Utdraget. Del 89

Jag såg hennes läppar röra sig och hakan som liksom guppade upp och ner. Jag hörde hennes röst som från ett avstånd, trots att hon satt mitt emot mig. Det var när hon berättade för mig att han skulle ha gått segrande ur en domstol som jag förlorade mig. Förlorade förmågan att ta in, att uppfatta.

Det gick inte att avsluta måltiden så som jag hade tänkt. Det tog bara stopp. Tuggorna växte i min mun, men jag måtte ha sett helt normal ut för jag uppfattade ändå inte att mitt yttre ifrågasattes.

När vi kom ut öste regnet ner. Tätt gick vi tillsammans den väg han hade gått så många gånger. Men vid det sista kvarteret vek jag av till höger eftersom jag inte ville röja mig och min förtrogna.

Han hade gått segrande ur en domstol… Men han hade inte trott på rättvisan eftersom han visste att en lag hade brutits den där dagen. Det var inte han som hade brutit den utan den förhatlige, den kallaste av människor. Den som hade vunnit hans vänskap för att sedan, när garden var sänkt, hade sparkat honom ner på hans bara knän. Spottat på honom. Visat honom mer förakt än man visar en spyfluga.

Han kunde aldrig resa sig igen. Men nu visste jag att han hade kunnat gå segrande ur en domstol…