Tumult, trivsel, skallebank och blå himmel

En salig blandning kan man säga har inlett min dag. Av nån anledning har några trista typer valt att ge det största sovrummet till ett av sina barn. Rummet ligger precis i anstlutning till mitt. Jag kan ju naturligtvis inte förstå hur man väljer att göra detta och i stället tränga ihop sig två vuxna och ett litet barn i ett mindre sovrum, men det är deras val. Hur som helst får detta barnrum naturligtvis konsekvenser för den som bor i en lägenhet intill.

Det är inte kul att bli väckt när man har sovmorgon (en av två per vecka som jag har numera) av ungar som skriker och lever rullan, ett riktigt tumult var det, med start nånstans mellan klockan sju och halv åtta. Jag vaknade till detta oljud med skallebank och klåda i öronen.  Skallen fick en Ipren, öronen har kliat som tusan, men det verkar inte vara eksem eller nåt. Det var väl bara allergi mot oljuden nedanför. Som grädde på moset släppte nån ut sin unge på ett sånt där fordon med hårda plastjhjul kvart i nio. Jag tror att Fästmön har kallat det Bobbycar. Ungen åkte naturligtvis runt gräsmattan på framsidan – där det är asfalt. Det sprakade i mitt huvud, kan jag säga… Och då hade ju redan insett det fåfänga i att försöka få en lugn morgon, så jag var uppe. Gissade att föräldrarna inte orkade ha barnet ifråga inomhus längre. Så praktiskt att det kan väsnas utomhus i stället.

Inget av mina favoritfordon, inte på asfalt, i alla fall.

                                                                                                                                                             Det är intressant att skrattande män blir vräkta för att det är nåt kul på TV, men föräldrar som låter sina småttingar rasa tidiga helgmorgnar får man inte ens framföra åsikter till om detta till föräldrarna. Då är man en surkärring och gnällspik och föräldrarna slutar hälsa. Jag har gett upp för länge sen. Och kanske är morgonen ett straff för att jag tittade på TV i sovrummet fram till midnatt i natt – med låg volym. Och jag skrattade inte. Jag sov. Jag var utmattad efter att ha lyssnat på tre ungars, den ena bor  i ovan nämnda barnrum, skriktävlingar på tennisbanan igår kväll. Tänk dig, tre ungar som bara skriker rakt ut. Men då fick tydligen även en av föräldrarna nog och det var första gången jag hörde en tillsägelse offentligt. Till det egna barnet. Annars har samma förälder varit hur snabb som helst att ge andra barn tillsägelse när de skriker på baksidan… Det egna barnet har fått skrika hur mycket det har velat.

När jag har dött ska jag komma tillbaka till dig och spöka genom din TV! Moahahahahaaaa……….

                                                                                                                                                               Länge sen var det för resten som jag trivdes här där jag bor. Under min svåra tid har jag, som alltid, försökt hålla hårt om en fast punkt i tillvaron, ofta min lägenhet. Jag hoppas att jag kan släppa det hårda greppet snart.

Himlen är lovande blå idag och vad jag förstår ska den så vara även i morgon. Det kanske blir en tur i svampskogen, dårå. Jag behöver verkligen frisk luft och ljus, det har varit några riktigt trista gråvädersveckor på sista tiden! Åker ut till Förorten vid lunchtid, gissar jag. Det är lite skönt att inte behöva stressa iväg en morgon, så jag tar det lite piano.

Mina stackars krukväxter har jag försummat sen jag började ”jobba”, men idag har de fått sig rejäla slurkar. Till och med kaktussamlingen har fått några droppar. Visst är det för resten smart att ha en kaktussamling i gästrummet? Gästerna stannar inte så länge… 😉

Nu blir det lite sedvanliga morgonbestyr innan avfärd. Lokalblaskan var så tjock att den nästan inte hade gått att vika i tidningshållaren utanför ytterdörren. Gissar att den emellertid inte är full av spännande nyheter utan bara reklam, trist nog. Jag har haft lokalblaskan i bortåt 25 år nu. Hade guldkort som DLF* snodde för mig för några år sen. Men jag hade inte så stor nytta av kortet, så det gör inget. Det här året är nog första gången jag har övervägt att inte fortsätta min prenumeration på tidningen. Jag tycker att den har blivit så tunn och innehållslös, reklamen tar över. Och kulturdelen är trist och tråkig. Samma personer skriver om samma företeelser på samma sätt, ungefär. Det blir inte intressant i längden.

Nu ska den superintressanta Tofflan fylla på sin tomma javamugg och i alla fall bläddra igenom tidningen. Det kan ju stå nåt intressant i den. Alla tjatar om Bokmässan just nu och jag blir bara irriterad eftersom jag inte har möjlighet att vara där.

                                                                                                                                                             *DLF = Den Lille Fjanten, en samling otrevliga personer i ett annat liv

Annonser