Till bildoktorn!

I morse ringde jag Dyra Märkesverkstaden angående Clark Kents* gnissel och kärvande bakbroms. Ingen kunde ta mitt samtal när jag ringde, men efter cirka en och en halv timma blev jag uppringd av bildoktorn! Det ska bli skönt att få en expert som tittar och lyssnar på min gullplutt, för detta oljud måste åtgärdas. Sen gör ju en kärvande bakbroms att bränsleförbrukningen faktiskt ökar också. Och pengar har vi, som bekant inte så gott om, Clark och jag.

Min snygging!

                                                                                                                                                                  Clark ska till verkstaden på fredag. Då ska de kika och plocka isär och kanske smörja. Kolla om det eventuellt måste bytas nån del. Under dagen får jag ha en lånebil, tack och lov! Ibland är det faktiskt värt att vända sig till märkesverkstaden… Den här månaden fick jag ganska bra med pengar från a-kassan – för hela sex veckor. Gissar att de låg efter med två veckor. Och då följde ju inkomstförsäkringen med. Det blev nästan som en hel nettolön i mitt förra liv… Inte klokt, egentligen. Jag tjänade ju jättebra på den tiden…

Så ringde min snälla mamma på eftermiddagen och sa att om jag behöver får jag gå till hennes bank och plocka ut pengar från nåt av hennes konton för det har jag behörighet till! Fast det gör jag ju verkligen inte om det inte blir totalkris – och då skulle jag ju först prata med henne om det! Men det är skönt att veta att jag har ett litet, litet skyddsnät. För minsta lilla extrautgift känns ju tuff just nu.

Mitt möte med min egen bank härom veckan föll ju också bra ut och jag har sänkt lånekostnaderna med ungefär 2 000 kronor i månaden. Det tycker jag var väldigt bra gjort av en Toffla som inte alltid har så där jättemycket skinn på näsan som alla tror…

                                                                                                                                                                  *Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Mina skygga inneboende

Jag försökte i flera timmar ta några bilder på mina inneboende, men de är så skygga. Och inte vill jag gå för nära boet heller. Men jag kan berätta att det piper och gnisslar där inne! Dörren är som sagt ett glasspapper i folie.

Här är boet med glasspapper som dörr.

                                                                                                                                                         Lyckades till sist fånga en av föräldrarna med min tejpade mobilkamera. Den andra föräldern var mer orolig och vågade inte komma nära boet när jag satt där. Ledsen om jag skräms, dårå, men jag bodde faktiskt här först. Jag försöker visa föräldraparet att jag är snäll så jag har lagt ut några små ostbitar på räcket. Vi får se om de är borta i morgon.

Den modigaste av föräldrarna. Notera de små ostbitarna jag har lagt på kanten.

Read Full Post »

Tjuvlyssnat eller Inte kunnat undvika att höra

Rasande liten flicka, mellan två och tre år, till sin mamma:

Om mamma är dum mot mig är jag dum mot mamma!

Mamman svarar nåt ohörbart varpå den söta (ja, hon är verkligen söt!) lilla flickan vrålar:

Jävla idiot!

Mamman svarar:

Du FÅR inte bada mer, du ska komma in nu!

Flickan vrålar ÄNNU högre:

 Jävla gris!

Eh… Hade jag lyft in ungen pronto efter det första jävla om det var min, eller? JA!

Read Full Post »

Bloggar – sanna texter eller sensationella och kittlande?

Jag läser en av mina födelsedagsböcker. Det är en deckare av min favoritförfattare Helene Tursten. I boken förekommer en blogg som är väldigt hatisk mot bokens huvudperson, en polis. Det får mig att fundera lite över vad bloggar är egentligen.

Polisen Irene Huss läser i vanliga fall inte bloggar. Men hon vet

[…] att bloggar överlever enligt devisen att det som skrivs inte behöver vara sant, bara det är sensationellt och kittlande. Då fortsätter folk att läsa. […]

Jag kan inte hjälpa det men jag irriterar mig lite på detta synsätt – och hoppas att det inte är författarens utan romanfigurens!

Delvis kan jag hålla med citatet. Det som skrivs i bloggar behöver inte vara sant. Det är ju ens subjektiva uppfattning som kommer ut i form av ord i inlägg. Mina åsikter. De behöver ju inte vara sanna. Däremot är det viktigt att faktauppgifter är sanna! Jag tackar till exempel signaturen Hallå? för att h*n uppmärksammade mig på att jag skrivit miljoner i ett inlägg när det faktiskt handlade om miljarder… En viss skillnad. Och rätt ska vara rätt! Klantigt och slarvigt av mig!

Men vid ett annat tillfälle blev jag anklagad för att jag sladdrar och kommer med falsk information kring ett evenemang. Bara det att hade Sven läst ordentligt – och kanske inte smygläst på arbetstid? – så hade han noterat inläggets datum under rubriken och på så vis förstått att inlägget handlade om FÖREGÅENDE års evenemang…

Jag försöker vara sann och ärlig och återge fakta korrekt. Men det klart att jag misslyckas ibland, jag är inte ofelbar. Och mina åsikter är som sagt mina subjektiva åsikter, inte faktiska sanningar.

Åter till synen på bloggandet i min deckare! Här är en blogg vars enda syfte är att bedriva en hatkampanj mot framför allt bokens huvudperson polisen Irene Huss. Hon namnges också och så berättar bloggaren SIN version av ett antal händelser. Denna version stämmer inte överens med Irene Huss version. Men självklart kommenterar hon inte, hon bara läser eftersom bloggen förekommer i en utredning. Däremot kommenterar många ANDRA personer inläggen och stämningen som piskas upp blir brinnande hatisk. Bloggaren skriker efter

hämd!

Ja, hon kan inte stava så bra heller. Ett typiskt tecken på en bloggare?

Om jag skulle ha läst några såna inlägg skulle min första invändning vara:

Det är aldrig ens fel att två träter.

Men det är bloggarens åsikter och som sådana måste jag respektera dem. Däremot hade jag inte fortsatt att läsa eftersom där uppmanas till våld och död.

Jag blir liiite fundersam när jag läser om Irene Huss syn på bloggare i den här boken, men jag hoppas som sagt att det är den fiktiva romanfigurens syn, inte författarens. För den känns lite… förlegad..? Jag har bloggat i ungefär två år och inte 17 har jag överlevt som bloggare för att det jag har skrivit om har varit

[…] sensationellt och kittlande […]

Jag har skrivit om min vardag, mestadels, och den är verkligen inte alls särskilt spännande. Den är min vardag, kort och gott. Förutom om min vardag skriver jag om sånt som intresserar mig och roar mig. Humorn är ett verktyg att hantera vardagen när den blir för svår. För min vardag är ibland svår snarare än… sensationell.

Hot ägnar jag mig inte åt. Det klart att jag kan tycka att vissa människor är puckon, men det tycker många om mig också. Och jag skriver för det mesta inte ut namnen på dem jag inte gillar – om det inte är så att de på nåt vis är offentliga personer och att deras berättelser förekommer i media eller nyhetsdebatter. Mina åsikter är ju trots allt ändå bara mina åsikter och inte sanningar.  Att skriva att nån borde dö för sina handlingar eller åsikters skull är nåt jag ALDRIG skulle göra!

När jag läser andras bloggar tar jag det som skrivs för bloggarnas åsikter, inte sanningar. Ibland håller jag med, ibland inte. Jag läser/följer bara bloggar som intresserar mig – varför skulle jag läsa det jag tycker är ointressant? Hur läser du min blogg??? (Nu darrar jag av nervositet.) Och varför läser du min blogg?

                                                                                                                                                                    PS Jag har blockerat en enda kommentator som uttalade sig väldigt hätskt och gick till personangrepp mot övriga kommentorer i en debatt här på bloggen. Och jag har inte publicerat kommentarer som varit hatiska mot homosexuella eller haft ett rasistiskt innehåll, till exempel. Även jag har vissa gränser för yttrandefriheten. Men det är ju faktiskt MIN blogg och JAG som bestämmer dess spelregler!

Read Full Post »

Hur har du det med de och dem?

För några dar sen skrev språkkonsulten Ylva Byrman om de och dem på sin blogg på Svenska Dagbladet. Hon menar att den som har svårt att skilja på de och dem antingen bör använda dom rakt av eller de i de (!) fall man är osäker. Hon följer där Språkrådets förre chefs förslag. Skälen till att man bör använda dom eller de är främst två, enligt Ylva Byrman:

[…] För det första är de statistiskt smart, för i nio av tio fall är de rätt och dem fel. För det andra stör ett felaktigt använt dem mer än ett felaktigt använt de. […]

Ja, det kan ju vara nog så goda skäl, men frågan är om de räcker. Ylva Byrman fick ett antal kommentarer från läsare som antingen talar för ett generellt införande av dom eller läsare som tycker att hon har helt fel och vill fortsätta att använda de och dem. Många var upprörda.

Klart är att det är svårt med de och dem och användningen av dessa. Och en utbredd fördom är att den som använder dom rakt över är okunnig. Det är alltså inte bara ett språkligt ”problem” utan även ett ”socialt”. Ylva Byrman tycker i ett senare blogginlägg att vi inte är riktigt redo för att använda dom rakt av. Det blir vi först när media och litteraturen använder det.

Ylva Bryman drar också paralleller till dej, mej och sej:

[…] På 60- och 70-talet verkade det rimligt att tro att formerna mej, dej och sej skulle ha trängt ut mig, dig och sig inom ett par decennier. Men 2011 kan vi konstatera att mig, dig och sig fortfarande lever i all välmåga, medan mej, dej och sej för en rätt marginaliserad tillvaro. […]

Hon konstaterar att såväl språkbrukarna som språkutvecklingen är oförutsägbara..

Personligen tycker jag att språket utarmas genom att man inför dom. Det handlar mycket om ackusativ och dativ… Och jag skriver själv aldrig dom, mej, dej eller sej. Men kanske är jag bara konservativ..? Hur gör du???

Här kan du testa om du kan skilja på de och dem! Jag hade bara sex rätt av tio, för jag vägrar gå med på att båda formerna kan användas ibland!

Read Full Post »

Grattis till miljonerna!

Grattis ni tre miljoner svenskar som snart får 20 miljoner miljarder spänn att dela på! I år får nämligen så många så mycket före midsommar. Det gäller er som har deklarerat via internet, sms, app eller telefon. Övriga får vänta till mitten av augusti, september eller december. Och naturligtvis gäller det bara er som får återbäring.

Många välkomnar självklart skatteåterbäringen! Tidigare har man använt dem till att resa, nu stoppar allt fler skatteåterbäringen i ”hål” som finns i ekonomin. Antalet fattiga barnfamiljer har ökat i vårt land till 15 procent. Det handlar om ungefär 220 000 barn som lever i fattigdom.

Vi är många som skulle behöva en Karl-Bertil just nu.

                                                                                                                                                             Själv har jag ingen inkomst att tala om, men skatta får jag göra en ändå. Det är lika logiskt som att jag varje månad måste betala en avgift till a-kassan – samtidigt som a-kassan betalar ut ersättning till mig. Restskatten på 109 kronor har jag emellertid betalat redan. Visst är det lite intressant? Jag menar att jag får restskatt trots att jag inte har nån direkt inkomst?

Men nej då, jag är inte ett dugg avundsjuk på er, tre miljoner svenskar som får dela på 20 miljoner miljarder kronor. Inte alls. Eller… bara lite, dårå… Karl-Bertil Jonsson, kan du komma ett tag..?

Read Full Post »

Svensken vill ha brev på lådan, inte elektroniskt

En undersökning som Posten (jorå, den finns fortfarande – på nätet, i alla fall…) visar att de flesta svenskar, fyra av fem, vill ha viktiga brev via snigelposten, alltså i brevlådan, inte elektroniskt.

Ett brev i pappersform med kungen som helgon på fick jag en gång.

                                                                                                                                                                    Till pappersbrevets fördel talar att det är överskådligt och lättöppnat – man behöver inte starta nån dator eller logga in. Ofta vill man sitta i lugn och ro och läsa sin post när man har kommit hem från arbetet (det gäller ju alltså dem som arbetar, dårå, inte andra losers). Och det är VIKTIGA brev som räkningar, deklarationen och liknande som vi vill ha i pappersform.

Pappersbrevet är vanligare i Sverige än i övriga Europa, men det tappar mark. Mer än 80 procent av dem som har tillgång till internet betalar sina räkningar via nätet. Det är fler och fler som vill ha räkningarna digitalt.

Jag är nog benägen att hålla med. Jag gillar att få räkningarna i pappersform, för jag sorterar in dem i pärmar sen när de är betalda och det gör ekonomin och annat viktigt mer överskådligt för mig. Men jag har några autogiron där jag även får en pappersfaktura och några där jag får sms-avisering. E-faktura tycker jag är mindre bra. Då krävs det inloggning på banken för att kolla då och då för det är ju inte alltid man vet när räkningarna kommer. En del räkningar kommer ju inte i slutet av månaden. Deklarationen vill jag också ha i pappersform även om jag sen deklarerar via sms eller med e-legitimation.

Hur vill du ha viktig post???

Read Full Post »

Tjo, va det är livat i holken… Eller Gnissel

Det gnisslar. Det gnisslar överallt, runt omkring mig. Det är inte bara Clark Kent* som gnisslar. För övrigt har jag ringt hans doktor** nu, men det var massor av folk på tur så jag ska bli uppringd.

Om en stund…

Så är det alltid när man ringer doktorn, eller hur? Gäller visst såväl vanliga doktorn som bildoktorn. 

Det är alltid folk på tur när man ringer doktorn – oavsett om det är vanliga doktorn eller bildoktorn.

                                                                                                                                                                  Men jag orkar inte försöka jaga Mekar-Bruden, hon ringer ju aldrig tillbaka. Så då får det vara. Tofflan krusar ingen! Är jag inte önskvärd, så är jag inte. Accepterat! Jag behöver inte heller nån ursäkt för att hon inte hörde av sig som hon lovat den där fredagen när hon skulle lyssna på bilen. Jag fattar. Jag uppfattas som en loser. Tur att jag är SKIIIT-RIIIK så att jag kan söka hjälp hos stället där jag brukar göra service på bilen en gång om året. Bara det att jag ÄR inte ens skit-rik – med ett i på varje ställe…

Jag har ingen holk, men jag kan se ut som en holk i ansiktet ibland när jag är förvånad. Och förvånad blev jag igår eftermiddag när jag satt på ballen*** här hemma en liten stund innan jag skulle hämta Fästmön från jobbet. Jag fick som vanligt påhälsning av min pappa talgoxe. Bara det att jag insåg att de var två. OCH… TADAM! De flög in i ett yttepyttehål mellan balkongväggen och fasadteglet. Och från det lilla, lilla hålet hördes… SMÅKVITTTER! Så nu har jag alltså fått en inneboende familj! Jag är förstås skitnyfiken, men vill inte störa. Ska försöka ta en bild vid tillfälle, fast jag kan ju inte gå alldeles inpå deras ”dörröppning”, då kanske jag skrämmer dem.

Den här bilden har jag lånat.

                                                                                                                                                              Talgoxar är så häftiga, trots att de är gula. Jag menar gult är ju, som bekant fult. Men talgoxar går att få alldeles tama, så tama att de kan äta ur ens hand. Det gjorde vi ofta hemma i trädgården hos mamma och pappa! Här i min bostadsrättsförening finns det regler som säger att man inte får mata fåglar från sin balle. Dessa regler har jag brutit nu. Häromdan fick talgoxen – ja, jag trodde ju att det var en enda – några ostbitar. Jag försökte få den att komma och ta bitarna ur min hand, men det vågade den inte. Förstår ju nu att den var livrädd eftersom den har ungar! I vart fall la jag bitarna på balkongräcket och det tog inte lång stund förrän de var borta. Men jag ska träna pippina igen, det ska jag. På den här sidan kan du läsa mer om talgoxar och dessutom lyssna på dess olika läten!

I morse var det redan 20 grader varmt vid sju-tiden när Anna väckte mig med en gnisslande garderobsdörr. (Antar att det vara straffet för Mary Poppins-filmen, men jag tycker att hon är så söt, där hon sitter och håller parasollet som ska skydda mig mot solen.) Elias fick shorts på sig till skolan idag och Anna åkte i shorts och linne till jobbet. Sen måste hon ju byta om till byxa och skjorta, stackarn! Det lär inte vara skönt att jobba idag…

Hoppas nu verkstan ringer tillbaka snart, den där stunden känns lite lång, kan jag tycka… Får väl göra ett nytt försök själv senare om inget händer. Dum som jag var lämnade jag bara fasta telefonnumret. Skulle behöva traska över till Tokerian och inhandla lite förnödenheter.

Ska annars förbereda en del inför mötet i morgon bitti och sen har jag lite hemma-fix att göra. En husmor är aldrig ledig, liksom. *skrockar* Men i natt stannar jag kvar här och sussar, Himlen får vänta på mig nån dag. Fast om Clark inte ska till doktorn akut idag kanske jag svänger förbi Annas jobb och skjutsar hem henne och Elias. Den här värmen är tryckande och det är en bra bit för dem att gå från skolan till Himlen.

PS Mina inneboende har ett glasspapper till dörr! Så gulligt!

                                                                                                                                                                *Clark Kent = min gnisslande bil-man
**hans doktor = dyra märkesverkstan
***ballen = balkongen

Read Full Post »