Pappis födelsedag idag

Idag är det min lille Pappis födelsedag. Bara det att jag inte har nåt för att försöka ringa honom och gratta – han är ju inte kvar här nere på jorden utan uppe i himlen. Nu tänker säkert massor av folk som läser det här:

När ska hon släppa sin pappa och gå vidare?

Pappa finns i mina tankar varje dag och det lär ta tid innan jag kan släppa taget. Skälet är att hans död var så onödig och så on och jag har inte haft möjlighet att bearbeta den ordentligt. Eftersom min lilla mamma försökte rädda livet på pappa och misslyckades var hon chockad ganska lång tid efteråt. Detta innebar att jag fick ta hand om många praktiska saker. Sörjandet fick jag ställa åt sidan. Men visst kom det dagar för mig också när jag bara kollapsade och grät! Fast inte när mamma var med, förstås. Då var jag stark.

Nu tror jag att min lille Pappi har det bra uppe i sin himmel. Många gånger har jag varit glad att han slapp uppleva mina senaste år och allt skit som har hänt. Men jag tror nog han hörde min före detta kollega hånskratta när jag talade om min verklighet och en framtid på en parkbänk. Jag glömmer det aldrig, det var nog det värsta hånet jag har fått mig till livs. Eller nej. Det allra värsta var nog när DLF* sa till mig att jag en dag kommer att tacka för detta helvete jag har genomlidit och delvis fortfarande lever i. Hur är man skapt när man säger sånt? Jag förstår inte.

Nu ska jag ställa mig vid strykbrädan och filosofera en stund medan jag gör lite nytta. Sen blir det ett telefonsamtal till mamma, som säkert är ledsen idag. Fästmön arbetar till klockan 20, så jag är ensam tills jag åker och hämtar henne.

Mina tankar flyger genom rummen och tårarna rinner nerför mina kinder.

Jag saknar dig så, Pappi!

                                                                                                                                                        *DLF = en synnerligen obehaglig person på min förra arbetsplats, inte ens värd att benämnas kollega