Mitt i natten: Mindfulness

Jag sitter mitt i natten och funderar över mindfulness. Jag skulle vilja skriva nåt klokt, intressant och insatt om detta, men känner för lite till det. Det är ett av dessa uttryck/fenomen som jag får en känsla av är rätt inne just nu. Och då blir Tofflan skeptisk!

Samtidigt känner jag spontant att mindfulness verkar klokt. Begreppet i sig betyder, direktöversatt, medveten närvaro. Att vara uppmärksam, sinnesnärvarande. Att leva mer i nuet. Ursprunget är från zenbuddhismen. Genom meditation bli bättre rustad att möta negativa stunder i vardagen. För det är i nuet vi lever – det förflutna är ju redan över och framtiden har inte skett än…

Framtiden för den här blomman blev ett äpple.

                                                                                                                                                                    Hur och för vad använda mindfulness? Antingen i terapi eller som självhjälp. För stresshantering, emotionell balans, ökad självinsikt och för att stärka positivt tänkande. Men också mot sömnproblem och smärta.

Jag önskar att jag hade hittat detta när jag gick in i min kris. Nu känns det som om det är lite… för sent. Jag hade kunnat använda delar av mindfulness som verktyg för att komma vidare, att inte låta det onda ta över mig. Det har alltid varit svårt för mig att leva i nuet. Jag är en sann planerare och om min tillvaro raseras så som den gjort uppstår självklart en kris.

Jag föll. Jag blev nedsågad.

                                                                                                                                                            Kommer man igenom en kris och ut på andra sidan sägs det att man blir en starkare människa. Det vill jag tro. Jag vill tro ÄNNU MER än tidigare att ingen sätter sig på mig igen utan att möta motstånd, till exempel. Jag vill fortsätta tro att människor är goda, men har samtidigt lärt mig att vara mer reserverad och att ta mer tid på mig innan jag bestämmer mig för om en person är pålitlig eller om den när som helst hugger mig i ryggen. Det är en skada jag har fått, inser jag, men samtidigt är jag så pass gammal att jag inte längre kan vara lika blåögd som jag en gång var…

Att bygga upp på nytt…

                                                                                                                                                               Det förflutna är verkligen passerat. Det går inte att göra nåt åt. Det är som det är. Människor har visat sina rätt jag – så även jag själv. Jag har förlorat så kallade vänner och bekanta under resans gång. En del som jag känt i över 20 år. Det har inte varit smärtfritt, kan jag meddela. Men jag har överlevt och jag har funnit en ny trygghet i mig själv – och också hittat nya vänner! Jag vill dock ha till protokollet att jag inte är utan skuld.

Sant om vänskap, eller hur? Kan man inte själv vara en vän får man inte heller några vänner.

                                                                                                                                                          Framtiden… Jag har givetvis mål, men jag vet ju inte vad som sker. Jag vågar inte gå in i mig själv och se. Det får jag inte heller göra, den… förmågan (?) är jag endast tillåten att använda när jag ska hjälpa andra. Men som sagt. Mål har jag. Delmål och slutmål. Och det vore väl själva F*N om jag inte når några av dem nu när jag är så bestämd på att vägen leder uppåt igen!

Om jag vågar öppna grinden kanske vägen leder uppåt – trots att entrén ser så risig ut…