Mitt liv som homo är slut – i alla fall på TV…

Kvällen har sniglat sig fram. Fästmön och jag kunde sitta nån timma på balleb* i kvällssolen. Det var intressant att diskutera det en kär vän kallar för WT**. Man slås onekligen av gräsliga stilar, smaklös klädsel och dessa eviga foppatofflor. I ett visst område tycks den rosa varianten på de senare vara högsta mode. Tur att jag är så piffig själv när jag hasar omkring här i Himlen i mina bajsbruna sandaler som jag en gång i tiden svischade fram genom stadens Sandlådas korridor. Snorhalt var det, för lokalvårdarnas scheman var så pressade att golven ibland bara fick en mugg rengöringsmedel och ett par muggar vatten på sig. Sen ansågs de skurade. Och snorhala, dårå. Vansinne! Men billigt för Sandlådan – som naturligtvis på samma gång fick kunder till Sjuktugan i Backen. Säga vad man vill om min förra arbetsgivare, men innovativ var man, på gränsen till det vi vanliga döda skulle kalla dumsnål. Men i alla fall…

Nu pratade vi om kläder och stilar och jag måste ju säga att jag estimerar Annas nya klädmärke. Det gav mig också en påminnelse om vad jag ska sätta upp på fredagens handlingslappp…

Starkt varumärke!

                                                                                                                                                                       Kaffe och kanelbulle intogs i köket innan vi bänkade oss i TV-soffan. I kväll gick den fjärde och sista delen av den norska dokumentären Mitt liv som homo på SvT2. En halvtimma långt när jag önskade lite tystnad och lugn och ro. Men det är svårt att få till i Himlen eftersom de två yngsta älskar att reta varandra. Till slut blev jag skitirriterad och röt till var på den allra yngsta rusar ut ur rummet och klipper till mig på fötterna på vägen ut. Sånt beteende är inte OK. Man slåss aldrig. Men det här med kommunikation är svårt… Och ibland är jag glad att jag inte är förälder. Fast bara ibland. När ungarna retas och slåss. När de är goa och snälla och mysiga är det OK att vara bonus. Ja, ja, det är väl tur att jag inte har egna barn, för de skulle väl vara helt kuvade…

I morgon bitti ska jag in till stan och träffa min coach. Efter det blir det en tidig lunch med en god vän som jag tyvärr träffar alltför sällan. Så sorgligt eftersom vi aldrig i vår vildaste fantasti kunde tro det… Men DET är en helt annan historia och den har jag försökt lägga bakom mig. Så gott det nu går. Jag är fortfarande mitt uppe i dess konsekvenser.

                                                                                                                                                            *ballen = balkongen
**WT = White Trash