Helgen i New Village och Himlen

Äntligen sovmorgon! (Nej, än tänker jag inte klaga på mitt ”jobb” och säga ”Äntligen helg!”) På tionden dan fick jag sova ut – och jag sov ända till halv nio, ungefär. Sen låg jag och drog mig en kvart innan jag gick upp.

Fredagskvällen ägnade jag åt att försöka hålla ögonen öppna så att jag skulle orka se Tyst vittne. Jag satt vid datorn och jag satt och läste. Pratade med Fästmön i telefonen medan hon väntade på att Kalas-Killen hade kalasat färdigt och skulle hämtas. Hann knappt lägga på så ringde mamma. Det blev bara ett kort samtal för jag var så trött och jag tror att hon uppfattade det. I torsdags kväll, för resten, ringde Annas mamma också för att hör hur det går med ”jobbet”. Snälla mammor vi har! Men jag höll på att bli sen till att hämta Anna som slutade arbetet klockan 20…

Igår hade jag laddat med ett rör Pringles och Marabou mjölkchoklad. Ja, jag ville ha nåt smaskens att tugga på här i min ensamhet och till Tyst vittne. Det var förstås också ett sätt att hålla mig vaken.

+
Det blev ungefär ett sånt här rör, men det var bara 150 gram i det jag köpte, och så några rader mjölkchoklad.

                                                                                                                                                           Tyst vittne skulle börja klockan 22 och sluta 00.10, men var försenat. Jag kan meddela att det var en kamp att hålla ögonen på TV-skärmen och vara fokuserad. Men tack och lov är Tyst vitne en av de bra brittiska serierna. Ingen deckare i vanlig bemärkelse, även om rättspatologerna i serien är detektiver i sig och många gånger utför polisarbete. Tyvärr har Sam Ryan (Amanda Burton) lämnat serien och det är ett stort minus! Nu är det Leo och Harry som arbetar sida vid sida – inte helt friktionsfritt heller… Jag gillar Amanda Burton som skådis och hennes härliga, irländska accent som påminner mig om mrs T – som jag däremot inte gillade, men ändå. Accenten är härlig. Dessutom gillar jag karaktären Sam Ryan och ibland ser jag naturligtivs paralleller till mig själv och mitt eget yrkesliv.

— PLATS FÖR SUCKAR! —

Vid halv ett-tiden ramlade jag i säng. Läste två sidor i min bok, även den en brittisk deckartyp som tyvärr gör sig bättre som TV-serie än som litteratur och somnade som en sten. För att vakna vid två-tiden och behöva gå på toa. Slocknade igen och vaknade sen tjugo i tre med kramp i ena benet och det andra benets fot. Slocknade. Vaknade med kramp i benen. Utmattad och nästan med en känsla av bakfylla vaknade jag runt halv nio idag. Huvudet dunkar som om jag var på värsta festen igår – verkligheten var chips, choklad och en (1) starköl.

Jag packade lite grejor igår i min rygga, men det blir ju inte så mycket eftersom jag bara åker ut till Himlen idag mitt på dan och stannar till i morgon kväll. Det känns jättetrist, men det har flera orsaker. En är att jag behöver vara hemma på måndagmorgon när jag ska göra mig redo för ”jobbet”. Det blir för rörigt om vi ärkanske fyra personer som ska göra oss klara för avfärd ungefär samtidigt. Sen måste jag se till att ha bensin i bilen och snåla med den, så det är därför jag inte pendlar därifrån. Det blir för dyrt, helt enkelt, och det är pengar jag inte har. Man blir inte rik när man ”jobbar” gratis, om jag säger så.

Man blir inte rik när man ”jobbar” gratis. 

                                                                                                                                                              På tal om att jobba har jag mejlat en fråga till min a-kassa nu på morgonen. Jag kan ju inte ringa på vardagar eftersom a-kassan bara har öppet de tider jag sitter på kontoret – som jag ju delar med Carl. Inte så kul att låta honom ta del av ett privat samtal mellan mig och min a-kassa. En a-kassa som jag tycker har undermålig information på sin hemsida. Med utförligare och bättre information där skulle a-kassan ju nästan helt slippa prata med medlemmarna, nåt som de som jobbar där med telefonfrågor verkar avsky. Nio av tio är så snorkiga att man tar sig en rejäl funderare om man verkligen måste ringa dit i nåt ärende. Tyvärr måste man det ibland. Hemsidan, för resten. Den går ju inte att logga in på! På alla papper från dem står ett fyrsiffrigt lösenord angett – hur är det med sekretessen där egentligen? Breven är inte rekommenderade… Men på hemsidan krävs ett åttasiffrigt lösen. Hur går det ihop? Nog för att jag fläckvis lider av dyskalkyli, men fyra och åtta är ju inte samma antal. Två arbetsdagar har de angett att de behöver som svarstid på mejlfrågor, så tidigast onsdag kan jag räkna med svar på var jag ska sätta ett kryss på a-kassekortet och hur jag ska kunna logga in på deras hemsida. TVÅ ARBETSDAGAR! Ja, inte jobbar de ihjäl sig.

Hur många siffror ingår det i a-kassans lösen, egentligen? Fyra jag som står angivna på alla brev från dem eller åtta som efterfrågas på hemsidan?

                                                                                                                                                              Nu ska jag bläddra igenom lokalblaskan, bädda, fräscha till mig och klä på mig nåt. Räknar med att åka till Himlen runt lunchtid idag. Då har Anna fått sin sovmorgon och kanske hunnit rensa golvbrunnen i badrummet också – vilken härlig sysselsättning en lördagsförmiddag! UFF!

Leksaks-datorn följer med ut till Himlen, men om vi åker in på Kulturnatten blir det kanske inte så mycket bloggat. Vi får se. I skrivande stund är inget bestämt än mer än att båda tjejerna ska ut. Glad för deras skull att de har kompisar och gör roliga saker i stället för att frottera sig med mamma och Tofflan!