Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 6 maj, 2011

Så kallade mystery shoppers har varit ute och kollat läget på diverse affärer. Och personalen vid framför allt skoaffärer får INTE nåt bra betyg.

Totalt var det 70 butikskedjor inom 13 olika branscher som fick besök av mystery shoppers. De mystiska shopparna låtsades vara kunder, men i själva verket betygsatte de personal och service med mera. Varuhus fick sämst betyg, skoaffärer näst sämst. Skoaffärer är ställen där kunderna ofta är beroende av personal.

Bäst bland skoaffärerna blev Eurosko som fick 78 procent av maxpoängen i undersökningen. Deichmann och Skopunkten hamnade i botten med cirka 30 procent.


Nej, jag skulle aldrig kunna jobba i nån skoaffär, jag blandar ju skodon helt utan urskillning. Se bara hur jag missmatchar sandaler!

                                                                                                                                                        Alltså jag är inte förvånad. Jag har vårt besök på diverse klädaffärer på Stormarknaden i veckan i färskt minne. Fyyyy, nej… Om man ska jobba i affär då ska man nog vara intresserad av det man säljer. Annars ska man nog kolla efter ett annat jobb. Tycker jag, dårå.

Så här gick undersökningen till: Kundundersökningsföretaget Daymaker besökte varje skokedja fem gånger. De betygsatte bland annat hur snabbt personalen uppmärksammade och tog kontakt med en ny kund samt hur engagerade de anställda var och hur god produktkunskap de hade. Undersökningen publiceras i branschtidningen Habit.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Med blyertspennan i högsta hugg har jag ”klottrat” mig igenom Annika Borgs lilla bok Bibeln på mitt sätt. Och det har i sanning varit en intressant klottervandring. Boken är full av markeringar… Stort TACK till vännen Jerry som gav mig denna till min födelsedag!


Moderna tankar kring Bibeln.

                                                                                                                                                       Prästen Annika Borg tar mig med på en resa genom Böckernas bok. Hon ger mig sina favoritställen, hon ger mig sina ”hat-ställen” och hon ger mig sina versioner av tolkningar. Just att hon lyfter fram att Bibeln faktiskt ger oss bitar för att förstå historien – och i många fall även litteraturen – gör denna resa trovärdig. Jag som läsare pådyvlas inte en massa tolkningar. Annika Borg är hela tiden tydlig med att hon ger sin version, sin åsikt om Bibeln.

Det blir ganska mycket om Bibelns kvinnosyn. Visserligen intressant, men jag hade också uppskattat mer om HBTQ än det lilla som nämns. Intressant är emellertid att läsa om Gudsbilden, skapelsen av människorna, tillkomsten av Bibeln med mera. Otroligt spännande och givande är kapitlet Topplistan och förslaget på fyra veckors daglig andakt som ges i slutet av boken. Mycket tänkvärt!

Högt betyg!

Read Full Post »

Torsdagens Babel gav oss tittare en märklig blandning av nutid och dåtid. För nutiden står Íngrid Betancourt som nyligen gett ut en bok om sina sex och ett halvt år som fånge hos gerillan. Marilyn Monroe representerar dåtiden – nu är hennes okända dikter på väg att ges ut.

Dokuförfattare den här gången var Fredrik Lindström, aktuell med sin andra diktsamling. Jag spolade förbi tramset, som vanligt, men noterade att platsen han valt för att skriva var ett krematorium. Sjukt…

Íngrid Betancourt var första gäst i studion. Politikern, som var den colombianska gerillans fånge under sex och ett halvt år. Programledaren ställde som vanligt en del fåniga frågor, i denna intervju på svengelska, vilket inte hjälpte upp det fåniga intrycket. Så otroligt dumt att fåna sig när det handlar om den här kvinnan! Även tystnaden har ett slut, heter hennes bok på svenska. Boken, om ett förändrat liv…


En bok om fångenskap och ett liv som för alltid är förändrat.

                                                                                                                                                 Självbiografier var nästa programinslag, en bra övergång från den första, mycket känslosamma intervjun. (Ja, alltså Íngrid Betancourt och hennes berättelse var känslosamma, programledaren fånig.) Kim Thúy och boken Ru var en böckerna som fick exemplifiera den nya självbiografin. Ru betyder vaggvisa och författaren ser ord som ljud.


En ny självbiografi.

                                                                                                                                                          Det andra exemplet var Lizzie Doron och hennes bok Varför kom du inte före kriget? En annan typ av självbiografi, av två kvinnor. Den här boken kom ut redan 1998, men har inte getts ut förrän nu på svenska. Huvudperson är Lizzie Dorons mamma, en av de överlevande från Buchenwald, och författaren skrev den för sin dotter.

De nästa två gästerna i studion var Lena Katarina Swanberg och Herman Lindqvist. Herman Lindqvist har skrivit mängder av böcker, bland annat åtta biografier. Den senaste är Ludvig XIV: Solkungen. Herman Lindqvist skaffar sig en ensidig relation till personen han skildrar.

                                                                                                                                                         Lena Katarina Swanberg är både journalist och författare, precis som Herman Lindqvist. Hennes senaste bok är Börje Ahlstedts Från min loge på Dramaten, en memoarbok som blivit väldigt omskriven. Lena Katarina Swanberg är ofta den som sitter vid tangentbordet åt kända personer. Men hon skriver bara om personer hon tycker om. Dessutom måste de ha en historia värd att berätta. Att hon ser snäll ut är en bra egenskap, anser hon, för det får folk att lita på henne och våga berätta.

Från Marilyn Monroe har man hittat lösa minnesanteckningar. Marilyn Monroes teaterlärare ärvde hennes kvarlåtenskap. Det var hans fru som hittade anteckningarna i några lådor när hon städade efter maken. Tillsammans med en fransk förläggare har de nu skapat en bok av alla lappar. Marilyn Monroe skrev ofta när hon var förtvivlad. Det vimlar av stavfel och hon har troligen inte skrivit för nån annan än sig själv. Boken heter, i sin svenska översättning, Fragment och kommer ut på svenska i höst.

                                                                                                                                                Veckans boktips, en biografi, blev:
Herman Lindqvist: Talleyrand av Duff Cooper
Lena Katarina Swanberg: Blonde av Joyce Carol Oates [en fantastisk bok, som är fiktion, men ändå!]
Íngrid Betancourt: Bibeln

Read Full Post »

Jag smackar med tungan i gommen och undrar över saker som folk har i sina skåp. Eller vad sägs om denna tofs som jag hittade igår när jag var Ute på Uppdrag? Eller tofs och tofs, det kanske är en råttsvans. Jag vet inte. Jag vågade inte se efter.


En hårtofs? En råttsvans? Jag vågade inte se efter.

Read Full Post »

I morse låg jag länge och var halvvaken. Låg i nån sorts dvala och hörde på långt håll en turkduva och hur nån tömde en glascontainer. Fästmön väckte mig sen med en puss en kvart i sju. Hon hade sovit ännu mindre än jag och jag såg på henne att hon nästan var gråtfärdig av trötthet. Först klockan 14 slutar grottekvarnen för dagen för hennes del och då bär det av till Stormarknaden för att storhandla – i kväll kommer nämligen barnen och de brukar vara hungriga.

Vädret ser ut att bli strålande, den här helgen! För dem av oss som – ta i trä! – inte är överkänsliga mot pollen, dårå. För de överkänsliga lär det bli jobbigt.


Den här bilden på björken utanför mitt arbetsrum tog jag för några minuter sen. Grönt är skönt, eller hur?

                                                                                                                                                           Jag är så glad att jag är förskonad och kan njuta av våren och allt som händer. Eller rättare sagt, jag försöker njuta, men det är svårt för en sån som jag som inte har nåt värde eller berättigande att trampa den här jorden. Ja, det är så det känns.

Morgonen håller fortfarande på att vakna, men jag har hunnit med en del bestyr redan. Jag är tvättad och klädd, Anna är skjutsad till jobbet, sängen bäddad och en tvättmaskin maler runt ett gäng mörka kläder. Tvättmedelsflaskan är påfylld, gårdagens disk undanplockad – och HOPPSAN, KERSTIN, så duktig jag låter då! Det är jag inte. Jag bara gör. Det är mycket jag bara gör nu för tiden. Som en robot. Bara gör. Gör. Ingen känsla i det. Glömsk. Det är ett helvete att inte kunna planera framåt för en planerare av format som jag. Det existerar nämligen inte nån framtid för mig. Känns det som. Rätta mig om jag har fel.

Efter storhandlingen åker vi till Himlen för att ha helg med barnen. Kanske Elias vill prova sin nya cykel som hans pappa så gentilt införskaffade åt honom i veckan. Jag minns en annan liten pojke, i ett annat liv, som jag var med och lärde att cykla. Vi hade skruvat på nån sorts pinne, stång, på cykeln som den medföljande vuxne skulle hålla i medan gossen trampade på. Och han trampade på. Han trampade på utan ett spår av rädsla, helt livsfarlig, var han, ungen! Och sen vet jag inte hur det gick, för jag var inte med i hans liv när nästa cykelsäsong kom.

Själv lärde jag mig cykla när jag när jag var runt sex år, tror jag. På en fotbollsplan med gräsgolv nära vår sommarstuga. Inte helt optimalt för en vinglig liten kicka på sin första illröda cykel, självklart inköpt av en älskad morfar. Och på den tiden använde man inte heller hjälm på barn. Fast det gjorde ju mindre ont att ramla på gräs än att ramla på asfalt, som jag gjorde hemma i stan. Nu är både morfar och cykeln borta, men i mitt kallförråd hänger en rostig treväxlad Crescent, också given av morfar. Den cykeln är snart semi-antik, kan jag meddela. Jag fick den när jag fyllde tio år…


På den här gräsplanen lärde jag mig cykla. Förra sommaren var mamma och jag dit och tittade.

                                                                                                                                                      Nej, nu har jag snöat in på gamla minnen alltför mycket. Dags att ”fejsa” verkligheten, dagen idag. Den fortsätter med att studera lokalblaskan för att sen övergå i att samla ihop sopor för färd till soprummet samt att packa för färd till Himlen. Snart är det kväll och då får jag blunda och sova bort verkligheten en stund utan att det är konstigt eller onormalt. Jag vill kliva av den här cykeln. Vill kliva av. Av.

Read Full Post »