Vackert väder, cykelturer och verkligheten

I morse låg jag länge och var halvvaken. Låg i nån sorts dvala och hörde på långt håll en turkduva och hur nån tömde en glascontainer. Fästmön väckte mig sen med en puss en kvart i sju. Hon hade sovit ännu mindre än jag och jag såg på henne att hon nästan var gråtfärdig av trötthet. Först klockan 14 slutar grottekvarnen för dagen för hennes del och då bär det av till Stormarknaden för att storhandla – i kväll kommer nämligen barnen och de brukar vara hungriga.

Vädret ser ut att bli strålande, den här helgen! För dem av oss som – ta i trä! – inte är överkänsliga mot pollen, dårå. För de överkänsliga lär det bli jobbigt.

Den här bilden på björken utanför mitt arbetsrum tog jag för några minuter sen. Grönt är skönt, eller hur?

                                                                                                                                                           Jag är så glad att jag är förskonad och kan njuta av våren och allt som händer. Eller rättare sagt, jag försöker njuta, men det är svårt för en sån som jag som inte har nåt värde eller berättigande att trampa den här jorden. Ja, det är så det känns.

Morgonen håller fortfarande på att vakna, men jag har hunnit med en del bestyr redan. Jag är tvättad och klädd, Anna är skjutsad till jobbet, sängen bäddad och en tvättmaskin maler runt ett gäng mörka kläder. Tvättmedelsflaskan är påfylld, gårdagens disk undanplockad – och HOPPSAN, KERSTIN, så duktig jag låter då! Det är jag inte. Jag bara gör. Det är mycket jag bara gör nu för tiden. Som en robot. Bara gör. Gör. Ingen känsla i det. Glömsk. Det är ett helvete att inte kunna planera framåt för en planerare av format som jag. Det existerar nämligen inte nån framtid för mig. Känns det som. Rätta mig om jag har fel.

Efter storhandlingen åker vi till Himlen för att ha helg med barnen. Kanske Elias vill prova sin nya cykel som hans pappa så gentilt införskaffade åt honom i veckan. Jag minns en annan liten pojke, i ett annat liv, som jag var med och lärde att cykla. Vi hade skruvat på nån sorts pinne, stång, på cykeln som den medföljande vuxne skulle hålla i medan gossen trampade på. Och han trampade på. Han trampade på utan ett spår av rädsla, helt livsfarlig, var han, ungen! Och sen vet jag inte hur det gick, för jag var inte med i hans liv när nästa cykelsäsong kom.

Själv lärde jag mig cykla när jag när jag var runt sex år, tror jag. På en fotbollsplan med gräsgolv nära vår sommarstuga. Inte helt optimalt för en vinglig liten kicka på sin första illröda cykel, självklart inköpt av en älskad morfar. Och på den tiden använde man inte heller hjälm på barn. Fast det gjorde ju mindre ont att ramla på gräs än att ramla på asfalt, som jag gjorde hemma i stan. Nu är både morfar och cykeln borta, men i mitt kallförråd hänger en rostig treväxlad Crescent, också given av morfar. Den cykeln är snart semi-antik, kan jag meddela. Jag fick den när jag fyllde tio år…

På den här gräsplanen lärde jag mig cykla. Förra sommaren var mamma och jag dit och tittade.

                                                                                                                                                      Nej, nu har jag snöat in på gamla minnen alltför mycket. Dags att ”fejsa” verkligheten, dagen idag. Den fortsätter med att studera lokalblaskan för att sen övergå i att samla ihop sopor för färd till soprummet samt att packa för färd till Himlen. Snart är det kväll och då får jag blunda och sova bort verkligheten en stund utan att det är konstigt eller onormalt. Jag vill kliva av den här cykeln. Vill kliva av. Av.