Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 16 maj, 2011

Solen?

Nej inte klockan 21.50 på kvällen. Månen!


Fotad genom sovrumsfönstret, bilden är oskarp men månen är rätt skarp i kväll!

Read Full Post »

Läste nyss ett mest roligt och liiite tragiskt inlägg hos den kära Fru Hatt om glömska. Det fick mig naturligtvis att ingående studera mig själv. Och jahadå! Självklart är även jag glömsk!

Exempel på saker jag glömmer:

  • Tänder lampan i ett rum för att jag ska snart ska återvända dit. Återvänder om tre timmar och undrar WTF* lamphelv***n lyser för!
  • Köper en STOR bunt kopieringspapper till skrivaren. Sen hittar jag en lika STOR bunt i arbetsrummet. Himla bra – NOT! – när man inte har så gott om pengar.
  • TROR att jag informerar mamma om nåt, när jag i själva verket informerar Fästmön. Och blir ARG när den oinformerade inte har kommit ihåg vad jag sa…
  • Frågar ett av barnen om vad h*n läser för bok just nu. Bara för att mindre än en timma senare ställa samma fråga igen.
  • Skriver ett mejl till En Viktig Person. Dagen därpå skriver jag ett mejl med liknande innehåll – till SAMMA Viktiga Person. Jag inser det dock i tid och skickar inte iväg mejl nummer två…
  • Går in till ett av barnen och anklagar det för att ha stulit… en skärbräda.
  • Viktiga saker ska förvaras på viktiga ställen. Frågan är bara… var… Och då ska vi inte tala om lösenord… Herreminje, jag kommer inte ihåg ett enda utan måste ständigt och jämt be om nya!
  • Vad åt jag till middag igår? Hur var det nu jag ställde om klockan på micron? Vad har jag för färg på trosorna idag? Var f*n har personalen på Tokerian GÖMT chilibågarna????????????????

Alltså, jag kan verkligen bli galen på mig själv! Och skäms som en hund eftersom jag ofta anklagar Nån. Denna Nån har jag personligen aldrig träffat, vilket naturligtvis gör skuldbeläggandet lättare – jag har ju ingen känslomässig bindning till Nån. Eh eller..?

Jag minns (!) när jag skrattade åt min lilla farmor när hon försökte muta en polis med en banan. Hon sa, på sjungande finlandssvenska:

Vill poliiisen haaa en banaaan?..

Men jag skrattar så lagom när jag inte kommer ihåg anekdoten knuten till polisen och bananen…


Jag undrar om polisen ville ha en banan och varför…

                                                                                                                                                            Nej, nu ska jag resa på mig och…

  • gå på toa?
  • se på TV?
  • ringa en vän?
  • gå ut med soporna?
  • åka och hälsa på nån???

                                                                                                                                                   *WTF = What The Fuck

Read Full Post »

På torsdag, den 19 maj, är det Den Stora Bokbytardagen för tredje gången runt om i Sverige – och även på en del platser utomlands. Och naturligtvis också i Uppsala. Man tar helt enkelt med sig en eller flera böcker som man vill byta mot några andra! Inga pengar inblandade. Man bär boken/böckerna man vill byta med sig, synligt till en bestämd plats och så kan man byta med andra om där finns nåt av intresse.

Var? På parkeringsplatsen vid Antikvariatet Uppslaget, i hörnet Botvidsgatan — Hjalmar Brantingsgatan.

När? Torsdagen den 19 maj klockan 16 — 18.

Källa: Upsala Nya Tidning


Kanske kan gräva fram nåt jag vill byta…

Read Full Post »

I morgon tar jag till nya grepp här på bloggen! Då får du stifta bekantskap med min allra första gästbloggare, författaren Maria Engelwinge. Vad Maria ska skriva om håller vi än så länge dolt i dunkel.

Men en författare som låter huvudpersonen Tanya i debutromanen En SHOT till tack inleda boken med att vakna extremt fyllsjuk på ett hotellrum hos en tatuerad kille utan att ha en aning om hur hon hamnade där låter väl minst sagt… intressant och spännande?! (Ja, jag vet, det känns som fel ord, men ååå vad jag ser fram emot läsningen – än så länge har jag bara läst första kapitlet!)


En bok som inleds med en otroligt fyllsjuk huvudperson…

Read Full Post »

En bok som är en sorts kärlekshistoria från början till slut. Men den slutar förstås med döden, som alla vackra kärlekshistorier. Samtidigt är Patti Smiths bok Just kids en enda lång hyllning till konstnären och fotografen Robert Mapplethorpe. En underbar hyllning.


En kärlekshistoria och en hyllning.

                                                                                                                                                            Patti Smith och Robert Mapplethorpe var bara ungar, just kids, när deras stigar korsades. De inleder en kärlekshistoria, som trots att den inte alltid är fysisk genom resans gång, är livslång. Det här är Patti Smiths bok om resan och det liv de två delade nästan symbiotiskt.

För mig är Patti Smith främst artist och Robert Mapplethorpe fotograf. Men egentligen var de bredare konstnärer än så, båda två. Vi får i boken bland annat uppleva hur Robert tillverkar halsband i smått, men också gör stora installationer. De första fotograferingarna gör han med en polaroidkamera.

Så småningom övergår deras fysiska kärlekshistoria i en mer platonisk. Robert har upptäckt att han är bög. Denna upptäckt och denna del av deras liv känns lite för snabbt skildrad i boken. Snabbt tecknad är också Patti Smiths egen resa från jobbet i bokhandeln till framgångarna på musikscenen. Jag hade gärna läst mer om båda!

Snabbt flimrar också dåtidens, 1960- och 1970-talens, kändisar förbi såsom Jimi Hendrix, Janis Joplin, Andy Warhol, för att nämna några.

Hur som helst, det här är en vacker bok och Patti Smith kan utan tvekan verkligen sätta även författare på sitt visitkort! Jag älskade att läsa den här boken, älskade hennes raka språk. Nu har jag förstås blivit nyfiken på hennes lyrik, så det kanske blir nästa steg. För övrigt glädjer jag mig åt att hon nyligen blivit utsedd till årets Polarpristagare, ett svenskt pris.

Tack, Bokoholisten, för ”presentkortet” som gjorde det möjligt för mig att köpa och läsa den här underbara boken! Högt betyg!

                                                                                                                                            Avslutningsvis, Patti Smiths Memorial song:

Little emerald bird
Wants to fly away
If I cup my hand
Could I make him stay

Little emerald soul
Little emerald eye
Little emerald soul
Must you say good-bye

All the things
That we pursue
Allt that we dream
Are composed
As nature knew
In feather green

Little emerald bird
As you light afar
It is true I heard
God is where you are
Little emerald soul
Little emerald eye
Little emerald bird
We must say good-bye

Read Full Post »

Kanske jag skulle ha skrivit GrundMANI klart! i rubriken! För mani borde var pluralformen av manus. Det är ju latin, manus betyder hand. Och för hand har jag nu skrivit ett enminutersanförande och ett treminutersanförande. Bara det att enminutersanförandet tenderar att bli en halv minut och treminuters snarare bortemot fyra minuter långt…

NEJ! JAG ÄR INGET BRA PÅ ATT PRATA! (Inte om mig själv, i alla fall…)

Det blir en tur ut i regnet och kolla om jag kan bli lite inspirerad på Tokerian. Kanske får skratta lite åt några tokar, om inte annat åt mig själv (jag kategoriserar Petite Moi som Den Största av alla Tokar på Tokerian!). Jag lär antagligen traska omkring bland bröna (!) och prata för mig själv om kommunikation, funktionshinder, politiskt styrd organisation och att ligga steget före.


”… traska omkring bland bröna och prata för mig själv…”

Read Full Post »

Det var svårt att komma till ro igår kväll. Hade haft allt för mycket på gång under söndagen  för att kunna slappna av. Klockan var 4:19 när jag låg i sängen och lyssnade till regnet som smattrade på taket. Det fyllde mig med ro och jag kunde slutligen somna. För att bli väckt knappt fyra timmar senare av att nån kastade omkring boccia-klot, åtföljt av sedvanliga illvrål. Nej, man får inte klaga på vissa individer när man bor i flerfamiljshus, jag KONSTATERAR bara fakta.


Ibland blir jag lite trött.

                                                                                                                                                         Efter att jag hade blivit väckt låg jag och funderade på en parallell historia. Det slog mig att det kunde vara min, men det är den inte riktigt. Den handlar om en vän som jag idag inte längre har nån regelbunden kontakt med. Jag har ändrat lite så att det inte ska gå att identifiera henne.

När jag lärde känna henne hade hon brutit upp från en villatillvaro med man och barn. Bodde inneboende. Odlade ett intresse som delvis gav en inkomst, men var utbildad inom en teknisk bransch. Brist på jobb. Jobbade på en stormarknad. Vantrivdes. Men gjorde andra saker i livet som var värda mer än att stimulerande och välbetalt jobb. Efter ett antal flyttar hamnade hon åter i en villa. Med trädgård. Tills det körde ihop sig igen och hon träffade sin stora kärlek. En kärlek som dumpade henne på det grymmaste sätt. Hon började dricka, missköta sitt jobb, blev till slut av med det eftersom hon var så opålitlig. Hon bodde i en liten etta med kokvrå utanför stan.

Nånstans ryckte nån upp henne och hon beslutade sig för att pröva lyckan i Kungliga Hufvudstaden. Flyttade dit där den nya kärleken fanns. Lyckades få vikariat där hon äntligen fick användning för sin tekniska utbildning. Tills det tog stopp. Då var hon 50 år fyllda. Vart hon än vände sig i Stan var dörrarna stängda. Därför satte hon sig på skolbänken och utbildade sig till ett bristyrke med oregelbundna arbetstider och dåligt betalt. Hon fick jobb inom det nya. Det var för tufft. I storstaden är det helt enkelt för tufft att jobba inom vissa yrken. Många hot och våld och rån.

Beslutade sig för att flytta till Brukshålan där ena barnet med familj bodde. Fick jobb och fin lägenhet och en massa nya vänner. Ja, för hon är väldigt social som jag minns henne och har lätt att bli bekant med människor. Barnet med familj flyttade så småningom tillbaka till Uppsala. Men min gamla vän blev kvar i Brukshålan. Och så vitt jag kan förstå sitter hon där än, under sin korkek, och hon är såå lycklig…


”… och hon är såå lycklig…”

                                                                                                                                                             Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med den här berättelsen, mer än att jag vill ingjuta lite hopp i mig själv. Det finns de som har överlevt värre scenario än jag. De som lever och har arbete och en tillvaro de trivs med. Jag är lyckligt lottad för jag har en älskad i mitt liv och jag har en mamma som bryr sig och stöttar. Det är en bra grund. De osäkra korten är är jobb och bostad. Men jag tänker att, kunde min gamla vän fixa sitt liv så borde jag kunna. Jag är ju dessutom som måttlig med alkoholen, eftersom jag vill ha en klar hjärna.

Jag borde ringa henne. Ringa och kanske bli peppad av hennes röst, höra hur hon har det nu.

↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔

Idag är det två år sen jag började blogga. Två år har gått sen jag skrev här första gången. Åren går… Tack, Anna, för att du gav mig detta!

Read Full Post »

Older Posts »