Det fanns en tid när bloggen var det rent praktiska som höll mig över kanten – förutom Fästmön, dårå. Jag har skrivit mig ur en kris och en god bit ur ett helvete. Men se framme i ljuset är jag inte än!
Den sista tiden har jag tappat läsare. Ärligt talat bryr jag mig inte om det så mycket. Jag har aldrig bloggat för andra, jag har bloggat för mig. För att få ur mig det som gör ont inuti.
Men nu gör det i stället ont att förstå att jag bara var intressant så länge jag hade det svårt. Glädjande nog kan jag informera att jag fortfarande har det svårt. Jag har inte fått nån lön på ett ganska långt tag, till exempel. Det är lite jobbigt. Man kan inte leva på luft och en Lottovinst på 2 000 kronor och en snäll mamma i all evighet. Det sistnämnda är också nånting jag riktigt skäms över.
Det gör ont att höra att man inte orkar följa min blogg
[…] för att du skriver så mycket! […]
Ha! Jag skriver många färre inlägg numera. Men inläggen har ett annat innehåll än tidigare. Och det kanske är lite svårt för somliga att begripa hur mycket jag älskar det jag gör om vardagarna, det jag gör på mitt vikariat. Jag lovade mig själv att aldrig mer bli mitt jobb. Det är väldigt svårt att hålla det löftet – jag trivs verkligen om dagarna nu.
Och jag är rätt trött på att fortsätta vara klassens clown. Jag är rätt trött på att ha ett webbtroll som inte kan respektera att h*n inte är välkommen ”hemma hos mig”. Har h*n inget eget liv? Varför är jag så intressant?
Nån kan få ta över stafettpi… jag menar clownnäsan. Varför bloggar till exempel inte webbtrollet? Är det för att det inte har nåt eget liv?
Det finns en tid för allting och kanske är det så att den här resan närmar sig vägs ände. Därmed också den här bloggen. Det är i alla fall nåt jag överväger.
Gå till Toffelprofilen
Eller om det ”bara” är så att bloggförmågan har försvunnit, gått i ide på nå’t vis.
Hos mej alltså…
Jag bloggar som tidigare, men inte lika mycket – jag jobbar ju f*n heltid sen den 1 september. Det blir ofta längre inlägg och uppenbarligen ointressanta eftersom jag skriver ganska mycket om det jag gör om vardagarna.
Jag saknar ditt bloggande, jag tittar in till dig varje dag!!!
Hold you’r horses! Jag menade att min bloggförmåga kommit bort. Har skrivit upp det på önskelistan till tomten…
Jo jag förstod att du menade ditt eget bloggande och jag saknar ju det! Jag bara beskrev mitt läge nu för tiden.
PS Tomten kommer! Have faith!
Gaaahh! Kolla! Var kom den där ‘ från då? Sa jag att bloggförmågan är totaly borta eller? Kan ju inte ens hålla koll på ett litet ‘ ens *muttrar å längtar till jul*
Meeeeeeeeeeeen vaaaaaff! Nu blir inte mitt ”namn” en länk heller. Kan det bli jul nuuu å kan tomten ordna med ett stooooort paket bloggförmåga
???
Du får fylla i kommentarsfältet hos mig ordentligt, du har glömt nåt fält, tror jag! Jag ska försöka fixa till det nu, men tänk på det i fortsättningen!
Alltså – jag vill inte tro att folk läser om andras problem, sorg och allmänt elände för att gotta sig. Jag tror inte det. Snarare att man läser (jag dårå) med en känsla av igenkännande och att man kan delar samma typ av problematik. Det må gälla hjärtesorg, arbetslöshet, sjukdom eller livets andra små djävligheter.
Jag kräks på bloggare som bara skriver om sin egen och familjemedlemmarnas förträfflighet, det intresserar mig inte att läsa om hur människor glider igenom livet på en räkmacka, och det kanske handlar om en viss avund, vad vet jag? Men jag kan ärligt säga att jag inte känner den minsta missunnsamhet gentemot dig, jag gläder mig åt att det går bra för dig, jag vet hur hårt du kämpat och du är värd den framgång du nu har. 🙂
Men kanske är det så, att det inte lockar mig som läsare lika mycket, kanske vill jag mer grotta ner mig i problem? Och möjligen är det så att jag får känna mig aningen, lite bättre när jag läser om andra som har det värre, som mår sämre? Jag vet inte om det är så, det kanske är dags för lite självrannsakan för mig?
Men det du beskriver i din bloggpost är sannolikt något som drabbar alla som skriver rakt och ärligt och som delar med sig av sitt liv. Men samtidigt, högst sannolikt har ditt bloggande hjälpt många andra, frågan är om priset blir för högt för dig?
Kramen!
Jag tackar dig för dina ord. Du får mig ofta att se saker från ett annat håll. Och ja, priset kanske har blivit för högt för mig…
Kram!
Det är ju bara att skriva på i den takt och med det man vill. Lite trist när läsare försvinner, men det kan ju vara så att de läst just för att de varit intresserade av det som du skrev förr, nu kanske nya läsare dyker upp som är mer intresserade av det andra.
Jag tycker det är roligt att läsa att du trivs bra på jobbet. Jag läser inte allt du skriver, men det mesta.
För mig är du den ideala bloggläsaren – den som läser det den är intresserad av, inte allt.
Jag bryr mig inte om att läsare försvinner, men det var tufft att få det slängt i ansiktet. Och ja, nya läsare dyker upp, vilket jag tycker är kul, förstås.
För mig är det precis tvärt om. Jag var inne hos dig för ett tag sedan och tyckte det blev för tungt att läsa om problem utan att det fanns så många ljuspunkter. Vi har alla problem och ibland så blir det för tungt att bara läsa om ”elände” på nätet, även om jag visst ”vill” höra det ibland. Det tillsamman med att du och jag inte kunde förstå varandra. Jag tror att du trodde jag var ett troll, vilket jag ju inte är, och jag å min sida uppfattade dig som för kort i tonen.
Nu tycker jag att det är mycket roligare att läsa hos dig och blir det för många inlägg så hoppar jag helt enkelt över. Inget svårt alls.
Kontentan är alltså jag jag trivs här bättre nu. 🙂
Tack för att du delar med dig och berättar så öppet hur du känner. Jag har ett webbtroll som inte lämnar mig ifred och eftersom du inte har nån blogg trodde jag att du var nästa troll. Nu tror jag inte det längre. Förlåt om jag har varit kort, men webbtroll gör ont och gör onda saker med mig.
Och så klart man ska läsa det man är intresserad av och inte allt! Så gör jag när jag läser andras bloggar!
På din blogg skriver du vad du vill och hur mycket eller lite du vill, det väljer du själv. Det är upp till oss läsare att välja om vi vill läsa allt eller delar av det. Jag läser ibland allt, ibland hoppar jag över något. Ibland läser jag om och om igen…
Jag gillar din blogg och vill gärna fortsätta att följa din vardag och ditt liv och allt du bloggar om, och hoppas innerligt att du fortsätter!!
Kram
Tack, Rippe, för dina vänliga ord. Men jag funderar på om det inte är dags att runda av. Jag funderar. Jag har inte bestämt mig än.
Kram!
PS Jag har alltid skrivit vad jag vill och jag skriver inte för läsarna, men visst blir jag glad när läsarna visar sin uppskattning!
Men inte behöver du be om ursäkt. Att jag är anonym medför risk för att bli tagen för troll, och att du var kort är väl helt naturligt om du inte hade det bra.
Pröva att träffa mig när jag är trött och hungrig så ska du få se på ngn som är betydligt mer än kort i tonen 😉
Jag har aldrig tagit dig för troll, för du har ju inte agerat eller kommenterat på det sättet, men det klart att jag har varit misstänksam. Av nån anledning är jag inte det längre… Känns som att vi har rensat lite! 😀
Jag läser din blogg lika ofta, men jag kommenterar mer sällan. Inte för att jag tappat intresset, utan för att jag inte har ork att ta mig tid alla gånger.
Jag märker väldigt tydligt i min besöksstatisk och kommentarer att antalet ökar när jag mår dåligt och är ledsen. Men jag är hellre glad med få kommentar än ledsen med många.
Jag är glad för din skull att det har vänt på jobbfronten och går åt rätt håll.
Kram
Ibland har man liksom inget att säga. Men kommentarerna har inte minskat hos mig så mycket utan besöken. Och det känns bekräftat att besökarna är fler när man mår dåligt och är ledsen.
Kram!
Ja, jag fasar för den dag då jag inte har tillgång till din blogg, dina tankar och funderingar som gjort att jag på nåt vis tycker att jag ”känner” dig..
Att få vara ledsen tillsammans med dig och att få glädjas tillsammans, för mig betyder det mycket.
Är så glad över ditt jobb och möjligheten att få dela din glädje över att du äntligen, efter all denna tid får må bra..
Ha dé!/Kram
Men även om jag är mycket personlig och privat här på bloggen så är det en bloggroll. Jag har betydligt mer integritet och är mycket mera blyg i verkligheten – även om folk ofta får en annan uppfattning om mig.
Bloggen tar mycket tid och energi. Det är därför jag överväger att runda av.
Tack för att du gläds med mig, det betyder mycket att!
Kram!
Glömde ju – jag skulle verkligen sakna din blogg. Även om jag inte alltid kommenterar läser jag nästan alla dina poster med stor behållning! 😉
Jag läser alla dina inlägg, men kommenterar inte så ofta längre. Du kan säkert gissa varför. Jag vill inte synas med mitt namn intill u-know-who.
Jag tycker att du skriver väldigt bra inlägg, ffa om åldringsvården, men även de inlägg som är mer lättsamma. Du har en bra blogg, den engagerar mig. Jag hoppas att många läser dina kloka ord!
Kram!
Hellu sis !
Det har varit hustlov vettu , då ränner kanske fölk på stan och gör av med pengar istället för att läsa bloggar 🙂 Eller så har de fått stränga order från sin doktor att ransonera datasittandet ( för onda axlar och nacke , som typ jag )
Jag har sällan mer än typ 75 läsare om dagen .Högst . De gånger som besöksstatistiken ränner i höjden är då storbloggare länkat till mig . Jag gör som du skriver för mig själv och bryr mig inte så mycket om hur många de är . Statistiken har jag för att se vartifrån mina läsare kommer .
Jag tycker väldigt mycket om din blogg och läser varje dag ibland flera gånger om dagen och det är inte alltid som jag kommenterar eftersom jag har läkarorder på att bara sitta 20 min om dagen X 3 . Mycket annat som ska göras määä, pröjsa räkningar odyl .
Krampåre
Det intressanta är att antalet besökare ökar så snart det är vardag! Folk läser alltså min blogg på arbetstid! Just nu kommenterar jag på arbetstid, men det gör jag i stället för att fika. I skrivande stund är jag nämligen lite upprymd! 😛
Du ska vara rädd om dig!!! Jag läser din blogg och skrattar högt när du är bitsk och elak, gråter när du är ledsen.
Kram, syrran!
jag har själv taggat ner lite i bloggeriet, vilket innebär att jag läser mindre bloggar själv, fast jag vet ju inte om du tex syftade på mig heller, jag är ju evigt glad att du har vänt skutan åt rätt håll vännen !!! och nu ska vi se till att så fortsätter !!
Jag syftade inte på dig, jag fick en spydig kommentar med ett hånleende och jag blev sårad. Men jag har inte bestämt mig än om jag ska fortsätta eller lägga ner bloggen.