Grååådaaag med lite smått blått

Den här söndagen är verkligen grååå. Nej inte bara grå utan grååå. Jag får tankar och associationer till Gustaf Frödings Gråbergssång när jag tittar ut. Gusten, som jag skrev min C-uppsats om – i ett annat liv. Ett Länge-Sen-Liv…

Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-ång.

Men i mitt sovrumsfönster har min lilla S:t Paulia fullkomligt exploderat. I blått. Den var liksom tvåfärgad, blå och vit förut. Hur kan det komma sig att den byter färg? En stor blomma och två små knoppar har den nu. Märkligt…

Min tvåfärgade har blivit helblå.

                                                                                                                                                                   Du som har följt mig ett tag vet att den har varit tvåfärgad.

Tvåfärgad!

                                                                                                                                                                  Jag tycker om att fota blommor. Att den stora blå i den översta bilden är oskarp beror inte på att jag klantade mig när jag fotade utan att jag ville att knopparna skulle synas.

Gårdagskvällen avlöpte som en sedvanlig, lugn lördagskväll. Vi åt gott, drack var sitt glas rödvin till maten, smaskade lösgodis så i alla fall jag mådde illa. Den kanske var tanken på den galne mannens bajsiga fingrar…

Vi blev som vanligt trötta tidigt. Då hade vi sett förra söndagens avsnitt av Ont blod på DVD:n först och sen börjat slöglo på en gammal Morse-deckare på Kanal 9. Inte konstigt att man blir trött av alla axelvaddar och höga jeans och Morses och Lewis gnabbande – även om det senare var småtrevligt igår eftersom Lewis fick in ett antal poänger och Morse faktiskt log varmt mot honom. Jag gillar det verkligen! Men så hördes det konstiga ljud från soffan – det var Fästmön som hade nickat till och då var det bara att borsta tänderna och krypa ner i sängen i sovrummet med TV:n på. Vi somnade väl inom fem minuter. Jag vaknade en evighet senare och trodde att klockan var minst tre. Den var 23.44… Då hade jag väl sovit lite mer än en timma. Stängde av TV:n, gick på toa och somnade om.

Tidig uppskuttning i morse, men vi var båda så trötta. Skönt för Anna att hon bara jobbar till klockan 14 idag och inte till 16, som det ju är vissa helger. Jag skjutsade henne och kröp sen ner i bädden och – hör och häpna! – slumrade till en timma, till klockan var cirka kvart över åtta!

Nu har jag hällt i mig tre muggar java och börjar känna mig riktigt pigg. Lokalblaskan skummade jag på 20 minuter, men faktum är att jag hittade en (1) intressant artikel idag som jag nog återkommer till här på bloggen! Fast det var ju en TT-artikel och ingen som nån lokal journalist har skrivit. Är det ingen skribent som jobbar på tidningen på helgerna? Och var är alla lysande skribenter som jag gillade? De tycks ha försvunnit det senaste året. Inte ens på kulturen finns det nån som skriver om nåt intressant mer än än möjligen Björn Stenberg, men han får ju aldrig nåt utrymme att tala om. Vad gör alla andra? Eller rättare sagt, skriver alla andra om ämnen som jag tycker är ointressanta? Eller vad?

Fundera över det medan jag ställer mig vid strykbrädan och ångar vidare (ha ha, förstod du skämtet?) med strykhögen som har legat/hängt där i några dar. Efter det blir det tvagning och frukost och så en tur till JC på Stormarknaden för att hämta mina uppfållade Levi’s. (Du som klickar på Levi’s-länken, kolla in de Ghost Grey! Fy f*n så snigga!!! Såna vill jag också ha, men det blev blåjeans!) Och har du tur kanske det blir en bild på de übersniggt tvättade jeansen och min bulliga rumpa på en blogg nära dig. Vi får se. Kanske. Magen är ju rätt bullig också och det är inte lika charmigt…