Rop på hjälp

Härom morgonen, vid halv fem-tiden vaknade jag till av att någon skrek utanför. Nej, det var inte katter som slogs. Det var en vuxen mans skrik. Två gånger skrek han. Förtvivlade skrik. Det var riktigt obehagligt. Fästmön hörde ingenting och ett tag tänkte jag att jag kanske hade drömt. Men jag tror inte det. Skriken lät inte bara förtvivlade, de lät som rop på hjälp. Och nu kommer jag till poängen med den här ingressen. Att ropa på hjälp ska man göra om man behöver det. Man kan nämligen inte få mer än ett nej.

Ibland behöver vi stöd och hjälp.

                                                                                                                                                                   Vi är alldeles för blyga och fega när det gäller att söka hjälp. Ibland behöver man lite stöd, ibland mycket hjälp. Men det ska inte behöva gå så långt att man går omkring i ett bostadsområde tidigt en vardagsmorgon och skriker!

Jag undrar om mannen utanför fick nån hjälp eller om nån bara helt enkelt ringde polisen. (Det blev nämligen bara två skrik och sen tyst och jag såg ingen när jag tittade ut.) För så gör man idag när nån beter sig ”konstigt” eller ”avvikande”. Man ringer polisen. Förr i tiden ringde man Bullret, det vill säga mentalvården. Då kom ett gäng människor och satte på den skrikande en speciell sorts tröja. Tröja med knäppning baktill. Det var naturligtvis en förskräcklig och förnedrande handling. Det är tur att tiderna är annorlunda.

Problemet idag är bara att vissa människor är så sjuka att de till och med balanserar på tågräls eller broräcken – utan att få hjälp. Tro mig, jag har sett på ganska nära håll hur en livsglad person i yngre 20-årsåldern förvandlats till en vandrande fågelskrämma, med tom blick, för evigt fast mellan vårdarna mamma och pappa.

Att våga fråga nån om man kan hjälpa till eller göra nåt är inte heller farligt. För ofta finns det alltid nåt man kan göra, även om man inte är proffs. Man kanske kan lyssna eller man kanske kan åka och handla en matkasse. Det behöver inte vara svårare än så. Och faktum är att ett rop på hjälp i bästa fall kan vara början på en vänskap!

Idag har Anna och jag bett om hjälp. Det är en bagatell, men för oss ändå ett problem. Annas mamma ska hjälpa oss att frakta hem den lagade cykeln. Den går nämligen inte in i min bil. Anna vågade fråga och Annas mamma är snäll och hjälper oss trots att hon inte är riktigt kurant.

Ett rop på hjälp kan vara början till en vänskap, vem vet?

                                                                                                                                                             Under tiden har jag en lång handlingslista att beta av inne på Tokerian. I kväll kommer barnen hem och de ska förstås utfodras. Förväntningarna är höga, det är ju fredagskväll. Myskväll. Jag är inte så säker på att de inser hur lyckligt lottade de är som får ha myskväll med god mat och chips med sin mamma. Det är många som sitter ensamma, som inte myser med nån. Många, som kanske inte ens har ett hem eller en soffa att mysa i. Jag kan inte rädda dem. Jag kan inte ta andras problem på mina axlar. Men om nån ropar på hjälp så svarar jag. Jag gör inte som mina före detta vänner, vänder mig ryggen och snackar skit. Jag stannar och jag svarar. Och gör vad jag kan. Jag lovar.

                                                                                                                                                              PS När det gällde den skrikande mannen utanför steg jag upp ur sängen och ut i köket. Där försökte jag se nåt genom fönstren, men ingenting. Och skriken tystnade. Jag vågade inte gå ut, men jag tittade ut. Jag hoppas han fick hjälp.