Ja nu börjar det bli dags för ”di röe”… Och då menar jag inte danskar utan kokta kräftor. (Kräftor är ju inte röda i levande skick, men blir det när de kokas.) Jag älskar verkligen kräftor och har gjort det sen jag var barn. Minnena från kräftskivorna på verandan till den lilla sommarstugan är tydliga – trots att de… ehum… är från stenåldern, nästan…
Inne på den här veranden hade mina föräldrar många härliga kräftskivor när jag var barn!
Min pappa hade känningar i Småland och det var dit vi for för att fiska kräftor. Jag fick förstås inte vara med och fiska, men har gjort det som tonåring. Det var lika härligt som att äta godsakerna!
I bilen packades sen kräftor in. De låg levande i fruktlådor. Jag låg i baksätet och hörde deras krälande från bagageutrymmet. I stugan fanns en minimal spis, men mamma lyckades alltid koka kräftorna där ändå. Tänk så barbariskt, att koka levande djur…
Så dukades det upp till väldoftande fest med kräftor, krondill, stark ost och gott bröd. Kulörta lyktor och en kräftmåne monterades. Hattar, hakklappar och massor av servetter dukades fram. Inbjudna till festen var oftast familjen Ö som också hade sommarstuga, dock modell större, i Varamon, i Metropolen Byhålan.
Krondill doftar underbart!
Det var härliga tider, barnsliga tider, med augustinatten som smög sig på och lilla jag som fick vara uppe tills jag slocknade…
I Dagens Nyheter hittar jag ett förslag på en härlig kräftsupé à la August Strindberg. Men faktum är att vi i Sverige har ätit kräftor betydligt längre bak i tiden än när August Strindberg levde. Det sägs att vi åt de läckra djuren redan på 1500-talet… Men att koka dem med dill och äta dem kalla började vi göra först på Strindbergs tid och på 1900-talet kom hattarna och resten av tillbehören som hör kräftskivan till. Ursprungligen var kräftor ofta förrätt.
Kräftljusstaken, ett måste på min kräftskiva!
August Strindberg skrev många gånger om hur kräftor skulle serveras och med vad de skulle förtäras. För det första skulle man servera honkräftor – de är större och innehåller rom. Typiska tillbehör enligt Strindberg var sen ett sött rågbröd, smör, ost och rädisor. I glasen öl (porter blandat med pilsner) och brännvin.
Några av kräftorna som vi åt förra året…
Idag äter jag oftast kräftor med rostat bröd och morfars brännvinsost. I mina glas har jag ljust öl och kryddat brännvin, gärna Östgöta sädes. Hur intar du dina kräftor? Vad har du för tillbehöver på din kräftskiva???
Gå till Toffelprofilen
Jag äter helst kräftorna, dvs havskräftor som är de riktiga för mig, på bryggan.
Naturell eller bara lite bröd och majonnäs, hemlagad så klart, som tillbehör.
Jag är inte förtjust i öl, varför jag gärna dricker en torr chardonnay eller helt enkelt mineralvatten till.
Har vi kräftskiva brukar jag ofta göra en ostpaj och sallad till, för alla gillar inte kräftor. Jag har varit på kräftskivor där folk har haft med sig köttbullar, revbensspjäll eller lax i st för kräftor!
Och jag föredrar ju då insjökräftor, för de är de riktiga för mig.
Västerbottenostpaj är gott till, men om det finns på bordet tenderar jag att äta alldeles för mycket! 😛
När vi har ätit med barnen blir det räkor och köttbullar också eftersom de inte äter kräftor.
ååå va sugen jag blev nu da , på kräftor. Jag käkar dom på LOFFF 😉 norskt namn för vitt bröd, sen måste jag ha NORSK majonäs mums.
Nu fick jag minnen upp u huvudet där jag var med min pappa och fiskade när jag var liten mitt i natten
Ja du ser vad jag lockar fram i dig! Ställ till med kräftskiva nu i helgen, vet ja!
jobbar kväll fre lörd, men snart så snart , 😉 du nu har jag wordpress användarnam o lösen ,men hur fan kommer man till bloggen ? fattar inget varför ska allt va så krångligt! Vill ha lösenskyddade inlägg och det har ju inte Blogger ;(
Jag fattar inte riktigt hur du menar. Du måste ju logga in nånstans..? Sen är det bara att börja.
Insjökräftor ska det vara ! Kryddost , rostat bröd till. Inget annat . Kräftorna räcker så bra. Ååååh, vad jag blir sugen !
Absolut! Fast kräftor kräva vissa drycker också…
Jag är jättesugen nu!!!! 😛
Nu får du slå mig hårt i huvudet med något lämpligt föremål för jag anser att kräftor är överskattat som livsmedel. AJ!!!
Att ha skojiga hattar och bli full å tokig på snaps går bra även tillsammans med andra maträtter. Vi kör kåldolmspremiär med dessa tillbehör och jag lovar att det är uppskattat.
I Västerbottensostpajfrågan är vi dock HELT överens! 🙂
Livsmedel? Kräftor? Nja, det är ju liksom inte mycket ätbart på djuren i fråga. Men hjärnan är god, det är det som kallas kräftsmöret! 😀
Skojiga hattar och att bli full är lite överskattat, tycker jag. Gummibandet till hattarna brukar skava som f*n under hakan och att bli full är mest obehagligt, tycker jag. Men det är gott att dricka. 😆
PS Blir ni inte pruttiga av kåldolmarna? Det blir man inte av kräftor, men fisar är ju roligt! 😛
Vilken fin ljusstake! Här intas tyvärr inte kräftor längre. När jag var liten snålades det så mycket att man bara fick två kräftor typ. Barnen då vill säga. Så när jag blev vuxen skulle jag minsann äta så många kräftor jag ville. Och det gjorde jag. Tills jag nästan kräktes. Hade hemska magknip. Har förätit mig:(
Kram fina Toffla
He he, staken är fin, den, Tofflan inte så fin, men tack! 😛
Fy, äta så man kräks… Jag förstår att du inte äter de röda djuren längre!
Kram!
Jag gillar inte kräftor nåt vidare. Ofta smakar det dy och sump. Och det där kräftsmöret har jag alltid undvikit, trots att jag inte förrän nu har förstått att det är hjärnan! Ryys! Men öl och nubbe är ju alltid kul.:-)
Som mamma brukar skandera när vi nubbar:
”Huddinge, Tullinge, Tumba,
Huddinge, Tullinge, Tumba.
Nu tar vi den!
Hjärna.” (Fast hon menar Järna/Gärna!)
Öl och nubbe är alltid kul, ja! 😆
Tycker kräftor är ett himla krångligt sätt att få i sej dillvatten
Å hur så många kan tycka att sån’t vatten är så himla gott kan jag inte förstå. Nä! Tacka vet jag räkor 8)
Å jag älskar kräftor! Men räkor är också gott!