• Hem
  • CV
  • Inköpslista – böcker
  • UN
  • Ego
  • Metropolen Byhålan
  • Läser och läst!
  • Döskallelistan

Tofflan – en tragisk komedi

Livet är svart djupt nere i näbbstöveln

Feeds:
Inlägg
Kommentarer
« En tur på To… nej, ICA Kvantum!
Det bara regnar och regnar… »

Nu har jag ingen extramamma. Heller.

20 augusti 2011 av Tofflan


Det har regnat hela kvällen igår och hela natten. När vi vaknade idag framåt förmiddagen var tennisbanan på baksidan mer som en pool. Och det regnade fortfarande. En dag som gjord för den utflykt Fästmön önskade sig på sin sista lediga vuxenhelg – NOT!

Och inte blev dagen bättre när jag med bestörtning grävde fram lokalblaskans kulturbilaga och ser på dess första sida att min extramamma, Gunilla Lindberg, har gått bort.

Uppdaterat: Jag har försökt två gånger att lämna en kommentar hos lokalblaskan, men det verkar som om man censurerar det jag skriver – i princip en länk till det här inlägget.  Tack för det!


”Rosa rorans bonitatem, stella stillans claritatem […]*”

                                                                                                                                                            Jag träffade Gunilla Lindberg första gången vid mitten av 1980-talet på det ställe/företag som sen jag gav 23 år av mitt yrkesliv. Gunilla arbetade som frilansande skribent – och jag var den kanslist, som det hette på den tiden, som skrev ut hennes artiklar till personaltidningarn via en diktafon. (Ja, det var på stenåldern, men googla om du inte förstår terminologin.)

Gunilla Lindberg var hela sitt liv en fri fågel. Men hon tog mig under sina vingar under många år, tillsammans med min första chef Curt Jansson. De båda blev mina extraföräldrar när mina riktiga föräldrar bodde 30 mil härifrån. För även om man är 20nånting behöver man sina föräldrar ibland. Curt tvingade till exempel ut mig att köpa en mössa en vinter när genomsnittstemperaturen var -30 grader dygnet runt. Men det minne som sitter djupast och som betydde mest var den gången jag akut hamnade på sjukhus och mina föräldrar hade sjuhundrafyrtioelva ursäkter för att inte komma till sitt enda barn. Då kom Curt och Gunilla och satt stilla och väntade på mig tills jag orkade möta dem. Personalen sa:

Dina föräldrar sitter i dagrummet och väntar på dig. Orkar du?

Min förvåning – och den kärlek jag kände till dessa två som inte hade behövt göra detta alls – var enorm. Där satt de och vi pratade och allt kändes nästan ”som vanligt”. Men när jag gick och la mig den kvällen gömde jag detta i mitt hjärta för alltid. För mina egna föräldrar kom inte och från jobbet kom bara samtal med rena jobbfrågor, framför allt från en av dem som i dagens lokalblaska uttrycker sin stora sorg och saknad över Gunilla. Det är med stor ledsenhet jag nämner detta, för just denna person har jag känt lika länge som Gunilla Lindberg, men inte ett ord, inte ett pip har jag fått höra sen den dagen i mitten av januari 2009 mitt gamla liv föll samman. Ja, jag har lärt mig den hårda vägen vilka som är vänner och vilka som har falska leenden och tomma baksidor. Som pappfigurer.

Gunilla och jag höll kontakten genom åren trots att våra yrkesvägar tog en del andra svängar. Jag började jobba på ett av ”företagets” ”dotterbolag” och vi sågs inte lika ofta. Men vi skapade oss en egen lite tradition! Och det var att träffas nån av juldagarna i Sankta Birgittas kloster i Stöllestan. Stöllestan ligger nån mil från Metropolen Byhålan dit jag åkte varje jul för att tillbringa helgen med mina föräldrar. Gunilla var under några år ”singel” och valde att gå i kloster under denna familjehögtid. Detta eftersom hon inte längre hade nån familj sedan maken gått bort på 1980-talet och sonen så tragiskt omkom många år före det. Sonen, som var född samma år som jag. Hon pratade inte aldrig om sin sorg. Det var mycket som var hyssj hyssj. Men en dag berättade hon. Och jag förstod att hon behövde låna mig som barn då och då. Det fick hon gärna.

I klostret var det väldigt tyst, men Gunilla och jag var inte så tysta. Hon ordnade kaffe och whisky och så satt vi och smuttade på drycken och smaskade på småkakorna min mamma hade skickat med mig. Sen träffade Gunilla Bengt och han var med till klostret en jul. Efter det blev det inga fler jular i klostret – Gunilla hade fått en familj igen och jag var så glad för hennes skull.

Sista gången jag och Gunilla träffades en längre stund var när min extrapappa Curt gick bort, strax före min egen pappa. I samband med begravningen fick jag då en pusselbit som jag hade saknat. En pusselbit till alla dessa komplicerade relationer vi har i livet – privat som på arbetsplatsen. En pusselbit om svek och kärlek och väl dolda hemligheter.

De senaste åren hade Gunilla och jag ingen kontakt alls. I början av sommaren fick jag genom en före detta kollega veta att hon var svårt sjuk, men inte ville bli kontaktad eller att sjukdomen ens skulle uppmärksammas. Några dar senare hade hon själv skrivit en krönika om sin cancer i lokalblaskan.

Det var så ledsamt att börja den här dan med att läsa att Gunilla Lindberg har gått bort. Jag tror att det är därför Gud och alla änglarna vägrar att sluta gråta de stora regntårar de har gråtit sen igår kväll.

                                                                                                                                                                       *Ur ett vesper ur Birgittaofficiet. Texten betyder: ”Ros, duggande godhet, stjärna droppande klarhet…”

Dela det här:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla

Gilla Laddar...

Relaterade

Publicerat i Familj, Personligt, Puckon, Vänner | Taggad arbete, artikel, änglar, barn, begravning, cancer, Curt Jansson, dagrum, diktafon, dolda hemligheter, extramamma, extrapappa, falska leenden, familjehögtid, fri fågel, frilansande skribent, gå bort, gråta, Gud, Gunilla Lindberg, hårda vägen, Heliga Birgitta, jul, kaffe, kanslist, kärlek, köpa en mösa, kloster, komplicerade relationer, krönika, kväll, mamma, media, natt, pappa, pappfigurer, personaltidning, pool, pusselbit, regn, sjukhus, småkakor, svek, tennisbana, tomma baksidor, tradition, Upsala Nya Tidning, Vadstena, vänta, vinter, vuxenhelg, whisky | 14 kommentarer

14 svar

  1. på 20 augusti 2011 den 12:39 Inna

    Jag förstår att du är ledsen. Beklagar din sorg.
    Kram


    • på 20 augusti 2011 den 12:53 Tofflan

      Tack, ja det var inte nån bra start på dan. Och även om jag visste att det var dåligt med henne, blir jag ledsen. Ledsen även för att ha blivit utesluten av andra.

      Kram


  2. på 20 augusti 2011 den 12:42 Reb

    Tänker på dig! Kram.


    • på 20 augusti 2011 den 12:53 Tofflan

      Tack för tankarna!
      Kram


  3. på 20 augusti 2011 den 13:07 Nurse Rached

    Vårda dina minnen ömt och var tacksam över att du fått träffa dessa fina personer. (huvva – det lät högtravande men jag tror att du förstår) Kram!


    • på 20 augusti 2011 den 14:00 Tofflan

      Jag har minnena sparade i mitt hjärta – där det också sitter en del taggar. Jag är tacksam att jag fick lära känna Gunilla.

      Kram!


  4. på 20 augusti 2011 den 13:39 Rippe

    Sänder mina tankar och kramar till dig!


    • på 20 augusti 2011 den 14:01 Tofflan

      Tack kära vän – även för mejl! Du har svar!
      Kram!


  5. på 20 augusti 2011 den 15:31 Monica

    Jag tycker också det är väldigt sorgligt att hon är borta, även om jag aldrig träffade henne. Men varje gång jag har gått förbi huset i Svartbäcken där jag tror hon bodde har jag tittat extra noga och hoppats möta henne och säga något uppskattande om hennes kåserier i UNT. K. skickade faktiskt ett kort till henne för något år sen, och talade om hur bra vi tyckte hon var.


    • på 20 augusti 2011 den 15:52 Tofflan

      Hon var en lysande skribent!


  6. på 20 augusti 2011 den 19:29 åsa

    Förstår att du är ledsen och va fint du skrev..
    Ja, allt och speciellt det om att Gud och alla änglarna vägrar sluta gråta..
    Ha dé!/Kram


    • på 20 augusti 2011 den 21:45 Tofflan

      De har gråtit hela dan…
      Kram!


  7. på 22 augusti 2011 den 09:54 fruhatt

    En stor kram !


    • på 22 augusti 2011 den 10:46 Tofflan

      Kram tillbaka!



Kommentarer är stängda.

  • Vem är Tofflan???

    En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.

    Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv till tofflan(snabel-a)home.se

    Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!

  • Nytt arbetsliv…

    Nytt jobb, nytt liv09 maj 2016
    Äntligen!!!
  • På LinkedIn

    Visa Ulrika Hurtigs profil på LinkedInGå till Toffelprofilen
  • På Pinterest

    Tofflan på Pinterest
  • Tofflan twittrar

    Mina tweets
  • Statistik!

    Här kan du läsa en årsrapport om den här bloggen.
    https://tofflan.wordpress.com/2015/annual-report/
    (Du får kopiera URL:en och klistra in i adressfältet på din webbläsare.)
    Vill du ha utförligare statistik, mejla mig på
    tofflan(snabel-a)home.se

  • Ämnen

    Allmänt Böcker Diskutabelt Epikuréiskt Familj Film Gult HBTQ Ironi Krämpor Musik Personligt Puckon Radio Stoiskt Trams TV Vänner
  • Senaste inläggen

    • Allting har en ände…
    • Grattis till lilla mamma – och tack för gott skratt!
    • En flaska vin: Boira’ 2014
    • Lördagslåtanden och -göranden – med vissa risker…
    • Dödligt dubbelspel
    • Återkoppling och vidare, upp i ljuset…
    • Bara härligt regn hos mig
    • Inne i djungeln
    • Tunneln i slutet av ljuset
    • Idag är det lön, men inte för alla
  • Mest lästa inlägg

    • Är det konstigt att inte vilja umgås med sitt ex?
    • ICA-Jerry succé även på "Fejan"
    • Carin Götblad och jag
    • Hur avslutar man ett jobbmejl?
    • Dagens Päronsplitt-fråga den 20 juli
  • Senaste kommentarer

    Tofflan om Östgötska ord och uttryck:…
    Arne Bolund om Östgötska ord och uttryck:…
    Tofflan om Vita spår
    fruhatt om Vita spår
    Tofflan om Allting har en ände…
    Tofflan om Allting har en ände…
    Lisa om Allting har en ände…
    Merete om Allting har en ände…
    Tofflan om Allting har en ände…
    johannasdeckarhorna om Allting har en ände…
    Tofflan om Allting har en ände…
    johannasdeckarhorna om Allting har en ände…
    Tofflan om Allting har en ände…
    etuna1 om Allting har en ände…
    Tofflan om Allting har en ände…
  • Intressant och relevant

    • Bokbloggar
    • Chokladbloggen
    • Deckarhuset
    • Glömda ord
    • Helds HBT-nyheter
    • Kommunikatörerna på SLU
    • QX
    • Skrivrummet
    • Suicide Zero
    • Uppsalalistan
    • Uppsalanyheter
  • Läsvärt hos andra!

    • Intrigernas hus av Maria Lang på Lottens Bokblogg
    • En del stigar leder till kunsk… på Just nu - Just här
    • Tack vare er! på Mitt manus
    • Fullt ös (18/365) på Just nu - Just här
    • Julen är slut på uppsalaewa
  • Knappar och diverse annat av värde

    Twingly BlogRank

    Denna blogg är värd 67 984 kr


    Display Pagerank

    Pinga Frisim

    SvenskaSajter.com - gratis länkkatalog för hemsida & blogg

    Reggad på Commo.se

  • Dagarna

    augusti 2011
    M T O T F L S
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
    293031  
    « Jul   Sep »
  • Arkiv

  • Besökare

    • 1 815 320 hits
  • RSS Twingly-länkare

    • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.
  • I can see U!

  • I know where 2 find U2!

    Map IP Address
    Powered byIP2Location.com

WPThemes.


Avbryt
loading Avbryt
Inlägget skickades inte – kontrollera dina e-postadresser!
E-postkontroll misslyckades, försök igen
Tyvärr, din blogg kan inte dela inlägg via e-post.
Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy
%d bloggare gillar detta: