Konstateranden

I morse var jag på ett långt och bra avslutande möte med min bandagerade coach. Våra möten har gett mig mycket och jag kan bara konstatera att vi borde ha träffats redan för två år och åtta månader sen.

En tidig lunch på en bufférestaurang mitt i smeten i stan med en vän. Jag kan bara konstatera att en del bara tar, somliga bara får och några blir av med. Livet är inte rättvist, inte så ofta i alla fall. Men den före detta arbetskamrat som lunchade på samma restaurang och som stirrade tomt på oss när vi passerade, han har bara fått, han. Vi har suttit i rummen mitt emot varandra.

Det regnar och åskar. En bra eftermiddag för att städa, konstaterar jag.

Jag saknar. Jag saknar det jag en gång tog för givet och det jag aldrig mer tar för givet. Men jag är inte knäckt. Jag ska bara gråta en stund i min ensamhet.

Ridå!