Till dig som förstörde mitt liv

Nej, jag ska aldrig tacka dig för det du gjorde, trots att du sa att jag skulle göra det. Jag har ångrat att jag inte lyssnade på den där maginstinkten som kände vid vår första yrkesmässiga dialog. Den gången när du sa att

Jag vet hur du lever och det är OK!

Jag hajade till, reagerade starkt inuti. Tog kontakt med en pålitlig källa – trodde jag. Du fick fina vitsord och jag tolkade därför dina ord som omsorg.

Jag har ångrat att jag lät dig komma in under mitt skinn. Att du fick mig att tro att jag var värdefull så att jag sen inte var nån som helst match för dig att peta omkull mig när jag var sjuk och svag av sorg.

Du har inte bara förstört mitt liv, du har förstört för min familj – för den jag hade kunnat vara  för min älskade och hennes barn, för min gamla mamma. Jag är en Ingen nu. En paria. Och det du har gjort kan jag aldrig förlåta dig. Detta var den fyrahundranittioförsta gången du skadade mig.

Berättelsen om dig och det du gjorde ska bli spridd. Allt ska visas öppet. Sen kan du ju se hur mycket glädje du får av dina miljoner, för nånstans vill jag tro att du har ett litet, litet samvete. Ett samvete i vilket det händer nånting litet, åtminstone när du – och den som vill – öppet kan läsa om det du gjort.

Det handlar inte om hämnd. Jag kan inte glädjas åt din eventuella vånda – jag är inte ens säker på att du kommer att våndas. Det handlar om att jag har tagit kommandot och att det ur mina ord ska komma en katharsis värdig en äkta grekisk tragedi. Detta blev emellertid en svensk tragedi. Eller… en tragisk komedi…

Men vet du, med dessa ord ska jag lämna dig åt ditt öde nu, din lille fjant. Från den sekunden jag klickar Publicera är du borta ur mina tankar. Och om jag nån gång möter dig ska jag bemöta dig som jag själv har blivit bemött av åtskilliga passagerare under den här resan:

Som luft!

Du var en helt annan än den jag trodde. Du var djävulen själv. Men du kan inte göra mig illa längre. Du har blivit luft.

Read Full Post »

Sen gick det neråt igen…

Nej, man får aldrig vara glad nån längre stund. Ett telefonsamtal vid lunchtid kom vid lite fel tillfälle och med tråkigt besked. Jag kände mig splittrad, stressad, kluven. Det känns som om jag aldrig får nån ro att fokusera. Det höll på att bli riktigt tufft läge.

Får ingen ro att fokusera på det som borde vara viktigast för mig just nu.

                                                                                                                                                          Nu är jag ute i Himlen igen. Släppte allt och bara åkte. Hann inte göra hälften av det jag föresatt mig att göra.

Kan väl bara bli bättre nurå..?

Read Full Post »

Babel den 12 maj: Skrivbord, japanska Twitternoveller och Kairo

Ja, när jag läser rubriken har jag svårt att se den röda tråden i torsdagens Babel. Vi får se om jag finner nån!..

Veckans dokudiktare var en för mig helt okänd förmåga, Pamela Jaskoviak. Nåväl, som vanligt spolar jag snabbt förbi de inslag som handlar om dokutramset, så jag förblir väl ovetande om vem hon är. (Nejrå, jag har googlat!)

Första gäst i studion var den unga amerikanska författaren Nicole Krauss, vars senaste bok heter Det stora huset och i dess centrum befinner sig ett skrivbord. Nicole Krauss är förvånande nog uppskattad av såväl kritiker som läsare. Släktskap, arv, kärlek och förlust är teman i hennes böcker. Det judiska arvet och det egna barnafödandet har naturligtvis påverkat den här författaren! Diskussionen kom också in på författarskap/skrivande i motsats till barn – vad är viktigast? Går det att ”ha” båda parallellt?

                                                                                                                                                                                                  Nästa inslag handlade om noveller på Twitter. På japanska. De börjar och slutar på 140 tecken. Nyligen kom den första Twitternovellboken ut i Japan. Dess stora stjärna är Mica Naitoh. Redan på 1400-talet skrev man kort i Japan, så det är egentligen inget nytt. Haiku är ett exempel på kort diktning från 1600-talet. Naturligtvis får man in fler ord i ett japanskt tecken än i ett svenskt. Lättare att skriva kort i Japan, alltså!

Nawal el Saadawi var nästa gäst. Denna egyptiska författare och feminist som varit med om revolution helt nyligen, suttit i fängelse, tvingats att leva i exil. Det litterära genombrottet kom på 1970-talet – med en essäsamling. Förra året kom hennes senaste roman ut på svenska, Den stulna romanen. Författaren, som drömde om att bli dansare, som blev läkare, som blev… författare. Skälet? Författare kan rädda så många fler liv än läkare! Den här kvinnan är verkligen urhäftig! Vilken glöd!

Intervjun gled sen vidare i ett reportage i Kairo för att ta reda på vad som händer i litteraturen under i revolution. Bland annat intervjuades författaren och tandläkaren Alaa al-Aswany. Det har till exempel visat sig att den politiska revolutionen också har inneburit en litterär revolution. Tidigare var det hård censur av böcker. Idag är reglerna… oklara. Och böcker säljer som smör i Egypten!

Tillbaka i studion igen hade journalisten och förläggaren Svante Weyler anslutit sig. Bland annat diskuterade man de osynliga författarna. Svante Weyler pratade om Berlinmurens fall och de därefter uteblivna litterära verken – författarna hade inte skrivit under diktaturen. Och de stora författarna under Mubaraks diktatur vänder kappan efter vinden, menade Nawal el Saadawi.

                                                                                                                                                     Veckans boktips var böcker som den nya ledaren i Egypten borde läsa:
Svante Weyler: En tysk mans historia av Sebastian Haffner
Nawal el Saadawi: Den stulna romanen av Nawal el Saadawi

Read Full Post »

Överraskningar av diverse slag

Ibland drabbas man som bekant av överraskningar. Och såna kan ju vara av en eller annan art, i princip positiva och negativa. Allting är relativt och jag ska inte sticka under stol med att jag för det mesta fruktar överraskningar – om jag inte är lite, lite beredd – på de positiva. Negativa överraskningar hanterar jag oftast så att jag gråter i tre dar, planerar sju sätt att ta livet av mig – och sen blir det bra. Eller så gott som bra. Man minskar en bit för varje gång, det medges.

Nu är ju inte alla negativa överraskningar FRUKTANSVÄRDA, men jag tyckte det var snudd på FRUKTANSVÄRT igår, när jag, Fästmön och Elias tittade på den andra semifinalen i Eurovision Song Contest. Varför? Jo…

1. Sverige gick med nöd och näppe vidare, kändes det som (även om programledaren inte läste upp finalisterna i popularitetsordning – ha, ha, popularitetordning…. Då borde ju Eric-med-efternamnet-som-ett-raap vara… popular…)
2. Israel, med fantastiska Dana International, en artist i världsklass, gick INTE vidare.

Skamligt! Enda positiva överraskningen igår var väl att det var en tydlig kvalitetshöjning jämfört med tisdagen. Då sjöng ju så gott som alla falskt, igår var det endast ett fåtal som lät illa.

Sen till något lite mer positivt. Jag har ju bestämt mig för att bli lite tuffare. På flera fronter. Och jag är ivrigt påhejad av en expert i detta, vilket för övrigt visar att Anna, mamma och fru Hatt har haft helt rätt när de ett antal gånger har sagt till mig:

Du är för snäll ibland!

Hur som helst, jag övar mig i att säga nej till folk och jag övar mig i att säga ja. Jag måste säga nej till människor i mitt förra liv helt enkelt därför att det gör för ont med vissa kontakter. Sen måste jag säga ja till andra, andra som jag har trott inte velat veta av mig. Det är tufft. Båda agerandena är tuffa, eftersom jag varken vill såra eller bli sårad.

Idag har jag ringt ett par samtal nu på morgonen – och blivit positivt överraskad! Man kommer ihåg mig!  Och man låter inte negativ när man pratar med mig! Det är andra personen på ett dygn! Man minns mig, man tar sig tid att prata med mig och när tiden tar slut ber man att få återkomma. Jag lyckades liksom få tag i en av personerna i ett tandläkarväntrum. Vi hann att prata en stund innan det blev dags. Det kändes bra. Jag blir kontaktad igen. Jag kände mitt värde stiga. Det var… COOOOOOLT!

Nu ska jag fortsätta med lite diverse, bland annat förbereder jag två korta anföranden och det är bajssvårt att dels vara kort, dels prata bra om sig själv…

Read Full Post »