Kvitter

I natt vaknade jag av fåglarnas kvitter. Det var nästan så att jag trodde att jag befann mig i en film eller drömde, men jag var verkligen klarvaken. Mörkret var tungt i sovrummet och Fästmön snarkade lätt, men där ute kvittrade fåglarna. Kanske för att trösta, kanske för att inge hopp. Jag låg väl vaken ett par timmar, vilket tyvärr känns i huvudet idag. Det är tungt, mycket tungt. Men jag överlever väl det också.

Snart ska jag till mamma och Vättern och lyssna på de här fåglarna. De kvittrar liksom inte lika skönt som dem jag hörde i natt…

                                                                                                                                                           På väg in till mitt hem släppte jag av Elias vid skolan. Hemma hos mig var det dött som vanligt.

Jag inledde dagen med att ringa Arbetsförmedlingens kundtjänst, nåt jag enligt min handlingsplan ska göra varannan månad. Det blev inte ett timslångt samtal den här gången, men väl ett lika bra samtal med Göran i Hälsingland. Ja, för de som arbetar vid kundtjänst sitter lite här och var i Sverige. På kundtjänst har de mer tid att lyssna än förmedlare och vägledare. De kommer med goda och konkreta råd och tips – för det är deras jobb – när jag i min förtvivlan som vanligt börjar böla och säga att framtiden bara ser svart ut. Dessa människor är verkligen enastående! Eftersom en del av dem har varit i liknande situation som jag är mitt förtroende totalt. De vet verkligen vad det handlar om att försöka leva ett så normalt liv man kan utan att ha ett jobb och att försöka leva på a-kassa. Det senare går inte. Och nu när bilen behöver fixas vet jag inte var jag ska trolla fram pengarna. Jo, jag har en reservkassa i kontanter. Pengar som skulle gå till en månads utgifter om alla andra pengar är slut. Jag får ta av dessa nu.

En lite positiv grej i sammanhanget var ändå mejlet från Blogvertiser. Jag har skrivit en del inlägg åt olika företag via Blogvertiser mot betalning i ungefär ett år. Och nu har Blogvertiser höjt min prislapp! Så lite är jag visst värd mitt uppe i alla andra känslor av värdelöshet… Eller min blogg är värd. För den är ganska välbesökt.

Ibland har jag svårt att förstå hur människor vill/orkar komma tillbaka hit och läsa om mitt lilla liv. Det har blivit många gnällinlägg på sista tiden, men det har jag all rätt till eftersom det är min blogg. Det jag har svårt att ta är att en del tror sig ha all rätt i världen att komma med oombedda och för mig konstiga råd. Man läser här och tror sig känna till allt om mig, men bloggen är bara en del av mig och här står verkligen inte allt. Om jag behöver råd så vet jag varifrån och från vem jag hämtar dem. Ge mig hellre en kram, för det behöver jag mer just nu.

Idag ser det ut att bli en strålande fin dag, med klarblå himmel. Jag hoppas att jag slipper gråta mer idag och att jag får kvittra lite jag också. Det skulle jag sååå behöva!

Gamlis en dag förra året när himlen var lika blå som idag.