Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 20 juni, 2011

Ibland är ju livet som ett pussel, eller hur? Livspusslet… Hur många kämpar inte med det? I mitt liv handlar det just nu om att få några saknade bitar på plats. Och att få dem på plats handlar om att våga möta det som kan kännas svårt och jobbigt – men som i slutänden blir väldigt belönande.

I kväll var jag på ett litet möte med tre intressanta personer som har funnits i min närhet ett tag, men som jag inte lärt känna trots att åren har gått. Det är dumt! Jag måste verkligen sluta att se människor omkring mig som fiender – de kan faktiskt vara vänligt inställda också.

Ämnet var hett och jag tror att vi är så målinriktade att vi inte får några större problem att komma dithän vi vill. Nu gäller det också att få med oss fler på tåget. Många har ju som bekant

käft

men när det gäller är de tysta. Att människor är konflikträdda ser jag dagligen bevis på när jag möter fru Fisförnäm. Tror hon att jag ska bita henne om hon säger hej, eller vadå? Ja, ja, frun var ju tvungen att passera i afton och det var nästan så f*n tog mig i besittning och jag var på vippen att skrika

BU!!!

Men så mindes jag att jag var i sällskap med några vuxna personer och därmed tvungen att uppföra mig… vuxet…

Innan vi skildes åt i ösregnet fick vi med en passagerare på tåget. Det känns gott! Jag tror att bitarna en efter en kommer på plats.

Ringde Fästmön i kväll och var på betydligt bättre humör än på förmiddagen idag. Kände mig stärkt och uppiggad av mötet – liksom att få bekräftat att det inte bara är jag som är lite…

underlig

utan även andra. Det underlättar! Anna och barnen skulle just äta jordgubbar och glass. Det lät väldigt gott, men tyvärr har jag bara glass i frysen.

Jag har suttit vid pusslet i nästan tre timmar. En efter en kommer bitarna på plats, men det tar tid… Och det turkosa är inte bara en ful nyans utan j**ligt svårt att hitta fler nyanser i. Så här långt har jag emellertid kommit nu:


Ja några av de 1 500 bitarna är på plats, men det turkosa vattnet är svårt…

                                                                                                                                                                  Anna har byggt en del på husen ovanför stranden, så jag ska inte ta åt mig all ära. Det kanske var dumt att braka igång med pusslet nu på sommaren, men ärligt talat ger det bra stunder när jag verkligen kan rensa hjärnan från allt annat.

I morgon tar jag nya tag och greppar telefonen. Och dammsugaren…

Read Full Post »

Dagen har passerat snabbt. Morgonens möte andades uppgivenhet från min sida. Nära att ge upp-känsla och nära till tårarna. Jag hatar att vara så svag! Men kanske berodde det på nattens cirka tre timmars sömn. Lite för lite, liksom. Jag är fullt medveten om att jag går på reserven – idag, i alla fall. Annars har värmen gett mig energi och jag har haft nånting liknande tillförsikt. Tills för ett par dar sen.


Värmen har gett mig energi.

                                                                                                                                                                Idag har det emellertid varit konstigt väder. Varmt och klibbigt ena stunden, för att sen fullkomligt vräka ner. Jag tillbringade några timmar mitt på dan med att telefonera med Fästmön samt jobba med mitt CV. Troligen blir jag kvar i stan till torsdag eftermiddag. Och CV:t har jag redan haft nytta av – har just, på anmodan, mejlat det till en intressant arbetsplats!

Mådde illa och kände mig yr och kallsvettig, men jag tog ändå några skurartag i badrummet och duschrummet/-toan. Bara för att känna att jag gör nåt med kroppen också – men även för att tänka! Behövde inhandla nåt till middag, så jag hasade över till Tokerian på eftermiddagen. Där höll jag på att springa på herr Deskmedul och hans arga fru, men jag lyckades väja i tid.

På gården träffade jag en dotter och jag var modig nog att fråga om läget. Jag har egentligen inga problem med att ställa de svåra frågorna! Det är en egenskap jag faktiskt gillar hos mig själv! Läget var inte så gravt som man skulle kunna tro, enligt dottern, men det kan ändå bli en del förändringar framöver av praktiska skäl. Så är det när man blir gammal. Jag bad henne framföra en hälsning!

Illamåendet ville inte gå över på eftermiddagen, så jag la mig ovanpå sängen och läste en stund. Slumrade till i hela 20 minuter och vaknade något piggare. Har just klämt i mig ett par kycklingchorizos med bröd. Magen reagerar direkt, tyvärr. Undras om jag har åkt på nån mindre välkommen bakterie…

Mamma ringde alldeles nyss. Hon hade satt in 2 500 kronor till mig idag – vilken snäll mamma, va?! Dessutom hade hon haft en trevlig eftermiddag tillsammans med en före detta granne som blev änka i höstas. Mamma lät riktigt glad – ja, inte åt att grannen blivit änka, men åt att få komma hemifrån. Jag tror att det är det hon behöver – stimulans och nån att prata med i vardagen om vanliga saker. Jag blev glad för hennes skull!

Nu laddar jag för dagens andra möte som är framskjutet något. Jag tror det krävs ett stort mått diplomati och smidighet, egenskaper som väl jag inte är så känd för… Men ämnet intresserar och engagerar mig och jag vill få ordning på torpet, så att säga. Förhoppningsvis kan det bli det genom modet att samverka, att nätverka för att nå målen.


Genom modet att nätverka kan man kanske nå målen.

                                                                                                                              Sammanfattningsvis: en inte helt bortkastad och misslyckad dag som jag trodde från början!

Read Full Post »

Svenska barn tycker att att de hjälper till hemma. Många ägnar minst en timma i veckan åt hushållsarbete. Detta visar resultaten av en undersökning bland        1 100 barn och unga i åldrarna 10 – 18 år som Statistiska Centralbyrån har gjort.

Det är vanligare att flickor hjälper till hemma än pojkar. Totalt anger 83 procent av flickorna och 79 procent av pojkarna att de ägnar minst en timme i veckan åt hushållsarbete. (OJ! Kors i taket! Mina kommentarer…)

Vad hjälper de till med då? Enligt egen utsago främst dukning och avdukning, bädda sin säng (hjälpa till med att bädda sin egen säng..?) och ta hand om disken. Utomhusarbete och att handla mat är det de unga hjälper till minst med.


Ett exempel på hur mycket små barn kan hjälpa till hemma.

                                                                                                                                                                  Var man bor tycks också ha betydelse. Unga som bor i storstad hjälper i mindre utsträckning till hemma än de som bor i en mindre kommun. Och barn till föräldrar som bor ihop hjälper till mer hemma än barn som bor hos ensamstående föräldrar. Lite märkligt, det sista, kan man tycka, eftersom en ensamstående förälder ju behöver mer hjälp än ett hushåll där man är två vuxna.

Även om många unga anser att de hjälper till hemma enligt den här undersökningen, tycker jag att en timma låter näst intill ingenting. Och vadå hjälpa till att bädda sin egen säng? Det är väl nåt man gör för sig själv… Jag tycker att barn och unga borde kunna hjälpa till mycket mer hemma, inte bara med dukning. Små jobb hemma som de flesta borde klara av är att gå ut med soporna, hjälpa till med småhandling, damma, dammsuga och liknande. Äldre och vuxna barn som bor hemma borde vara lika delaktiga i hemarbetet som mamma och/eller pappa. De borde kunna hjälpa till även med storstädning, tvätt, matlagning med mera. De flesta är fullt kapabla…

Read Full Post »

Det går bara inte. I natt är det stört omöjligt. Att sova, alltså. Inte blir det lättare för att jag vet att jag måste upp om fem timmar och iväg till ett viktigt möte. Jag lär se ut som ett levande lik. Om jag lever.


”He leadeth me beside the still waters…”

                                                                                                                                                                  Det är på natten de svartaste av svarta tankar kommer. Tankarna om att inte duga, att vara en belastning, att vara ett skämt kring fikabordet. Oron mal och jag ser ingen utväg. Det är fortfarande som om alla dörrar stängs, trots att jag erbjuder min kompetens gratis.

Jag har försökt somna till TV:n, men programmet var för läskigt. Jag har provat att läsa en bra bok och att läsa en tråkig. Inget funkar. Sömnen vill INTE infinna sig, endast de svarta tankarna.

Uppdaterat: Tittar på klockradions röda, digitala siffror 3:03. Måste ha dåsat till. Flyger upp klockan 3:51 – höger lilltånagel har fastnat i underlakanet. Klockan 4:09 kommer tidningsbudet. Klockan 7:07 vaknar jag. Jag lever.

Vart är jag på väg? Jag söker tröst i Davids psalm:

The Lord is my shepherd; I shall not want.
He maketh me to lie down in green pastures:
He leadeth me beside the still waters.
He restoreth my soul:
He leadeth me in the path of righteousness for his name’s sake.
Yea, though I walk through the valley of the shadow of death,
I will fear no evil: for thou art with me;
Thy rod and thy staff they comfort me.
Thour preparest a table before me in the presence of mine enemies:
Thou anoitest my head with oil; my cup runneth over.
Surely goodness and mercy shall follow me all the days of my life:
And I will dwell in the house of the Lord for ever.

Read Full Post »