Genom tårar

Jag kan inte skriva om jobbet mer. Och skälet är att det snart inte finns att skriva om. Inte för mig.

Förmiddagen har gått i slow motion. Jag har försökt åstadkomma nåt vettigt, men det har mest blivit lite mejlande och lite jagande av konsult inför ett eventuellt kommande uppdrag åt denne.

Lunch bestämmer jag mig för att äta thailändsk . Det var 23 och en halv timma sen jag åt överhuvudtaget. Mitt lunchsällskap blir min bok. Jag äter och jag läser och jag ser genom tårar hur den ena föräldern försöker skapa nya jultraditioner åt två små flickor som vill hålla fast vid nåt som inte längre finns. Så är det i verkligheten också, kan jag meddela från min livsresa genom förhållanden där inte bara en förälder blir lämnad utan också barnen.

Thailändskt till lunch. 

                                                                                                                                                                     När jag läser om hur grannar som huvudpersonen trodde var vänner har fest utan att bjuda, hugger det i magen av igenkännande. Att stå utanför och höra festen som pågår där inne. Festen hos dem man trodde var ens vänner. Hur många är vi inte som har hört det ljudet på avstånd?

Jag går tillbaka i det småprickiga novemberregnet och ser inte skogen för alla träden riktigt skarpt. Det är som om jag inte minns vem jag är eller vart jag är på väg.

Jag ser inte skogen för alla träden riktigt skarpt. 

                                                                                                                                                            Till och med min tejpade mobilkamera gråter. Gråter så att färgerna måste justeras alltför överdrivet i Photoshop. Jag är vilse igen.

Färgerna och jag är vilse igen.