Skitdag men goda vänner och beröm gör susen!

Dagens lilla utflykt till Den Billiga Bilverkstan blev ju som bekant ett rejält bakslag. Hade det varit för tre år sen hade jag varken grinat eller brytt mig utan bara ringt och beställt tid på Märkesverkstan. Nu blir det liiite svårt att skrapa ihop kulor eftersom jag ju var så duktig och beställde linser på nätet igår. Jag tänkte ju att det kunde vara bra om jag ser nåt, men om jag INTE hade köpt linser skulle jag ju INTE ha KUNNAT köra bil. Och då hade jag ju varken behövt nya däck, bromsbelägg eller besiktiga bilen den 26 maj.

MEN… Åter har Den Goda Vännen, som jag snart utser till min egen personliga goda fé erbjudit sig att kolla med sin bilkunnige bror om däck och belägg. Det handlar ju liksom inte bara om pengar, det är lite pressat om tid också. Jag ska ju åka till mamma i påsk och hjälpa henne med diverse och hon blir så besviken om jag inte kommer. Jag vill ju inte få Farbror Blå efter mig, men om jag kör in i en bergvägg för att bromsarna inte tar blir ju både jag och bilen mos. Och bilen HAR faktiskt ett visst pekuniärt värde, nåt som de efterlevande skulle kunna ha såväl nytta som glädje av. Ja, nu skriver jag lite byråkratiska för att inte nån ska störa sig på att jag urvattnar svenska språket på min blogg. (Ett alternativ är ju att man inte läser, dårå.)

Clark Kent, my knight in shining armour!

                                                                                                                                                            Clark och jag har varit ute och åkt en sväng och utfört diverse små ärenden här i Förorten. Och då passade jag på att mäta sträckan till Elias skola. Enkel tur är den 2,3 kilometer. Och det är ju ingen match att gå två gånger om dan om man har friska ben och fötter och framför allt om man har vuxna ben. Har man åttaåriga ben som har sprungit och lekt en stor del av dagen kan det vara en lååång väg. Diabetesfötter kan också ha det tufft att gå den långa vägen.

Frida ville hem till katterna, så hon fick en matlåda med sig och äran att följa med i bilen. Slaktar-Pojken smaskade Billy-pizzor på rummet, så vi blev bara tre till middagen idag. Och stolt som en tupp blev jag när jag läste att fiskpinnar minsann inte var nån dålig middag utan tvärtom väldigt bra! 😀

Elias sitter in the loo, the loo och sjunger

In the club, the club

och jag har bara en sak kvar att skriva i det här inlägget:

Sist, men inte minst: Idag fyller en riktig Gull-Make år!!! Det är inte min man, för jag har ju ingen sån, utan fru Hatts man! Många grattis till söta Ulf från både mig och Fästmön!!! Ulf har tyvärr ingen egen blogg, men det går ju utmärkt att gratta honom via hans frus blogg! 😛 Gör det! Ulf är en jättefin make!!!