Ja, må jag leva?

I morse blev jag väckt ur en sån märklig dröm. (Tack, söta Fästmön! Och tack fru Hatt, strax därpå!) Jag befann mig på en krog nånstans och mina föräldrar var med. Förutom vi var det en brokig samling människor från mitt förflutna. Jag fick inte riktigt ihop relationerna, det var mest jobbigt.

Samtidigt var en flisa från en tand lös och jag pillade hela tiden mycket irriterad på den. Ingen av mina föräldrar var/är drinkare, men i drömmen dracks det – öl och grogg, främst. Bara det att mina glas fylldes på och innehållet försvann. Fast inte för att jag drack utan för att det faktade av…

En efter en troppade sällskapet av till ett rum intill där det pågick frågesport. Det tycktes vara en mycket seriös tillställning och när jag kom dit hyssjades det väldeliga, man fick inte prata eller ge några ljud ifrån sig. När jag stod i kö för att köpa nåt drickbart hörde jag en fråga som jag kunde svaret på – dock ingen annan i rummet. Du förstår känslan, va – att kunna, men inte få säga nåt???

Vad svaret var? En ask Blend Menthol! 😆

En sån här ask var svaret, frågan har jag glömt. Bilden är lånad från en uppslagssajt om cigarretter…

                                                                                                                                                          Jag vill TACKA alla som har skickat mig grattis i kommentarer, via sms och mejl! Många av dessa har kommit från oväntade håll, medan det från andra håll är tvärtyst. Klockrena käftsmällar!

Mamma har inte vaknat än, men det har som synes jag. Gissninsvis åker jag härifrån kring lunchtid, säkert senare. Även idag ska jag hålla hastighetsbegränsningarna, jag lovar. Ser fram emot min överraskning hemma i kväll. Jag saknar dem så, annars saknar jag inte Uppsala nämnvärt. Inte så mycket att jag vill vara kvar här, emellertid. Men det är en märklig känsla den att inte höra hemma nånstans…

Kramar till er alla som har hört av er! Det värmer! Ni vet själva vilka ni är.