Första decemberdagen

Idag är det den första decemberdagen. Den första dagen i årets sista månad. Jag kan inte hjälpa det, men jag tänker på de förhoppningar jag hade efter sommaren. Jag tänkte att den här hösten, den blir den bästa på länge. Och på sätt och vis blev den det. Men om 30 dagar är förhoppningarna grusade och jag balanserar redan på räcket.

Årets första decembermorgon var ett par grader på plus. Lite kylig, alltså med den nordliga vinden som blåste igenom frisyren. Himlen var vackert rosa och L, som agerade mottagningskommitté när jag kom till jobbet i morse, menade att det är snö på gång. Jorå, rosa himmel brukar betyda det…

Den första decemberdagens morgonhimmel 2011. 

                                                                                                                                                               L bjöd för övrigt på smaskigt morgonfika med tre sorters mjuka kakor, varav en helt nykomponerad – av misstag. Samtliga tre var alldeles för goda för att vara nyttiga, men jag var ju bara tvungen att smaka en bit av dem alla. Jag magrar väl sen när jag har slutat här.

Jag har ägnat morgonen åt att inventera trycksaksförrådet och skriva en förteckning. Vidare har jag rensat en hylla med tidskriftssamlare och fördelat lämpligt antal ex trycksaker i var och en samt märkt dem, förstås. Så har jag justerat lite text, mejlat några rader hit och dit, granskat några webbsidor och några intranätsidor. I eftermiddag blir det blankettpyssel med S. Tiden rinner ut. Vi slutar båda två vid årsskiftet, men för S:s del innebär det att den 20 december är sista arbetsdagen, för min del är det den 21 december.

Det blev en tur ut på lunchen för att äta kycklingspett och läsa Sankta Psyko, min bok på gång. Det är en märklig bok. Det händer inte mycket i den, men stämningen är kuslig. Lite som mitt liv… Det känns som om det har börjat växa mossa på mig. Jag tappar ord igen och jag glömmer saker om jag inte antecknar ordentligt. Häromdan kom jag inte på ordet för blomman julstjärna…

Mossigt!..

                                                                                                                                                                 Fästmön messade på lunchen att jag hade låst in henne rejält i morse – med båda låsen. Hon trodde att jag hade glömt bort henne, men i själva verket ville jag ju spara henne för mig själv… Moahahahahaaaaaa….