Vi tror att vi är så duktiga på att förstå vad olika myndigheter skriver i sitt informationsmaterial på nätet och i trycksaker som broschyrer och blanketter. Men faktum är att vi är sämre på det idag än på 1970-talet. Det visar resultaten av en undersökning om språk som är gjord bland Arbetsförmedlingens ”kunder”.
Några exempel: Tre av fyra visste inte vad ordet mandat betyder. Och hälften missförstod betydelsen av ord som komplettera, avdragsgill och utbud.
Vad betyder vissa ord egentligen?
Trots att många av de yngre i undersökningen hade längre utbildning, var det de äldre som hade bättre kunskap om ord.
Hur som helst, det är myndigheternas skyldighet att använda ord och uttryck som folk förstår. Det går ofta att välja andra ord än de krångliga. Och hade myndigheter informatörer med goda kunskaper i svenska språket så kanske det hade fungerat som det ska. Eller i alla fall bättre.
Uppdaterat: Uppenbarligen är det många som tycker att informatörer inte behövs. Äntligen har poletten trillat ner: såna som jag är onödiga. Så bra! Då kan jag ju gå och dra nåt gammalt över mig!
Gå till Toffelprofilen
Men är komplettera ett svårt ord?? Eller utbud? Om hälften av alla människor inte förstår dom orden så tycker nog det är ett tecken på att bildningsnivån håller på att underskrida viktiga gränser… En enorm folkbildningsdrive borde genast dras igång. Det blir konstigt om myndigheter ska anpassa sitt språk till nåt slags barnaktig nivå.
Ja språket får ju inte urvattnas helt. Det framgick inte åldrar på dem som ingick i undersökningen, inte heller etniskt ursprung, något som givetvis kan påverka resultatet.
Jag håller med Monica i vad hon skriver.
Men ibland undrar jag, när jag som har svenska som modersmål, är högskoleutbildad och anser mig vara normalsmart ofta stöter på problem när jag ska fylla i myndighetspapper. Eller nu senast var det ett autogiromedgivande som var helt knäppt formulerat. Ingen som jag visade det för fattade vad som efterfrågades.
Ibland tror jag det beror på att de som utformar frågorna är så insnöade i sitt lilla fack, alltså borde man köra med en testpanel före skarpt läge.
Jag tränar hela tiden på att skriva patientjournaler så att de blir begripliga, dels för kollegor och andra vårdgivare men även för den som äger journalen, alltså patienten. Även sjukvårdspersonal är usel på att uttrycka sig och använder mängder av egenpåhittade förkortningar som inte är gångbara utanför den egna kliniken. Det ska vara lätt att förstå och absolut omöjligt att missförstå! 🙂
Jag jobbade mycket med att undvika byråkratiska på mitt förra jobb. Det är alltid roligare och mindre pinsamt när människor slipper ringa och fråga vad som avses. Jag har även jobbat med lättlästa texter för personer som inte har svenska som modersmål, har dyslexi, döva (som ju inte heller har svenska som modersmål utan teckenspråk) med flera grupper. Det är en utmaning att samtidigt försöka undvika att urvattna språket!
Finns inte häftena ” vad var det jag läste? ” i skolan längre ? 😉 Ang.det i ditt svar om lättläst-jag råkade köpa en sån bok av misstag för jag visste inte vad en LL-bok var- i alla fall, det gick inte att få ett vettigt sammanhang i den för mig . Likaså när jag ibland hör det där nyheter på lätt svenska. Jag undrar många gånger hur någon alls förstår det.
Det är många som har nytta och glädje av LL-böcker, men de vänder sig ju som sagt till dem som har svårt att läsa vanliga böcker. Bland dessa är LL-böcker mycket efterfrågade.
Jo,jag är väl lyckligt lottad som kan läsa en vanlig bok! Det är ju väldigt bra att de finns,men- de som börjar sitt läsande med såna,går de över på vanliga sen? Min lättlästa var ju bara en fjärdedel av originalboken ungefär .
Det vanliga är att de flesta som läser lättläst fortsätter med det. Eller så utvecklas deras språkkunskaper och de börjar läsa vanliga böcker. Jag har inte sett nån undersökning på det, men jag kan tänka mig att det inte finns nåt generellt svar. Att en lättläst bok är betydligt kortare än en originalbok är naturligt – målgruppen är ju människor som av olika anledningar har svårt att läsa en ”vanlig” bok/en tegelsten, det är liksom en del av funktionshindret.