Vardagstankar. Hur kan en sån som jag ha det? För mig är ju måndag inte nån skillnad mot lördag eller söndag. Bara vissa röda skiljer sig från mängden dagar i allmänhet, därför att lokalblaskan inte kommer då.
I helgen fick jag en hel del praktiskt gjort, tro det eller ej. Igår blev det många blogginlägg om böcker, men jag gjorde annat vid datorn – och på annat håll – också. Sökte några jobb, till exempel, men det är sånt jag inte bloggar om av olika rutiga och randiga skäl.
I morse vaknade vi tidigt – typiskt, eftersom Fästmön är ledig. Men jag låg och ältade i tankarna och till slut klev jag upp och sparkade igång datorn. Jag har även telefonerat med min vägledare på Arbetsförmedlingen och gått igenom en del formalia. Och, värst av allt, jag har kontaktat min personliga bankman, dock utan att lyckas få tag i honom varken per telefon eller mejl. Men han brukar höra av sig, så jag är inte orolig. Det jag däremot är orolig över är förstås det jag ska prata med honom om. Och det tänker jag inte heller blogga om, inte öppet, i alla fall.
Jag pratade med mamma både i lördags och i söndags. Hon ska få kusinbesök från Hägersten i veckan och det tror jag piggar upp henne enormt. Trots att det krockar med städningen – dock till kusins favör. Städningen får vänta. Mamma isolerar sig nog ännu mer än jag. Jag har ju ändå Anna som jag träffar varje dag och dessutom ”tillgång till” barnen varannan vecka. Sen är det stopp, så gott som. Jag vill inte träffa varken vänner eller bekanta eller före detta skolkompisar eller gamla kompisar – jag har liksom inget att säga och jag skäms för min situation. Så fort jag öppnar käften är det lätt att det kommer gnäll och DET, kära du, har jag hört, är inte populärt. Fast på min egen blogg gnäller jag så mycket jag vill och du som stör dig på det är ju inte på nåt sätt tvingad att läsa. Lägg inte skulden för ditt dåliga mående på mig, liksom. Det här är min ventil, för jag kan inte överbelasta Anna och mamma. Lilla mamma, som med sin ynkliga pension har erbjudit sig att betala två av mina fasta räkningar varje månad, cirka en tusenlapp. Vad säger man om en sån mamma??? Jaa, snäll är väl bara förnamnet… Jag skäms ännu mer för att jag åsamkar henne detta på äldre dar. För tre år sen var det JAG som hjälpte henne med pengar.
Min lilla mamma på annandag påsk i år när vi knappt fick tag i glass.
Anna är som sagt ledig idag och vädret är kasst. Eller halvkasst, i alla fall. Det är mulet av och till och kyligt. Som Anna sa nyss att hade det varit finväder, DÅ hade vi kunnat köpa en engångsgrill… etc etc. I stället sitter vi vid var sin dator och jag väntar på telefonsamtal. Lite senare blir det en tur till Stormarknaden för att försöka hitta nåt till middag samt lite bröd och några tomater. Japp! Jag har faktiskt ätit grönsaker TRE gånger den här veckan. Det är rekord! Grönsaker är dyrt och prioriteras nämligen bort från min matkasse när det är ekar i plånboken. Då blir det pommes frites och korv, fem kronor för en påse respektive tio kronor för ett paket kycklingkorv med kort datum. Det räcker till flera måltider, men lägger sig tyvärr inte snyggt runt magen. När det är ödsligt i pluskan är det det osunda, men billiga som gäller. Lunch hoppar jag över sen två år tillbaka och det sparar jag pengar på!
Nu var detta inlägg INTE tänkt att bli nån sorts ekonomiska tips, så det är bäst jag slutar här innan jag får kommentarer med råd som jag inte vill ha. Jag räknar (!) nämligen med att få råd som jag VILL ha av min personliga bankman.
Hej! Jag har skickat ett mejl till dig:).
Tack, Maria, ska strax logga in och läsa, men är lite på språng i denna stund! 😛
pengar är ett elände. din mamma är så fin där hon sitter och äter glass! kram, josse
Ja fy. Mamma är fin, ja! 😛
Kram!
En tröstkram tycker jag att du behöver !
Kramar, allra helst från dig, är välkomna! Kram tillbaka!
ibland är vi i den situationen att vi behöver hjälp, ibland behövs vi för att hjälpa till, det är tur man har sina nära och kära som ställer upp för varandra när vinden tar tag i en !
Kram på dig !
Så är det! Ibland är det också gott att få känna sig behövd, lika gott som att få hjälp.
Kramen! 😛
Gunilla skrev det jag tänkte! Familj finns där, och man finns där för den. Ge och ta. Mamma och du hjälper varandra växelvis, tror jag. Du är en stark och stolt själ som alltid vill vara den omhändertagande (så uppfattar åtminstone jag det jag ser av dig), men ibland kanske din mamma tycker att det rentav kan kännas stort för henne att kunna hjälpa DIG igen. Kram!
Man ska hjälpa varandra, det är min filosofi. Men jag skäms för min mamma är inte nån rik mamma.
Kramelutt!
Jag tänker likadant. Att man faktiskt kan må bra att kunna hjälpa och att avvisa hjälp kan såra. Men det är alltid lättare att ta emot hjälp om man vet att man någon gång i framtiden kan återgälda den på något vis. Och ibland är det faktiskt också så att gåvor, i form av pengar, saker eller tjänster, villkoras av givaren, DET känns aldrig bra.
Din mamma verkar vara fin både på ut- och insidan och jag tror inte en sekund att hon skäms över din livssituation, däremot tror jag att hon är ledsen för din skull, mammor har en tendens att vilja att deras avkommor ska må bra. Det blir inte bättre med åren har jag noterat. 😉
Man vill kunna återgälda. JAG vill kunna återgälda. Gottgöra. Ge tillbaka nåt av det jag fått. Som läget är nu har jag ingen aning om ifall jag nånsin kan det.
Mamma och jag har haft en komplicerad relation. Den förbättrades betydligt tack vare en kris, för i vissa stunder var det bara mamma jag kunde lita på och tvärt om.
Mamma är orolig, det är JAG som skäms. Jag skäms för att jag gör henne illa.