Fisk och bulle… Och buller

Klockan blev lite mycket innan jag kom hem. Men jag fick ett spännande uppdrag av fru Chef1 och nu hoppas jag att allting runt omkring klaffar. Det är nämligen lite tidspress på det hela. För egen del fixar jag det nog, jag hoppas andra involverade känner sig lika… övertygade. Eftersom det handlar om att skriva är jag inte orolig. Jag kan ju inte leva utan det skrivna ordet – oavsett om det ska vara tyglat i en uppgift eller ledigt och talspråkigt som här på bloggen.

Jag hade förvarnat Fästmön och hon stod och skramlade i grytorna med en ugnsfast form när jag kom hem. Jasminris och lax med fetaost- och pestoröra i ugnen stod på menyn. Till det serverades körsbärstomater och svarta kalamataoliver. Ganska salt, men mycket gott. Och lätt. Nästan så jag skulle klara av det. (Om det inte vore för det här med spisen…)

Nya grannarna bullrar mest. I kväll stod en stor van här utanför porten igen. Uppenbarligen river de ut köket. Usch, vilket tråkgöra! Trevlig yngre man, möte jag i alla fall, en ung man som hade både vett och hyfs att säga

Hej!

till skillnad från andra

buron här i närheten 

som Anna har lärt mig säga. Ja, hon har lärt mig själva uttrycket, alltså. Troligen mycket lokalt, men det låter som en sort som är lite… värre än puckon. Om vi nu ska ge oss in på gradskillnader och ordbetydelse och etymologi…

Uppe hos oss blev det senare andra bullar. Vi såg på gårdagens avsnitt på Den som dräper på DVD:n. Det är verkligen en skitbra, men mycket våldsam, dansk polisserie! Till den drack vi kaffe och åt var sin kanelbulle. Ja, det är sånt som tanter gör! 😉 Ser på våld och doppar bullar i kaffet.

Jag älskar kanelbullar! Men den här, som Elias och jag såg på Upplandsmuseet i somras, går inte att äta. Det är för övrigt Elias arm och finger på bilden.

                                                                                                                                                            Jag måste bara avslutningsvis reflektera över olyckor på väg till och från jobbet. I förra veckan noterade jag tre. Igår kväll såg jag veckans första krockade bil stå vid vägkanten på gamla E4:an, i morse såg jag en bil i ett dike på ena sidan, en bil med punka och intryckt vänster framflygel på den andra. Ärligt talat börjar jag bli riktigt, riktigt rädd… Hur kör folk??? Jag menar, jag kör ju bäst i hela Uppsala världen, men det hjälper ju inte mig om alla runt omkring kör som biltjyyyvar…

På tal om världen, nu ska jag se mig om i den. Bloggvärlden, alltså.