Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 14 juli, 2011

Dagens utflykt gick till Fruängen. Vi var bjudna på lunch hemma hos mammas kusin Barbro och hennes man Arne. Barbro hade snabbt rabblat en vägbeskrivning i luren härom kvällen, jag klottrade som attan – och igår var jag MYCKET TVEKSAM till om vi skulle hitta. Jag skriver nämligen som en kråka. Kråkfötter. Men faktum är att jag inte körde fel en enda gång! STOLT!

Kusinerna träffas inte så ofta eftersom Barbros föräldrar, som bodde i Metropolen Byhålan, inte längre är i livet. Men de var jättesnälla mot mig när jag var liten och mamma var sjuk! Jag minns inte alla gånger jag fick äta mig inte bara mätt utan übermätt hos Ester och Harry!!!

Barbros och mammas pappor var bröder. Ibland tar Barbro en tur neråt eftersom hon har en bror i Östergötland och för lite sen tittade hon faktiskt in till mamma i samband med en familjeangelägenhet. Men som sagt, det blir inte så ofta kusinerna träffas. Dessa två tjejer som lekte mycket som barn.


Barbro i turkost, mamma i rosa.

                                                                                                                                                              Extra roligt var det att Barbros och Arnes äldsta dotter Monica dök upp. Min syssling, som jag inte har träffat sen vi var tonåringar. Och det är länge sen, som du förstår… Solbränd och fräsch, med egendesignat armband kom hon på sin cykel från en av förorterna lite närmare Stan. Monica ska för övrigt på hantverksloppis i Norrtälje på måndag och sälja sina smycken. Varför inte ta en tur dit på eftermiddagen för att kolla in läget? Om jag inte minns fel var det mellan 16 och 18,  plats vet jag tyvärr inte. Men Norrtälje är väl inte så stort???


Monkey var lite trött efter cykelturen, men pappa Arne och mamma Barbro ser pigga ut.

                                                                                                                                                                  Vi bjöds på kaffe och hembakat när vi kom. Vädret var OK och vi kunde sitta ute. Härligt! Knappt hade vi svalt sista tuggan förrän vi bjöds in till ett härligt lunchbord med lax, färskpotatis, kantareller och annat smått och gott. Kantarellerna hade Arne plockat, men firren var från Coop…


Monica piggnade till av den goda maten.

                                                                                                                                                                    Den stackars Arne fick skäll för att han gett sig ut i svampskogen utan varken waranbricka eller mobiltelefon – eller hörapparat. Själv skrattade han mest lite smått åt fruns och dotterns oro.

Han är så cool, Arne! Inte nog med att han är en riktig tryffelhund med sina kantarellställen. Stolt visade han upp sina bridgepriser och berättade om sin frimärkssamling från Tyskland. Imponerande!

Barbro har varit lärare. Idag ägnar hon sig mycket åt att släktforska. Bland annat har hon grävt fram en halvfaster som fortfarande är i livet. Hon ser rätt sträng ut på bilden nedan, men är jättesnäll!


Barbro har grävt fram en halvfaster.

                                                                                                                                                               Monica jobbar också som lärare, men med bild, form och textil. Tänk så lite man vet när man är barn om vad man som blir av en som vuxen… Monica är två år äldre än jag och jag måste erkänna att jag såg upp till henne när hon besökte sin mormor och morfar om somrarna.


Textilfröken och Tryffel-Arne.

                                                                                                                                                                 Efter lunchen tittade vi på bilder av barn och barnbarn. Sen blev det dags för kaffe i pergolan igen, denna gång serverad till en ljuvlig smultron- och rabarberpaj och vispad grädde.


Paj med smultron och rabarber.

                                                                                                                                                                 Jag behöver väl inte säga att mamma och jag blev gaaanska mätta..? Man kan ju liksom inte låta bli att ta fast man inte borde…


Mamma hade en bra dag, tror jag.

                                                                                                                                                           Besöket rundades av med förevisning av träd, blommor och annan växtlighet. Vackra blommor fanns på både fram- och baksidan på tegelradhuset.


Här en gul ros som trots sin färg är vacker, tycker jag!

                                                                                                                                                              Jag fick se potatisodlingen i hinkar, äppleträd och ett utbyggt staket. Och i plommonträdet ett fågelhus, signerat Harry Berg, Barbros pappa.


Ett vackert fågelhus, signerat Harry Berg, i plommonträdet.

                                                                                                                                                        Vinbären var otroligt röda i solen. Men så gick solen i moln och vi packade in oss i Clark Kent* för avfärd hem till Uppsala. Jag varnade dock att vi kanske återvänder snart – för inte var det svårt att hitta till Fruängen, inte.

En skön dag i trevligt sällskap och med massor av gott att äta. Både mamma och jag är alldeles matta. Gissningsvis blir det lite TV (Kronprinsessans födelsedag) och lite dator nu i kväll, det är väl vad vi orkar…


De röda vinbären var extra röda i solen.

                                                                                                                                                             Stort TACK till familjen J!

                                                                                                                                                           *Clark Kent = my knight in shining armour

Read Full Post »

Dags för veckans höjning (kakor) respektive sänkning (k*k*r). Det är inte svårare än så här:

Kakor

  • Fästmön (som jag bara vill vara med hela tiden)
  • Kakmonstret (som frontfigur i en kampanj mot fetma)
  • Alla braiga norska författare (ingen nämnd, ingen glömd!)
  • Alla (blogg)vänner (som håller tummarna för mig – ni är ju GULD! )
  • Ärliga människor (såna som håller det de lovar och gör det de ska!)

                                                                                                                                                              K*k*r

  • Människor som känner andra människor men som inte hälsar (jävla ohyfsat, bara! Vad är det för larv?!)
  • Solkräm (nej tack, det innehåller för många konstiga ämnen)
  • Livet (nej, det ÄR inte rättvist)
  • Christer Fuglesangs homeopatjippo (kan han inte bara flyga till månen i stället?!)
  • Trosor i fel förpackning (surt! 👿 )

Read Full Post »

Jag skulle kunna skriva många ord om hur det var att hamna i helvetet på jorden. Och jag HAR skrivit många ord om det. Här på bloggen och i nånting som jag en dag hoppas kunna fogas samman, tryckas och ges ut. Nånting som ska sälja och som jag kan tjäna pengar på 😛 Men varken jag eller omvärlden är ännu redo för sanningen, MIN sanning, så jag håller på den ett tag till.

Lite kan jag berätta. Här och nu. Om helvetet på jorden. Det helvete jag skickades till och som jag försöker ta mig upp ur. Jag är inte fläckfri, men jag har svårt att se att skulden till detta ligger hos mig. Så blir det när man aldrig får veta. När man aldrig får svar på sina frågor. Man kan älta och älta igen tills rösten spricker. Men får du inga svar kommer du ju inte längre. När frågetecknen aldrig blir punkter eller utropstecken, inte ens semikolon…


Mina frågetecken blir varken punkter eller utropstecken, inte ens semikolon.

                                                                                                                                                         Helvetet är inte 3vligt att vistas i. Du är skydd som pesten av somliga. Dels därför att du bär på en skuld, anser man och dels för att du ju kan vara smittsam. Under resans gång har jag lärt mig att den så kallade vän som inte kan ta sanningen och se sig själv med mina ögon, den var ingen vän. Jag har samtidigt börjat betrakta mig själv med nya ögon också. Den jag ser är inte en ämabel person. Det är en rejält tilltryckt människa, en spillra av ett annat liv, som likt mördaren i skräckfilmen aldrig dör. Som reser sig gång efter annan och som blir nedslagen lika ofta. Och ändå är jag ingen mördare! Verkligen INTE!

Ibland prövas man hårt och mycket. Man frågar sig varför. Och framför allt, varför just jag. Sen vänder man sig om och ser sin granne – nej fy, det var en dum liknelse! – sin bekanting ha det mycket svårare, mycket mera ledsamt, mycket hårdare. Då tiger man ett tag – tills nästa slag faller.


Ett annat jag reser mig.

                                                                                                                                                             Jag är på väg tillbaka till livet, det liv jag ville avsluta för inte så länge sen. Ett darrande steg uppåt ur helvetet har jag tagit – och jag har miljoner steg kvar. Det är ett annat jag som har rest sig den här sista gången. En annan som inte vågar känna för mycket av rädsla för bakslag. Men hon är också starkare. Hon använder sin urkraft. Hon är arg.

Tryckta ord kan inte ändra saker som skett, oförrätter kan inte göras ogjorda. Men snart är det min tur att komma till tals, med MIN sanning!

För dig som inte har lösenord till mina låsta inlägg kan jag berätta att jag ska få ett uppdrag från den 1 september. Och det är det allra första skälvande steget upp ur helvetet. Uppdraget är kort och tidsbundet, men kan leda till nya steg uppåt – i olika riktningar. Det kan INTE leda neråt igen. Det kan det bara inte! Även om jag tvivlar på mig själv stundom, vet jag innerst inne att jag fixar uppdraget.

Jag vill tillbaka till livet! Och alla små fjantar som försöker hindra mig från det ska få möta den nya Tofflan. Darra!

Den här dan har gått över i natt. Jag har ägnat mig åt kontakter, åt praktikaliteter och åt att avsäga mig två sorters uppdrag. För tro det eller ej, det var FLERA som ville ”ha” mig! Omtumlande… Och det är så många som har stannat eller kommit till under resans gång som jag skulle vilja kramar om!


En ros till dig som har stannat eller kommit till under min resas gång!

                                                                                                                                                       Torsdagen åker vi på kusinträff i Fruängen. Om vi hittar dit. Ett äventyr en torsdag i juli 2011. För nu är jag äventyrslysten igen! Nu vill jag leva en stund till.

Read Full Post »