Förlåt mig, men en generation utan jobb…

…känns betydligt mer angeläget att läsa och blogga om än en fallen statschef. För vi snackar inte om lite ungdomsarbetslöshet, vi snackar om en hel generation utan jobb. Rubriken i Svenska Dagbladet är inte överdriven, på nåt sätt.

Ute i Europa går var femte person i åldrarna 15 – 24 år utan jobb. Jaa, 15-åringar kan vara färdiga med sin obligatoriska skolgång och arbetslösa. I Spanien är det ännu värre, där går hälften av alla unga i dessa åldrar utan jobb.

Hur ska det sluta? Jag menar, om man aldrig lyckas få nån erfarenhet eller komma in på arbetsmarknaden? Då är det ju lika bra att lägga sig ner och dö. För har du ingen försörjning kan du inte överleva.

I Sverige är 23 procent av de unga utan jobb. Det är flera än genomsnittet ute i Europa. Hur kan man då säga som forskaren Oskar Nordström Skans på Institutet för Arbetsmarknadspolitisk utvärdering? Han tycker nämligen inte att vi ska prata om en förlorad generation. Han säger bland annat i artikeln i Svenska Dagbladet:

[…] Det är klart att det är ett stort socialt problem att inte komma in på arbetsmarknaden, men för det stora flertalet kommer det ändå att gå bra.Vi ska inte glömma att ungdomsarbetslöshet skiljer sig från när äldre blir av med jobbet. De har svårare att komma tillbaka, för unga är perioden av arbetslöshet ofta betydligt kortare […]

Sluta jämföra äpplen och päron! Det är illa för både unga och oss äldre som är arbetslösa! Man slås ut – de unga redan från början, vi äldre när vårt sparkapital är slut. Skillnaden är att de unga får viss hjälp och engageras i olika program som de får några tusenlappar för i månaden. De flesta klarar sig på detta eftersom de bor kvar hemma. Vi som är äldre kan ha tur att hitta arbetsgivare som är intresserade av personer med yrkeserfarenhet. Tyvärr tycks dessa arbetsgivare vara få. De flesta av oss äldre bor ju inte kvar hemma eftersom många inte ens har sina föräldrar kvar i livet…

Alldeles nyss ringde för övrigt min lilla mamma och sa att hon var för sjuk – ja, hon har varit dålig hela helgen – för att ta sig till banken och sätta in de 1 500 kronor jag behöver till klockan 15 idag. Men lilla mamma då! Jag har verkligen inte bett att varken få eller få låna pengarna, men det skär i mitt hjärta att veta att hon är så sjuk och så vill hon hjälpa mig. Nu är jag vuxen och jag ska klara mig själv. Det jag undrar är bara var alla mammas så kallade gamla goda vänner tog vägen efter att min pappa gick bort? Tur att mamma, liksom jag själv, har förmågan att göra nya bekantskaper, men det blir ju inte lättare när man blir äldre och inte ens har arbetskamrater.

Hur som helst, ni som finns där ute för såväl min mamma som för mig, TACK! Jag sparar er i mitt hjärta – ni som hjälper med handling och inte bara tomma ord.

Det första jag själv ska göra när jag är i jobb är att byta fackförbund. Det andra jag ska göra är att försöka knyta till mig en arbetslös ungdom som behöver en praktikplats. Mina ord ska inte förbli tomma, de ska bli till handling!