Ibland är ju livet som ett pussel, eller hur? Livspusslet… Hur många kämpar inte med det? I mitt liv handlar det just nu om att få några saknade bitar på plats. Och att få dem på plats handlar om att våga möta det som kan kännas svårt och jobbigt – men som i slutänden blir väldigt belönande.
I kväll var jag på ett litet möte med tre intressanta personer som har funnits i min närhet ett tag, men som jag inte lärt känna trots att åren har gått. Det är dumt! Jag måste verkligen sluta att se människor omkring mig som fiender – de kan faktiskt vara vänligt inställda också.
Ämnet var hett och jag tror att vi är så målinriktade att vi inte får några större problem att komma dithän vi vill. Nu gäller det också att få med oss fler på tåget. Många har ju som bekant
käft
men när det gäller är de tysta. Att människor är konflikträdda ser jag dagligen bevis på när jag möter fru Fisförnäm. Tror hon att jag ska bita henne om hon säger hej, eller vadå? Ja, ja, frun var ju tvungen att passera i afton och det var nästan så f*n tog mig i besittning och jag var SÅ på vippen att skrika
BU!!!
Men så mindes jag att jag var i sällskap med några vuxna personer och därmed tvungen att uppföra mig… vuxet…
Innan vi skildes åt i ösregnet fick vi med en passagerare på tåget. Det känns gott! Jag tror att bitarna en efter en kommer på plats.
Ringde Fästmön i kväll och var på betydligt bättre humör än på förmiddagen idag. Kände mig stärkt och uppiggad av mötet – liksom att få bekräftat att det inte bara är jag som är lite…
underlig
utan även andra. Det underlättar! Anna och barnen skulle just äta jordgubbar och glass. Det lät väldigt gott, men tyvärr har jag bara glass i frysen.
Jag har suttit vid pusslet i nästan tre timmar. En efter en kommer bitarna på plats, men det tar tid… Och det turkosa är inte bara en ful nyans utan j**ligt svårt att hitta fler nyanser i. Så här långt har jag emellertid kommit nu:
Ja några av de 1 500 bitarna är på plats, men det turkosa vattnet är svårt…
Anna har byggt en del på husen ovanför stranden, så jag ska inte ta åt mig all ära. Det kanske var dumt att braka igång med pusslet nu på sommaren, men ärligt talat ger det bra stunder när jag verkligen kan rensa hjärnan från allt annat.
I morgon tar jag nya tag och greppar telefonen. Och dammsugaren…
Gå till Toffelprofilen
se vänner som en tillgång , till att älta , ses över en fika skratta och ändå bättre om man kan gråta med dom .
Skulle gärna vila se att du sa BUUU åt personen i fråga ,men du kan väl be fästmön stå klar med kamera/mobilen, och förevigar det ögonblicket , så vi fick ett gott skratt 😉 när du skrämde BUUUU åt personen
Vänner är helt klart en tillgång, men jag tänker inte älta med dem, det gör jag på bloggen i stället!
Problemet är att Anna är hemma hos sig, jag hemma hos mig och jag har god lust att skrämmas NU! 😈
Jag kommer från ett bullrigt hem där vi sa som det var och redde ut konflikter när de dök och – och det viktigaste … DÅ VAR DET UTRETT och kom inte på tapeten igen. Som vuxen har jag också rett ut konflikter med folk … men jag har upptäckt att folk är oärliga när det gäller att ”nu är det glömt, nu går vi vidare!
Kramar
I mitt hem undvek vi konflikter – förutom min mamma som ofta spelade ut hela registret från martyr till ..? Att ta tag i konflikter, att våga säga som det är och vad jag tycker, är nåt jag har jobbat med och lärt mig som vuxen. Jag avskyr verkligen halvkvädna visor, jag vill ha raka rör. Det är skit att det finns så många som vågar prata bakom ryggen – men sen när det gäller står de inte för sina åsikter. Lika mycket skit som att folk är oärliga med det du skriver om, att konflikter är glömda.
Kram till dig!