju självklart inte bra. Men satt i relation till hur andra barn och unga ute i världen svälter, blir den här artikeln mest ett hån. När jag skriver svälter så menar jag svälter.
Jag tittar tillbaka på ett inlägg jag skrev sommaren 2009 om min pappas tillbakafärd från Sverige till Finland mitt under brinnande krig. Han hade då som tonårig vistats en sommar i Sverige för att
äta upp sig.
Ha! Det han fick göra var att gratisarbeta åt en rik fabrikör. Familjen han bodde hos var så snål att han fick en enda macka att klara sig på under hela den långa resan hem. Läs mer om detta genom att klicka på länken ovan.
Det här var Sverige på 1940-talet. Inte så länge sen. Ute i världen, 2011, brinner fortfarande krig och människor har kanske inte ens en macka att äta. För någon månad sen var det ganska tomt i mina matförråd också. Då fick jag en påse bröd av en vänlig själ på jobbet – och jag kunde äta hela helgen. Nu köper jag bröd kanske varannan vecka. Jag rostar bröd till middag på kvällen, men jag försöker äta varm lunch mitt på dan. Jag sparar in på bröd till frukost. Då blir det mild lättyoghurt med müsli. Jag har slutat vara hungrig hela tiden. Man rättar sig efter det man har. Att jag fortfarande är fet har andra orsaker, bland annat ett stort myom. Och så blir det en chokladbit när det är kris. Sen får jag lagad mat när jag är hos Fästmön varannan helg och jag försöker även se till att vi har mat när hon är hos mig, särskilt som hon är diabetiker. Men det blir inte alltid så nyttig och bra mat, tyvärr…
Den här påsen bröd fick jag av en vänlig själ på jobbet den 21 oktober.
Jag skulle önska att de hungriga tonårsgrabbarna på Vaksalaskolan bara ett enda ögonblick stannade upp och betänkte detta att det finns människor som lever i krig och som svälter. Ett enda ögonblick. Sätt er egen ”svält” i relation till dem som verkligen gör det, stackars hungriga barn.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Vilken jävla mög-journalistik! Har just kollat på ett reportage från Afrikas horn med tioåringar som väger 15 kilo och mammor som begraver sina barn. Perspektiv, för fan! Grrr…
Kan man lugnt säga…
Inte ens här i NZ, som ju ändå betraktas som ett i-land, får ungarna lunch i skolan. Man får packa ned det man kan, de har ju inte ens någonstans att förvara lunchen kallt. Hur god är youghurt och mackor som legat i en väska i 22+ i 5 timmar? Och vill man ge dem varm mat till lunch, då får man åka dit med det mitt på dagen, finns ingenstans för ungarna att värma mat. Men det värsta är nog ändå när man ser små knattar på 5 år trava iväg till skolan på morgonen, och ingen väska har de med sig. Då vet man att det är en unge som inte kommer att äta på hela dagen. Har de tur går de i en skola som ger frukost på morgonen, det är i så fall genom donationer och frivilligarbete från föräldrar, och som är med i fruktprogram (också donation) som serverar en frukt till morgonrasten. Jag såg ett intressant program härom veckan, det handlade om child poverty i NZ, och där jämförde man med Sverige. Efteråt på vissa diskusionsforum framkom att kiwis i allmänhet tror att ALLA svenskar betalar minst 60% skatt, och det är därför ungarna får lunch i skolan. Sanningen är att vi här betalar ungefär lika mycket i skatt som i Sverige, någon procent lägre men inte mycket, men vår regering väljer att lägga pengarna på annat än skolmat.
Vilken otrolig skillnad mot här.
Ja, när man kommer in under ytan lite, så ser man ett annat NZ än det glittriga, vackra, rena, familjevänliga NZ som visas utåt i världen. Det ÄR vackert, och det ÄR fint på många sätt, men det finns en baksida som inte många kiwis vill kännas vid. Och hur gör man något åt ett problem som stora delar av befolkningen inte vill erkänna? Vi är inte på något sätt rika, men vi klarar oss i alla fall. Vi har ju haft 5-6 år på oss att anpassa oss, men det finns många här som kommer att få fira jul i fattigdom, många barn som inte ens kommer att förstå att det är jul. Man blir ledsen i ögat, det blir man.
Jag tänker själv att det kanske är sista gången jag kan ge julklappar.