Varför är man utrustad med vissa kroppsdelar och organ?

Varning för kissåbajshumor, mest kiss!!!

Jag var nyss inne hos en av mina nya bekantskaper, Klara, och läste om hennes eländiga rygg. Klara är inte bara en ny bekantskap, hon är befriande arg. En själsfrände, alltså. Och när jag hade skrivit en sån här lååång kommentar på hennes inlägg, insåg jag att jag kanske skulle använda min egen blogg och skriva ett inlägg i stället…

Varför är man skapt med en rygg? Jag har haft ont i min sen härom natten när jag BRUTALT väcktes av min stinna kissblåsa och FLÖG upp ur sängen – utan att beakta att jag faktiskt är närmare 100 bast. Eller, varför är man utrustad med urinblåsa, det kan man ju också fråga sig? Detta måste jag nog blogga om! Ilsket!

Jag vet att jag har en taskig rygg. Det är ett av de mindre roliga arven efter föräldrarna. Och nu när temperaturen börjar krypa neråt vet jag också att jag måste se till att hålla ryggen varm när bilen är kall inuti och att jag måste sluta med att flyga upp ur sängen. Jag flyger nämligen upp ibland, till exempel varje vardagsmorgon när jag ska skutta iväg till mitt stimulerande ”jobb”. Tro mig, det låg ingen ironi alls i föregående mening – det är verkligen så det känns. Äntligen! Men jag måste sluta flyga. Jag är liksom varken 30 eller 20 eller ens 15, jag är 49 år. Tanter på 49 år flyger inte upp ur sängen. Det är inte tantlikt.

Annars är det här med stinna urinblåsor ett typiskt tantproblem. Eller farbrorproblem? Fast jag brukar tro att jag har prostataproblem. Vissa nätter kan jag skena som värsta X2000 till toa – bara för att varje gång med nöd och näppe klämma ur mig tre droppar, trots att jag känner mig jättekissis! Vad beror det på? Nån medicinskt kunnig som har svar?

Det är när man börjar närma sig en viss aktningsvärd ålder som tankarna och reflektionerna kommer över vissa kroppsdelar och varför man är utrustad med dem. En rygg till exempel, den är ju mest besvärlig, som i mitt fall. Inga bra gener alls där, varken från ryggskottspappa eller diskdegenerationsmamma. Och urinblåsan, dårå. Där jag uppenbarligen börjar få svårt med signalerna. Jag tror att jag är kissnödig och sen är jag det inte. Eller? Nej, jag får nog installera en kateter så behöver jag inte känna efter. Tänk så praktiskt!

Kiss & Bajs i gosedjursform fick jag i present av en mig närstående person redan för en tre år sen.

                                                                                                                                                      Skämt åsido, nu blev det ju lite kissåbajshumor här igen och jag som skulle försöka agera mer min ålder. Men Fästmön berättade igår att hon hade sett ett spel som hon övervägde att inhandla i julklapp till ”Nån” – Bajsspelet. Och jag tror denna ”Nån” inte var hennes yngsta barn, som för länge sen kommit ur kissåbajsåldern, utan hennes fästmö…

Det här verkar vara ett skitroligt spel där alla bajskorvar tävlar mot varandra och först till toa vinner.