Nu har jag ingen extramamma. Heller.

Det har regnat hela kvällen igår och hela natten. När vi vaknade idag framåt förmiddagen var tennisbanan på baksidan mer som en pool. Och det regnade fortfarande. En dag som gjord för den utflykt Fästmön önskade sig på sin sista lediga vuxenhelg – NOT!

Och inte blev dagen bättre när jag med bestörtning grävde fram lokalblaskans kulturbilaga och ser på dess första sida att min extramamma, Gunilla Lindberg, har gått bort.

Uppdaterat: Jag har försökt två gånger att lämna en kommentar hos lokalblaskan, men det verkar som om man censurerar det jag skriver – i princip en länk till det här inlägget.  Tack för det!

”Rosa rorans bonitatem, stella stillans claritatem […]*”

                                                                                                                                                            Jag träffade Gunilla Lindberg första gången vid mitten av 1980-talet på det ställe/företag som sen jag gav 23 år av mitt yrkesliv. Gunilla arbetade som frilansande skribent – och jag var den kanslist, som det hette på den tiden, som skrev ut hennes artiklar till personaltidningarn via en diktafon. (Ja, det var på stenåldern, men googla om du inte förstår terminologin.)

Gunilla Lindberg var hela sitt liv en fri fågel. Men hon tog mig under sina vingar under många år, tillsammans med min första chef Curt Jansson. De båda blev mina extraföräldrar när mina riktiga föräldrar bodde 30 mil härifrån. För även om man är 20nånting behöver man sina föräldrar ibland. Curt tvingade till exempel ut mig att köpa en mössa en vinter när genomsnittstemperaturen var -30 grader dygnet runt. Men det minne som sitter djupast och som betydde mest var den gången jag akut hamnade på sjukhus och mina föräldrar hade sjuhundrafyrtioelva ursäkter för att inte komma till sitt enda barn. Då kom Curt och Gunilla och satt stilla och väntade på mig tills jag orkade möta dem. Personalen sa:

Dina föräldrar sitter i dagrummet och väntar på dig. Orkar du?

Min förvåning – och den kärlek jag kände till dessa två som inte hade behövt göra detta alls – var enorm. Där satt de och vi pratade och allt kändes nästan ”som vanligt”. Men när jag gick och la mig den kvällen gömde jag detta i mitt hjärta för alltid. För mina egna föräldrar kom inte och från jobbet kom bara samtal med rena jobbfrågor, framför allt från en av dem som i dagens lokalblaska uttrycker sin stora sorg och saknad över Gunilla. Det är med stor ledsenhet jag nämner detta, för just denna person har jag känt lika länge som Gunilla Lindberg, men inte ett ord, inte ett pip har jag fått höra sen den dagen i mitten av januari 2009 mitt gamla liv föll samman. Ja, jag har lärt mig den hårda vägen vilka som är vänner och vilka som har falska leenden och tomma baksidor. Som pappfigurer.

Gunilla och jag höll kontakten genom åren trots att våra yrkesvägar tog en del andra svängar. Jag började jobba på ett av ”företagets” ”dotterbolag” och vi sågs inte lika ofta. Men vi skapade oss en egen lite tradition! Och det var att träffas nån av juldagarna i Sankta Birgittas kloster i Stöllestan. Stöllestan ligger nån mil från Metropolen Byhålan dit jag åkte varje jul för att tillbringa helgen med mina föräldrar. Gunilla var under några år ”singel” och valde att gå i kloster under denna familjehögtid. Detta eftersom hon inte längre hade nån familj sedan maken gått bort på 1980-talet och sonen så tragiskt omkom många år före det. Sonen, som var född samma år som jag. Hon pratade inte aldrig om sin sorg. Det var mycket som var hyssj hyssj. Men en dag berättade hon. Och jag förstod att hon behövde låna mig som barn då och då. Det fick hon gärna.

I klostret var det väldigt tyst, men Gunilla och jag var inte så tysta. Hon ordnade kaffe och whisky och så satt vi och smuttade på drycken och smaskade på småkakorna min mamma hade skickat med mig. Sen träffade Gunilla Bengt och han var med till klostret en jul. Efter det blev det inga fler jular i klostret – Gunilla hade fått en familj igen och jag var så glad för hennes skull.

Sista gången jag och Gunilla träffades en längre stund var när min extrapappa Curt gick bort, strax före min egen pappa. I samband med begravningen fick jag då en pusselbit som jag hade saknat. En pusselbit till alla dessa komplicerade relationer vi har i livet – privat som på arbetsplatsen. En pusselbit om svek och kärlek och väl dolda hemligheter.

De senaste åren hade Gunilla och jag ingen kontakt alls. I början av sommaren fick jag genom en före detta kollega veta att hon var svårt sjuk, men inte ville bli kontaktad eller att sjukdomen ens skulle uppmärksammas. Några dar senare hade hon själv skrivit en krönika om sin cancer i lokalblaskan.

Det var så ledsamt att börja den här dan med att läsa att Gunilla Lindberg har gått bort. Jag tror att det är därför Gud och alla änglarna vägrar att sluta gråta de stora regntårar de har gråtit sen igår kväll.

                                                                                                                                                                       *Ur ett vesper ur Birgittaofficiet. Texten betyder: ”Ros, duggande godhet, stjärna droppande klarhet…”