Att hämta kraft när det mesta går åt h-e

Efter en jobbig förmiddag, med ilska, förtvivlan, hoppfullhet och glädje för andras skull i en salig blandning träffade jag vännen M. Hon plockade upp mig i bilen och vi for ner till hamnen. Hittade ett bra, men varmt matställe.

Nummer 71 var vi.

                                                                                                                                                                    Jag tog en grekisk sallad, M fisk. Och sen pratade vi om ”allt” i två timmar – jobb, puckon, ex-män, ex-or, barn, dåligt ledarskap, psykopater, bröder, glömska, en gemensam vän, gamla klasskompisar… Med mera. Jag varken kan och vill berätta allt och jag vill inte heller lägga ut en bild på M eftersom jag aldrig bad om tillåtelse. Men jag är så tacksam för jag hämtade kraft ur vår dialog. Det var som om åren vi inte setts eller umgåtts var borta. Hade vi bott i samma stad hade vi nog varit vänner idag.

Jag lämnade löken eftersom den gör allt annat än underverk för såväl mage som andedräkt…

                                                                                                                                                                    Ett stort TACK till M ifall du läser det här (vilket jag inte tror att du gör, men ändå…)! Jag tror att du är jättebra på ditt jobb!!!

Vi skildes åt med en kram och jag traskade upp mot stan för att inhandla jordgubbar. Naturligtvis började det regna och jag hade varken paraply eller jacka. Och jordgubbsförsäljarna stod varken utanför banken eller Gallerian… Fruktansvärt kissnödig var jag också, men jag tog mig i kragen och släpade in mig i en leksaksaffär. Där hittade jag dessa tre paket till min favoritkille som fyller år om några veckor.

Tre paket till min favoritkille.

                                                                                                                                                              Fästmön messade från Berlin att hon längtar hem och jag försökte att inte kissa på mig. Mobilen har för övrigt gått varm idag! Stort TACK till ”ALLA” för det stöd ni visar!!!

Jag har insett att rosa foppatofflor är skornas haute coture här i Metropolen Byhålan. Ungefär som hemma, då. Fy f*n så fult, säger jag bara! Jag messade en kär vän som inte har så mycket till övers för dessa fotbeklädnader och kände sympatin strömma ut genom svars-sms:et. Ännu varmare sympati kände jag när jag gråtfärdig messade att jag var kissnödig, letade födelsedagskort till mamma, det regnade ute, jordgubbarna verkade vara slut i hela Byhålan och så om förmiddagens otur.

Hemma igen och jag hann precis in på toa. Mamma kom just innanför dörren efter att ha varit hos frissan. Det har slutat regna, jag får bara snälla sms hela tiden, jordgubbar köpte jag av en tjej som stod och sålde utanför Systemet. Jag tränar mig att tänka positivt, men idag är det svårt, mycket svårt.

Dessutom var det en närsynt unge med ett katt-namn som höll på att cykla på mig på vägen hem tre gånger och nyss gick en man med gula byxor förbi utanför fönstret. Förskräckligt! När det finns kläder i tjockis-svart!

I morgon åker vi till Uppsala, jag och mamma. På måndag fyller hon år och jag ska försöka fira henne efter bästa förmåga, men jag har blivit lovad ett samtal under den dan, ett samtal vars utgång jag inte är säker på… Jag lever i ett vacuum, jag orkar inte gråta mer, jag bara nickar luttrad och tänker

Jaha! Det var inte min tur den här gången heller.

Jag vet inte var eller ens när den här mardrömsresan slutar.