Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 20 maj, 2011

En bok som börjar med en allt annat än underbar bakfylla. Droger. Sex. Och så ett handfat som brakar. Kan det vara litteratur, det? Jag har just läst Maria Engelwinges debutroman En SHOT till tack, tillsänd mig av författaren själv. TACK!


Litteratur!

                                                                                                                                                                    I den här boken träffar vi Tanya, Emma, Patrik, Chrissa med flera. Ett ungt kompisgägng som gillar att partaja på Gotland där de bor. Sex, droger och fest, det är livet. Men en dag ändrar sig allting – för dem alla. Tanya vågar, Emma testar, Patrik frigör sig och Chrissa… tja, hon drar kanske nitlotten i gänget. Eller ändå inte.

Debutromaner är alltid fulla av för mycket. Liiite så kan jag känna med den här boken också. Och lite svårt har jag för dess persongalleri som jag ibland finner alltför typaktigt generaliserade. (Dessutom känner jag mig kanske inte riktigt som rätt målgrupp. Jag skulle gärna sätta den i händerna på äldsta bonusdottern, tror åldern är mer rätt där.)

Men… Maria Engelwinge KLARAR av att ro den här skutan boken i hamn! Hon klarar av att göra personerna levande bland annat för att de visar sina svagheter och sina allra största fulheter. Dessutom är hennes språk enkelt utan att vara torftigt. Kort sagt: Maria Engelwinge kan skriva böcker.

Det är mycket sex i det här gänget. Sexskildringarna i boken är många. Men de är bra – trots att de är heterosexuella i det stora hela! 😉

Nej, Maria Engelwinge! Nu får du baske mig sätta fart och skriva klart bok nummer två! Den vill jag nämligen läsa för det att jag tror att den blir det storverk jag är säker på att du skriver nån gång i ditt liv. Till dess får du nöja dig med näst bästa betyg, fyra tofflor av fem.

Read Full Post »

Klassåterträffar… Vem har inte gjort misstaget att delta i såna? Jag menar, vad har man för utbyte av att till exempel träffa folk man kanske tvingats dela klassrum med under nio år? Nu när man är vuxen kan man tack och lov välja. Visst, jag träffar en eller två av dessa gamlingar, men det är personer jag gillar att prata med idag. Och vi sitter INTE och pratar en massa minnen.

Den sista återträffen jag var på var för just högstadiet. Jag tror aldrig att jag har varit så arg som när jag gick därifrån! (Idag kan jag skratta åt eländet, men då…) För det första hade jag tvingats ha en urtråkig människa bredvid mig. En människa som jag varken gillade då eller senare. En människa som då för tiden var expert på att tala om hur barnslig jag var. En människa som blev tant redan när vi var 13… Sånt var jobbigt. Då. Vid klassåterträffen hade h*n lagt sig till med att tala som en riktigt vuxen. Typ pensionär. Nej fy, vi hade inget gemensamt! Men jag höll god min!..


Jag tvingades sitta bredvid en urtråkig människa som var tant redan när vi var 13…

                                                                                                                                                              För det andra satt en snubbe och retade gallfeber på mig genom att hela tiden fälla cyniska kommentarer. Jag blev så arg att jag –  i tanken – hotade honom med en smäll om han inte höll käften. (Jag gick därifrån. Jag slåss nämligen aldrig annat än verbalt. Jag är en fridens person. Eller nåja…)

För det tredje blev jag antastad (!) av en man, en före detta klasskompis, vars fru låg på BB samma kväll och skulle föda deras andra barn. Jag menar, hur puckad får man vara om man går på klassåterträff i stället för att vara med sin födande fru? Och hur blåst är man om man som man (!) stöter på en flata..?

Sen gick jag hem till mamma och pappa och tog en whisky med den senare.

Därför, elak som jag är, kan jag inte låta bli att fnissa lite när jag läser om en klassträff som var en bluff. En kvinna lurade sina gamla klasspolare att det skulle vara klassåterträff. Hon lyckades få 15 av dem att betala henne närmare 6 000 kronor. Pengar som hon behöll själv och gjorde nåt förhoppningsvis roligare för. Fast sen åkte hon väl dit, gissar jag. Ja, ja… Men tanken var… rätt god… 😉

Read Full Post »

Bara en bok kvar att sälja! Den ville jag INTE byta bort på Bokbytardagen eftersom det är lite samlarvärde i den. Jag råkade få en dublett av denna, men har kollat med givaren att det är OK att jag säljer den vidare till nån som får glädje av den.


En inbunden Maria Lang i fint skick!

                                                                                                                                                        Intresserad? Kommentera det här inlägget eller mejla mig på tofflan(snabel-a)home.se

Read Full Post »

Min fredag är bara i paus i skrivande stund. Hela dagen består av möten av olika slag. Möten med människor kring vitt skilda ämnen. Stundom med mjukvara som mig själv i fokus, andra stunder med ren hårdvara av metall. Jag börjar känna mig som en kameleont. Nu har jag emellertid ingen bild på nån kameleont i mitt bildarkiv, så jag serverar dig denna trappa som jag en gång fick av vännen Kloppan. Trappan symboliserar vägen genom livet. Att vägen går uppåt, men att den är minst sagt brokig till färgen…


Vägen går uppåt i livet, men färgerna är brokiga.

                                                                                                                                                            Dagens första möte blev alldeles för långt och tog nästan hela förmiddagen i anspråk. Jag skäms, men det är faktiskt inte så att jag älskar att tala om mig själv. Tvärtom. Och det var bland annat kring detta jag fick ypperlig guidning. Ibland är det fantastiskt att få en helt ny persons ögon fästa på ens person! Man ser sig själv med nya brillor, liksom.

Tiden fram till nästa möte blev för kort för att åka hem och äta frukost (!), så jag skuttade upp till min vän Greken. Där blev det kaffe och ostfralla och en stund med Maria Engelwinge. Eller hennes bok, alltså, En SHOT till tack. Passade på att ha lite sms-kontakt med Fästmön, som lämpligt hade en kort rast just då. Annars var det svårt att koncentrera sig eftersom en trio megafoner* trodde att de var ensamma på uteserveringen. Mannen lät för övrigt som grodan Kermit fast på svenska, barnet lät som om det druckit för mycket whisky och dessutom hade det svårt att säga R (det blev J i stället). Kvinnan var bara allmänt pratsam. Mannen undervisade barnet, som var runt tio år, i ämnet tårtgafflar. Det blir SVÅRT att läsa under såna förhållanden…

Trions besök blev emellertid ganska kortvarigt och min vän Greken tog plats i soffan bredvid mig för att språka en stund. Han satt upptagen i ett möte med en säljare när jag gjorde entré på soldäcket och jag flinade lite i smyg när jag lyssnade till den enes ivriga, smattrande, inlärda jargong och den andres mer laid back och avmätta svar. Vi fick en liten stunds samtal i alla fall och hann avhandla såväl renoveringar som barnsliga vuxna.

På väg till lunchmötet skuttade jag ner på Celsiusbokhandeln i Fenixhuset. Där hade man bland annat dukat upp ett fint och imponerande bord av Uppsalaförfattare. Trevligt! Fast jag undrade var Elsie Johansson var. Men hennes böcker kanske hade sålt slut??? Jag svischade in och ut innan jag sprang in och köpte tuggummi hos en TREVLIG Pressbyråhandlare på S:t Persgatan (till skillnad från Pressbyrån på Stora Torget där man helst vill slippa kunder som vill betala kontant…).

Lunchmötet blev ett vänskapsmöte mellan två vuxna som en gång har jobbat tillsammans. Vi avhandlade lite jobb, ganska mycket kärlekar, en del vänskapsband, något om kollegor och före detta kollegor, svek snuddade vi vid, sjukdomar, pengar, åldersfixering –  ja, vi undvek inte alls samtalsämnen som är tabu! Samtidigt bekände vi båda en del färg och när det var avklarat kände jag bara en stor värme. Jag fick en dessutom en bok och du som känner mig vet ju att böcker är det finaste nån kan ge mig. Tack, ”tant” K! Jag vill gärna träffa dig snart och dricka för mycket vin med dig! Och boken recenserar jag förstås här på bloggen efter läsning!


Fyra berättelser som naturligtvis efter läsning recenseras på en blogg nära dig!

                                                                                                                                                                 Ett möte återstår idag innan Anna och jag kan ta fredag. Anna är i skrivande stund på väg ner till stan för att träffa den blivande studentskan. Till kvällen tänkte jag servera sill och potatis tillsammans med var sin kall öl och en eller två små klara**. Jag gissar att vi lär behöva denna näring MYCKET.

Mitt liv som kameleont har börjat. Jag har känt mig bekväm i alla roller idag. Även om jag alltid är densamma i alla möten är det olika sidor som träder fram tydligare. Till eftermiddagsmötet blir det kundens. Och nästa fredag ska jag träffa ett företag där jag kanske får tillfälle att känna mig… ung. GAH! Denna åldersfixering!

                                                                                                                                                                    *en trio megafoner = tre personer som pratade urhögt, som om de var ensamma på planeten
**en eller två små klara = en eller två snapsar.

Read Full Post »