Jag delar inte precis massor av egenskaper eller företeelser med Blondinbella. Men… Nu när hon har brutit ihop och sökt läkarhjälp eftersom hon har (haft) en stalker efter sig kan jag emellertid känna ett närmare förbund med tjejen.
Jag blir förbannad när jag läser att hon gjort anmälningar om stalkern, men inte fått nån polishjälp. Hon har varit förföljd och mordhotad och känner sig otrygg i sitt eget hem. Och i tisdags sökte hon läkarhjälp. Där fick hon – sömntabletter. Vidare ska hon kontakta ett säkerhetsbolag som ska hålla koll på lägenheten. Och kanske en psykolog.
Varför har inte polisen gjort nåt? Varför tar man inte anmälningar om stalkning på allvar?
Jag har själv gjort flera anmälningar. Vid två tillfällen har jag anmält telefontrakasserier. Trots att det blev bevisat svart på vitt varifrån samtalen kom hände ingenting. Så småningom – och nu snackar vi år – slutade telefonterrorn. Och det är jag självklart glad för eftersom jag i dagsläget behöver vara tillgänglig på telefonen 24 timmar om dygnet, sju dar i veckan. Varför jag måste det är inget jag vill skriva om i ett öppet inlägg, men var snäll och ifrågasätt det inte – jag har mina skäl. Men hur som helst, det tog år innan terrorn upphörde.
Idag är jag fortfarande ”skadad” av telefontrakasserierna. Jag kollar alltid numret på den som ringer och jag svarar inte gärna på ett okänt nummer. Om jag svarar, kan jag låta väldigt kort och misstänksam. Jag gillar inte när nån vän eller bekant ringer och telefonskojar – jag blir livrädd.
Sen jag började blogga har jag blivit stalkad av och till. Tyvärr är det sånt man får ta när man skriver så öppet som jag gör. Yttrandefriheten är inskriven i grundlagen, fast det tycks inte folk förstå. Men jag kan verkligen inte förstå att min ringa person är så intressant att man stalkar mig år ut och år in samtidigt som man vet att man inte är välkommen. Är det roligt att jag är rädd och förbannad? Om du tycker det är du rätt sjuk, skulle jag vilja påstå.
Jag vet att jag har läsare som jag mest önskar dit pepparn växer. Men majoriteten som läser min blogg är varmt välkommen. Jag försöker fokusera på vänligt inställda läsare. Stalkare, skvallerkärringar och annat pack som kommer på köpet när man har en välbesökt blogg försöker jag ignorera. Personligen skulle jag aldrig nedlåta mig till ett sånt beteende som att följa nån som jag avkyr på hans eller hennes blogg. Bara så dumt…
Men dummast av allt är när nån stalkar nån och det går så långt som till hot – och polisen inte tar offrets anmälan/anmälningar på allvar. Det är värt en svart bak, det.
En svart bak till polisen som inte gör nånting åt anmälningar om stalkning.
Gå till Toffelprofilen
Alltså nog kan det hända att jag går in på bloggar som jag ogillar, men aldrig regelbundet. Och varför i hela friden ska jag ägna mig att att hata och förfölja? Är det verkligen det jag vill fylla mitt liv med? Kan säga att jag väljer att fylla mitt liv med ljus och kärlek.
Sedan så tycker jag att det är intressant att utbyta meningsåsikter och dem jag får mest ut av är dem som inte riktigt tycker samma som jag. Därför så kan jag i ett inlägg hamna i häftig diskussion där fjädrar rycker, för att i nästa sekund sitta och ”fika” under nästföljande inlägg på samma blogg.
Tror att de kommer en anitstalkinglag nu i oktober. Få se om polisen får rumpan ur vagnen då.
Personligen kan jag gå in då och då även hos dem vars åsikter jag inte gillar, men det är ju för att jag är intresserad av debatten. Personer som är elaka och som dessutom inte intresserar mig ett skvatt eller som skriver om saker som inte intresserar mig går jag aldrig in till. Bloggarna, alltså, för att förtydliga!
Vissa personliga saker kan man debattera under lösen eller ännu heller genom att prata. Jag skriver ibland av mig när det är jobbigt, men det blir under lösen och det är bara mina pålitliga närmaste som kan läsa.
Stalkinglagen ska dessvärre inte omfatta stalkning på nätet… Idiotiskt! 👿
det är helt horribelt som, mkt annat i svensk lag
kram
Verkligen!!!
Kram!
De förtjänar mer än svarta bakar, om du frågar mig. Jag hade ju dotterns pappa efter mig i 13 år utan att polisen gjorde ett dugg, så jag är inte förvånad.
Stalkad blev jag även när jag bloggade på passagen men det upphörde när jag skrev ett inlägg om det och att min svärfar är polis. Jag misstänker att det är en hel del i bloggvärlden som råkar ut för den här skiten. Det är ju så lätt liksom att avreagera sig anonymt på någons blogg. Tyvärr.
Kramen
Man inser att det är fler och fler som har råkat illa ut… Usch, så jobbigt och trist! Måste kännas skönt att ha en svärfar som är polis! 😛
Kram! Och kram till dottern också! Hoppas ni har det gott!
Jag har också gjort polisanmälan (ang polisen Farbror Blå) och en kvinna i norrland som råkade blotta sig med sin mailadress på en annan blogg! Jag vet inte om polisen tog kontakt med henne, men det upphörde i allafall och Farbror Blå fick ju sitt straff på grund av annat …
God förmiddag fina du! 🙂
Egentligen är ju inte straff det viktigaste utan bara att trakasserierna upphör. Vi får vara nöjda så.
God…. eh… lunchtid! 😛
Mycket kloka ord av dig. Jag har aldrig anmält någon utan jag valde att stänga ner min blogg ett tag när jag var förföljd. Men att skydda sig mot häxor och dårar från Nynäshamn är desto svårare. De är så lömska i sin oärlighet och går över lik för att bilden av dem ska vara fläckfri, trots att den är full av svarta ärr…
Jag har inte agerat än i den senaste stalkningen, men vissa dar är kämpiga…