Vad är värst – oroa sig eller bli arbetslös?

Trygga anställningsvillkor ligger i topp i alla studier när det handlar om vad folk tycker är viktigt i arbetslivet. Det läste jag i morse i en intressant TT-artikel, signerad Ulrika Beck-Friis (jädrigt sniggt förnamn, men förutom det hittar jag inte mycket mer info om artikelskribenten än att hon är frilansare och gift med Erik Fichtelius…), i lokalblaskan. Eftersom det verkar vara dåligt med folk som arbetar på redaktionen på helger ligger artikeln tyvärr inte ute på hemsidan.

Ulrika Beck-Friis har intervjuat Magnus Sverke som är professor och föreståndare för avdelningen för arbets- och organisationspsykologi vid Stockholms universitet. Han menar att ett jobb inte bara betyder ekonomisk trygghet utan att det också

[…] ger struktur på tillvaron, social samvaro och en känsla av att man bidrar med något som behövs […]

Men samtidigt menar han att det viktigaste är tryggheten för dem som tror att de inte har tillräckligt hög kompetens för att få ett nytt jobb. Och det är värre att gå omkring och oroa sig för vad som ska hända med jobbet än att bli arbetslös, menar han.

Där sätter jag hovarna i marken så det gnisslar och sprutar grus på en och samma gång. Har Magnus Sverke nån aning om den oro man känner och hur dåligt man mår när man trots hög kompetens går långtidsarbetslös? Efter ett tag handlar det inte bara om att man saknar struktur i tillvaron eller social samvaro, utan ren och skär oro för att bli bostadslös också. För tjänar man inte pengar kan man inte betala sin hyra och då har man inte råd att bo.

Men för en organisation, en arbetsgivare, är det förstås inte bra med medarbetare som oroar sig. I detta läge försvinner ofta de som ser en möjlighet att hitta ett nytt jobb. Kvar blir de okvalificerade, menar därmed Magnus Sverke, som också lyfter fram att mycket tid på jobbet då går åt till spekulationer och ryktesspridning.  Vilket i sin tur förstås leder till att de som jobbar presterar mindre. Magnus Sverke råder därför arbetsgivare att

[…] undvika hemlighetsmakeri och i stället lyssna på personalen och informera så mycket som möjligt om vad som är på gång. […]

Den som sen står inför faktum att man är arbetslös blir inte rik, som sagt. Det är bara en av tio som verkligen får 80 procent av lönen. Skälet till detta är att taket i a-kassans ersättning är 680 kronor per dag. Det motsvarar en månadslön på 18 700 kronor – men inte om man som jag har jobbat fem dagar av sju i en vecka. Då blir ersättningen 13 600 kronor. Före skatt. Den som har högsta ersättningen får max 10 500 kronor i månaden efter skatt. Så mycket har inte jag fått, jag har fått 9 840 kronor. Det är mindre än en tredjedel av vad jag hade när jag uppbar lön. Det har tagit tid att ställa om sig och leva ett annat liv än tidigare, men det har gått ett tag. Det går inte i längden.

För att få denna otroligt höga otroliga ersättning, en försäkring som i alla fall jag har betalat till under hela mitt yrkesverksamma liv, typ 23 år, måste man uppfylla vissa krav som att vara registrerad som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen, kunna ta ett arbete på minst 17 timmar i veckan, upprätta en individuell handlingsplan tillsammans med Arbetsförmedlingen med mera. Vad Arbetsförmedlingen hjälper dig med är å andra sidan inte uttryckt, så förvänta dig ingenting – vem vet, du kanske blir positivt överraskad…

Näru, farbror professor, kom ut till oss som lever utan arbete i verkligheten så ska du få höra om och se oro. För tror du att mina chanser till arbete ökar om jag inte har bostad???

För övrigt har jag hårt fått veta att det inte finns nåt som heter trygga anställningsvillkor. Vill man bli av med en medarbetare är det inte särskilt svårt.