Ensamt hjärta

Ett hjärta är ensamt hemma. Hemma i New Village. Och hemma i Himlen finns ett annat hjärta. Våra hjärtan som slår i samma takt befinner sig på en mils avstånd. Jag trodde att det skulle vara lätt. Jag trodde att hjärtat skulle vara OK. Men det gråter. Stora krokodiltårar. Nu ses vi inte förrän fredag kväll, eller? Det känns som en evighet när man är van att vara tillsammans varje dag.

Ett ensamt hjärta, skört som glas.

                                                                                                                                                            Jag väntade in Elias och Frida så vi fick träffas lite.  Sen åt vi pizza tillsammans – eller tjejerna åt sallad respektive kebabrulle. Samlade ihop mina prylar och matkassen jag handlat på eftermiddagen. Fästmön följde med ut till bilen för att slänga sopor i soprummet samtidigt. Linn följde med för att få skjuts till jobbet. Jag saknar Anna redan. Det har gått mindre än två timmar…

Hemma hos mig var det mörkt och tyst och tomt. Dagens första regndroppar föll när jag precis skulle köra in i garaget. Jag packade upp mina saker, tittade på affischen jag inhandlat igår för tio pix. Ringde mamma och försökte ta god tid på mig.

Sen återkallade magen mig till verkligheten. Den har verkligen betett sig konstigt de senaste dagarna. Igår blev jag för resten besviken för jag trodde att blödningarna äntligen hade upphört. Det hade de inte. Idag har de hållit på i två veckor. Är det konstigt att jag är trött?

I morgon är en ny dag och en måndag. Jag tror att vi ska åka ut till byggarbetsplatsen och klafsa omkring igen, men jag får offra mina vita gympadojor eftersom mina gummistövlar var sönder. Gympadojorna går ju att torka av.

Nu blir det en stund med lokalblaskan och kanske en titt på torsdagens avsnitt av The Killing, som jag spelade in från TV4 på DVD:n. Klockan 21 visar SvT1 Mördare okänd, kanske blir en titt. I min ensamhet. Tur att jag har lite remmar och choklad kvar från igår…

Jag älskar henne så! Anna, alltså!