Året är 1974 och en familj försvinner mitt under en påsklunch – förutom den minsta flickan. Det är grundhistorien i Camilla Läckbergs senaste deckare Änglamakerskan.
Om en familj som försvinner – och om dess änglamakerskor.
Det har gått många år och Ebba, den lilla flickan, nu vuxen, återvänder till sitt barndomshem med sin man Mårten. De sörjer sin lille son Vincent, som dött i en tragisk olycka, genom att renovera huset på ön Valö. Ön där Ebbas pappa drev en hård internatskola. Men så brinner huset och en dag är det nån som skjuter mot Ebba. Polisen Patrik står i centrum för utredningsarbetet tillsammans med Gösta, som en gång tillsammans med hustrun tog hand om den lilla föräldralösa flickan, Martin (märkligt nog med samma förnamn som författarens man) och så den mindre kompetente chefen Mellberg. Och så Erica, förstås, Patriks fru, som gärna lägger sig i polisarbetet. Hade jag varit Patrik så hade jag inte haft lika stort tålamod med detta, kan jag meddela.
Detta är en ganska typisk Läckberg-deckare. Det fikas, visst, men inte överdrivet mycket. Det dras paralleller till historiska händelser i världen och i närområdet, ett grepp Läckberg använt sig av i tidigare i framför allt Tyskungen. Dessutom handlar det delvis om liknande händelser som i den boken. Och den om att förlora ett barn har Läckberg också berättat.
Nej, det är inte mycket nytt hon kommer med den här gången, Camilla Läckberg. Ändå tycker jag att den här boken är spännande även om den bitvis känns seg och känslan av att jag har läst det här förut i nån av Camilla Läckbergs tidigare dyker upp ganska ofta. Medelbetyg, inte mer, blir det.
Gå till Toffelprofilen
Lustigt, jag har också precis läst den. Jag hade tänkt vidarebefordra den till en Toffla men såg att du redan köpt den, får väl skicka ett gäng kanelbullar istället. 🙂
Håller med dig om allt i din recension. Jag blir mer och mer irriterad över den snokande Erica, irriterar mig över att hon avskyr svärmor men inte har något emot att utnyttja hennes tjänster. Det jag tyckte var intressant var de här historiska tillbakablickarna men det räcker inte och jag fattar nog inte Läckbergskans storhet….det finns så många som skriver betydligt bättre i den här genren. 😦
Trevlig söndag och KRAM!!!
Ja jag köpte den för oktober månads matpeng! 😛 Men jag har överlevt ändå, genom en snäll kollegas försorg (jag fick en kasse bröd när det var som tuffast).
Att Patrik inte blir galen på Erica begriper jag inte! Och så drar hon in sin syster! Det där med svärmodern tänkte jag inte på, men håller med. De historiska tillbakablickarna är nåt Läckberg har kört med tidigare, det är inget nytt grepp.
Jag tycker att hon ofta har nåt spännande att berätta, men den här var nog den sämsta jag har läst. Det känns som om hon upprepar sig själv och sina grepp.
Trevlig söndag och kram till dig också! 😀
Hmm, jag är skeptisk.
Det är klokt att vara.
Jag tycker att den var rörig och så irriterar även jag mig på Erika ( tycker exakt som Nurse i den frågan )
Kram
Ja hon (inte Nurse, utan Erica!) är irriterande och Läckberg förnyar sig inte. Boken blev seg bitvis och det är första gången jag känner så. Jag har gillat Läckbergs böcker förut och den här är väl OK, men den sämsta hon har skrivit. De två första var bäst!
Kram!