Ett jehu far fram – i tanken, åtminstone…

Joråsåatte… Nog har ett jehu farit fram här under dagen. Det känns skönt att ha hunnit med det som var tänkt innan det blivit kväll och barnen kommer hem. För det är ju inte så roligt att inte ha tid och ork att sitta ner och prata med dem en stund när man knappt har setts på två veckor.

I morse skuttade jag över till Tokerian strax efter klockan åtta och kom därifrån med fem matkassar. Ehum… jag tog faktiskt bilen över… 😳 På så vis kunde jag lämna kvar två kassar i bagageutrymmet och ta in tre med kylvaror.

Jag rattade en sån här med stil inne på Tokerian.

                                                                                                                                                          Fördelen med att gå och handla mat så där tidigt är att det inte står så många idioter i vägen är så många andra ute och handlar samtidigt. Det går fortare att handla när man slipper trängas vid varudiskarna med andra. Och jag behöver inte tvångsmässigt anteckna idéer till blogginlägg eftersom det är oerhört trista människor ute och storhandlar mat klockan åtta på morgonen. Men jag såg faktiskt en gubbe som tittade jätteargt på mig. Jag log änglalikt tillbaka. Han blängde misstänksamt på mig. (Och det gjorde han ju rätt i…)

Dusch och hårtvätt var underbart skönt vid lunchtid. Men ännu skönare blir det att få barret klippt på tisdag förmiddag!

Jag har inte klippt mig sen 1974.

                                                                                                                                                                På eftermiddagen var det så dags att åka och hämta Fästmöns reparerade cykel. Reparationen blev lite dyrare än tänkt, 719 spänn landade slutnotan på. Farbrorn på Hjulhuset hade nämligen ingen passande begagnad axel, så det fick bli en ny. Annas snälla och jätteförkylda mamma mötte upp och vi knölade in hojen i hennes bil. Men där fick den inte heller riktigt plats utan stack ut en bit. Som tur var hade Annas mamma snöre och en lämplig ögla att binda fast bakluckan med. Jag har varken snöre eller ögla i min bil…

Ett kort samtal till Slaktar-Pojken var allt som behövdes för att den snälla unge mannen skulle komma ut och möta oss och bära in alla matkassar – som nu blivit sex eftersom den nästantinade kycklingen behövde en egen påse. Cykeln kunde vi också ställa in och låsa i cykelrummet eftersom Johan har en nyckelbricka dit – mormor och jag är inte betrodda.

Jag passade på att gå upp med Annas rull-väska som också låg i bilen. Noterade att Johan hade dammsugit, nåt som glädjer både hans mamma och mig enormt eftersom vi inte har nån lust att göra det en fredagskväll. Som lite tack för hjälpen fick Bror Duktig lift till affären-i-Förorten-där-jag-vägrar-handla-sen-en-kärring-påstod-att-de-hade-stängt-trots-att-det-var-fem-minuter-kvar-till-stängningsdag.

Och nu är det dags för mig att vattna mina krukväxter, byta t-shirt och packa ut mig och mina väskor i bilen för att åka och hämta Anna. Sen blir det Förorten den kommande veckan – utom dagtid, för min del.

Tjolahopp!